förlorad individuation

Han skruvade upp musiken. Nu skull han visa dem. Alla de där olyckskorparna som kraxade om hans oduglighet. Som om han inte kunde.
Då skulle de se honom nu.
Tangoturer, salsasträckningar, underfundiga valspiruetter och de mest utsökta menuetter.
Ingen skulle kunna motstå hans charm, ja visst skulle man häpna över hur en människa utan en enda dags skolning kunde röra sig så…. ja, utsökt. Som ingen annan.

Kanske var det hans begåvning som hindrat honom från att leva ut bland andra människor. Inte kunde han förmå dem att följa honom? Vanliga människor måste följa regler och steg.
Friheten är för de begåvade.
Som han.
Så missförstådd.

-Och så ensam. Sa hon som såg något annat.
Men han tittade bara undrande på henne och ville inte tala om det.
Det var ju de andra.
De som inte förstod honom. Som inte kunde följa hans steg, hans genialitet och hans behov av utrymme.

Så var det.
Hans behov av utrymme.

Men hon som sett något annat visste, att den ensamhet han inte ville veta av stod som ett avtryck mot dem han i lönndom valt ut.
Dem han magiskt måste ladda med skuld.
Den sortens skuld som kom som dolda budskap om utvaldhet och besvikelse och som skulle ge honom makt att binda dem till sig.
För att lindra ensamheten.
som han kallade något annat

Hon såg och lät en liten aning smärta ta den plats som skulden annars ville äga.
Och hävdade sin värme medan hon sa något om det där som handlar om att det där med att finna gemenskap kan vara svårt om själva gemenskapen kränker känslan av suveränitet.
Det där som varje barn måste lära sig.
Att man måste inordna sig i verkligheten om man ska ha en chans att vara en del av den.
Och att det kan kännas som en svårartad kränkning, ja nästan som att förlora sig själv, när man måste ge upp det där att vara gudomlig.
Eller för all del genialisk.

Men han förstod inte.
Eller ville inte förstå eftersom själva förståndet då kränkte hans rätt att vara den han menade att han var.
En mycket obetydlig person kanske, men unik.
Och han menade, att hon måste förstå hur viktig hon var för honom.
Och hur oerhört betydelsefull hon kommit att bli.
För honom som var så unik, att ingen kunde mäta sig med honom. Och då kunde alltså ingen heller mäta sig med henne som stod honom nära.
Hon hade själv ställt sig där. Han hade trott… ja, nog hade hon låtit honom förstå…

Men hon vände sig bort och lät honom veta, att den som menar sig ha rätt att binda någon vid sin egen betydelse måste söka någon annan stans.
Själv hade hon valt en annan väg.
Men innan hon gick sa hon till honom, att hon kunde ta med sig hans besvikelse. Hon hade ordnat plats för den i en svart säck.
En som hon kunde ta med sig till sopstationen. Så han slapp spara den till nästa person som kom i hans väg.

Men hon fick gå tomhänt.
medan snön singlade som tomma tankar genom evigheten

Annonser
Published in: on 15 februari, 2011 at 02:37  Kommentarer inaktiverade för förlorad individuation