En dag skulle vi veta något om integritet och kärlek

– Men människorna ringer till mig. Det är faktiskt dom som ringer till mig.
sa hon uppgivet.
– Det är inte jag som bett dem.
Och så tittade hon på mig som om det var jag som bett de där människorna att ringa.
Ja sa inget. Vad ska man säga när någon berättar märkliga saker och sedan bär sig åt som om skulden ligger hos den som lyssnar?

Hon reste sig upp och såg ett ögonblick ut som om hon skulle gå. Men stannade med blicken i min och jag förstod.
Hon ville att jag skulle be henne sätta sig ner igen. Be henne stanna, be henne berätta mer och sedan…
Kanske ömka hennes situation. Förfasa mig över alla de där som ringde. Och sedan be henne stanna. Eller åtminstone återkomma redan i morgon. Och nästa dag. Och ännu nästa.

Men jag sa inget. Inget av det hon ville höra.
Så hon satte sig ner igen.
Och upprepade, att
– det var ju de andra som ringde henne och då måste hon ju lyssna på dem. Vanlig artighet kräver att man lyssnar när någon ringer. Och man kan inte bara lägga på luren. Man gör inte så.
– man gör inte så? svarade jag och tänkte, att nu vill hon få mig att känna, att det är just det jag gör. Så att jag ska få dåligt samvete om jag inte svarar.
– Nej man gör inte så. Sa hon.

Men jag svarade inte på det heller medan jag tänkte på hur i hela världen hon skulle få syn på sig själv.
Om jag skulle ha någon lämplig spegel.

Det blev tyst ett tag. Vi såg på varandra. I alla fall ville vi att det skulle se ut som om vi såg på varandra. Båda två med aningen av ett leende. Hon med sina vidöppna ögon och jag med mina som nog speglade något av den trötthet jag kämpade mot. Som om hennes ständiga kamp var så överväldigande, att också jag måste tröttna i dess närhet.
Eller om det var mitt motstånd mot hennes ständiga angrepp på min person.
Det där, att hon ville komma innanför huden. Ville ha mig runt sig, eller kanske sluka mig så jag fanns i henne som hon ville vara i mig.
Två förälskade blindstyren.
Faktiskt rös jag till lite där jag satt.
och sa
– Jag undrar vad det är vi behöver få syn på.

Hon drog efter andan, höll den ett litet, litet ögonblick, som om hon faktiskt förstod vad det var jag sa.
Och i den sortens tystnad som finns just när människor möts i en tanke hann också jag förstå något. Något litet.

Hon hade ju berättat, att andra ringde upp henne.
Hon hade sagt, att då måste hon svara.
Hon hade givit mig en kunskap om hur det känns, att inte svara. Tröttheten som överväldigar den som inte kan ge det någon begär.
Och begäret som inte går att tala om.

Så jag tänkte, att nu gäller det att orka tystnaden.
Veta sitt eget vara, utan att begära hennes svar.
Bara ge plats för den tomhet som väller kring den som slutat lyssna till sitt eget inre.
Och vänta. Tro, att i det mörkaste av allt mörker väntar ett frö av eget liv.
Ett som kommer att gro om det får det minsta lilla av hopp.

Bilden av fröet i hennes överväldigande förtvivlan var som en friskhet i det unkna intighetsträsk min egen rädsla måste slåss mot.

– Jag tänker, att här hos mig är det du som är den som ringt upp. Och jag som får ta emot det du behöver säga. Sa jag medan jag sökte orden.
– Och vi kanske får försöka höra vad du behöver säga, så att du får det sagt som du behöver säga, och så att jag hör det så att du vet att jag tagit emot det.
Idag har du berättat om hur det känns att tvingas lyssna när någon ringer upp dig. Och kanske är du rädd att jag ska känna på samma sätt och inte klara av det. Att jag ska lägga på luren, be dig gå.
Och det är ju sant att jag kommer att be dig gå. Men lika sant, att du får komma tillbaka så som vi bestämt.
Så får vi se hur vi kan förstå det du behöver berätta.

Det var inte mer den dagen. Den timmen.
En enda timme.
Ett enda liv

Vi skildes åt och vi möttes igen.
En dag skulle vi le åt det här första. Det här när någon ringer och man måste svara och det bara finns två alternativ.
Att antingen lägga på luren eller att lyssna i evighet.

En dag skulle vi veta något annat.

……..

Annonser
Published in: on 22 februari, 2011 at 09:34  Kommentarer inaktiverade för En dag skulle vi veta något om integritet och kärlek