En dag skulle hon ha talat. Nu tiger bergen medan hon själv lämnat livet

 

Så satt hon igen med ögonen mot horisonten. Som om ingen tid hade förflutit och inget liv formats genom de dagar hon levt bortom.
Bortom den horisont som talade ord hon hellre glömde
än gömde

Men nu
de dagar hon levt av evighet när människor sett hennes hjässa – inte för att hon måste sitta ner – nej för att hon inte ännu nått högre än till midjehöjd eller kanske brösthöjd på dem som hade makt att tyda orden.
Alla de där orden.

Jo hon hade talat.
Hon sa som det var. Om allt det fula. Om bortvändheten och blickarna som först avskydde sedan hånade. Och därefter lät henne vara ingen.
Men gav henne ett annat namn.
Ett enkelt ord
namnet hennes far burit med stolthet
som hon
fick bära med skam

Där borta i horistonten låg svaret.
Hennes intighet.

En dag skulle hon gå hela vägen

En dag skulle hon erövra världen med samma namn som hon älskade att gömma.
En dag skulle hon tala öppet om skam.

Det var så hon mötte mig. Ensligt bortom sorgen. Utan ord men fylld av längtan. Hon med ögonen i bortom, jag med blicken där hon ännu inte kunde möta den.
Hon och jag.

En dag skulle hon ha talat öppet om skam.

Annonser
Published in: on 11 februari, 2011 at 05:16  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. oh… dear Lord… oh sweet Jesus… om… my God… varför skär orden min själ?

  2. kanske för att du vet hur skam tiger ihjäl en människa.


Kommentarer inaktiverade.