att leva med sig själv

Det var den dagen hon insåg, att hon förlorat allt.
Och då menade hon Allt.
Det uppenbara; huset med alla möbler. Allt som finns i ett hus. Kläderna, husgeråden, mattorna, lamporna. Alla fotografier och lådorna med papper.
Det lite mindre uppenbara; känslan av trä under fötterna en tidig morgon, bekräftelsen i synen av solstrålarna som silade in genom sovrumsgardinen. Den lite unkna doften av gammalt kylskåp och lyckan av att känna varmt vatten mot huden i duschen.
Allt det där hade hon förlorat, det var liksom omöjligt att låta bli att förstå.
Men det hon förstod den här dagen var något annat.

Något större än allt det där hon känt med händerna och sett med ögonen.
Mer än dofter och minnesfragment.

Det hon kallade Allt.
Som var det hon trodde på. Som var hon själv, världen och allt som fanns.

Hur det hade kunnat ske visste hon inte. Ville hon inte veta. Ljög hon sig full om. Förklarade hon sig. Dolde och gömde. Lindade in i omöjligheter och vecklade ut i oändliga rader av ord.
Hon hade ju bara gömt några flyktingar. Människor som inte hade något alls. Som var på flykt undan något så ofattbart som att det hon själv trodde var rättvisa skulle döda dem. Om hon inte gömde dem.
Hon själv mot rätten, den hon trott på.
Jo, hon hade tagit emot många, trott deras ord, låtit dem trängas i ett rum i hennes lägenhet. Flyttat dem till det lilla huset i skogen och tänkt, att hon gjort det hon måste.

Det hade alltid känts rätt.
Men nu.
Måste hon försöka förstå.

Hon själv på flykt undan.

Det var det där med att tro. En enda Gud, lovat vare Hans namn. En enda tro. Ett enda Ord och en enda sanning.
Hon hade varit så övertygad om, att himlarna och jorden bara kunde ha en enda skapare. Och att ingen enda människa kunde finnas utan att vara skapad, inget liv kunde upprätthållas utan skaparens aktiva vilja och ingen mening kunde finnas utan den kärlek som hon kallade tro.
Om skaparen av allt liv kunde ha ett namn visste hon inte.
Men älskade, att vara där namnet var större än tanken.

Hon hade gömt dem hon trodde var på flykt undan rättvisan.
Och nu hade hon förlorat Allt.
utom kärleken

Jo hon trodde först, att också kärleken.
Men vad hade hänt? Vad hade egentligen hänt?

En grupp människor.
Först en ensam man med en vädjan. En enda natt av vila.
En som kom till henne bortom de vanliga vägarna.
Skulle hon själv?
Men om hon blev lurad?
Men hans tårar. Hans ord och bilderna. Flickan som var hans fru. Det lilla barnet i farmoderns famn. Alla orden om döden och den Gud som sänt henne i hans väg.
Allt det där.
Och hon kunde inte tro annat.

En natt. En säng. En människa.
Två nätter En säng. Två människor. En enda Gud, lovat vare Hans namn.
Sju nätter, hennes hus i skogen, sju människor, en enda Gud, lovad vare Han i evighet.
Och alla bönetimmarna. Allt som talade om helig tid, heliga rum och en evig fred för folket.
Det folk som vandrar i mörker ska se ett stort ljus.
I skogen.
och ljuset kom med gryningen och i gryningen stod hon med de andra kvinnorna och kokade de renade grönsakerna tillsammans med köttet hon själv aldrig skulle smaka.

Hon lämnade dem för att vara det hon alltid varit. Svensk. Skötsam. Duktig.
Hon återvände för att vara det hon alltid längtat efter att vara. Delaktig, Älskad, Behövd.
Men böneorden var sagda på ett annat språk i en annan tid.
Hon visste sällan mer än så.
Och kvinnorna måste älska varandra för männens böners skull.

Nu ville hon inte veta mer än så.
Nu ville hon stanna i tanken om bönerna.
Det som gjorde dem till ett kött.
Men.

Det fanns andra dagar. Andra nätter och en annan verklighet.
Hon själv i en kropp hon annars använde för att leva så som hon visste var rätt.
Hon själv. Hennes kropp.
Hennes tankar och hennes ord.
Skilda från det hon visste var det rätta. Det hon bevarade där ingen kunde nå det. Inte ens hon själv.

Alltid dessa dimmor av ord.

Sanningen.
Sanningen om att bli en del av det andra kallar kriminalitet, ondska, terrorism och djupaste bortvändhet från allt som kan kallas kärlek.
Att hon själv.
Skulle vara en av dem som skulle döda för att få rätt.
En som skulle göra det möjligt
med sin kropp att
älska något som sagts så högt att det blivit sanning

Hon såg det hon inte kunde förstå
Nej.
Det var inte så att hon inte kunde förstå.

Hon såg vapnen
hon reste över gränserna med pengarna
med paketen, väskorna och det som kallades sanningen

Hon såg döden.
men förnekade det hon visste om livet

Den här dagen, när hon såg tillbaka i sitt liv. Mer än tjugo år efteråt.
Den här dagen.

Inte ens den här dagen kunde hon gråta sin skuld.
Bara leva den.
Hon hade förlorat Allt.

Nu måste hon leva med sig själv.

Annonser
Published in: on 19 februari, 2011 at 09:46  Comments (1)  

One Comment

  1. Om något skulle hota mig eller mina barn, skulle jag aldrig tveka att döda. Jag skulle rättfärdiga min skuld, säkert förstås. Mitt liv, mina barns liv och säkerhet värderar jag högre än angriparens. Inte så snyggt kanske, men dessvärre varken svårare eller enklare än så. Tänker att det kanske också är så man ser sin sanning, sin tro. Jag försvarar min sanning, tro till vilket pris som helst. Ett försvar som blir till skuld i blek morgontimma. Förhoppningsvis. För många är väl exemplen där skulden aldrig föds… så kanske är skulden egentligen rikedomen, som visar att jag kan göra det där, som är svårast av allt. Ta en titt. helt enkelt…


Kommentarer inaktiverade.