Men aldrig hade det varit så tyst

en sorts berättelse

Du ringde, du brukade inte ringa i veckorna. Men nu ringde du och sa att jag måste åka till dig. Något hade hänt men du ville inte säga vad det var. Det hördes på dina brutna ord, att det inte gick att säga nej. Så jag avbröt det jag gjorde och åkte de sju milen till torpet. Dina ord ringde i mitt huvud: ”Du bråttom skyndar mycket fort. Det nästan för sent”.

Under de fyrtiofem minuter det tog att köra hann jag se dig låsa in dig i huset med polisen efter dig. Jag såg huset brinna. Jag såg dina så kallade vänner hämnas på dig för något jag inte ville veta, jag såg vattenläckor och galna älgar. Jag hade förberett mig på att ta hand om nästan vad som helst. Nästan. Vad som helst.
Men inte det du bad mig om.

Du sa, att du hade hittat henne död på golvet när du kom hem från skogen. Jag skulle inte behöva se. Men blodet fanns överallt. Och något annat. Stanken hade du inte tagit undan.
Bara kroppen. Du sa, att hon låg där när du kom från skogen. Du sa, att hon redan var död. Att någon dödat henne medan du var borta och jag var borta och Amir hade åkt redan på morgonen. Ingen var hemma utom Jasmine. Och du själv var i skogen.

Gud visste, att han varit i skogen hela dagen. Och jag lyssnade. Visst lyssnade jag. Men Gud teg om var du varit. Din gud teg och min gud teg. Allt jag hörde var en massa ord.
Men aldrig hade det varit så tyst.

Bakom dasset fanns en gammal torvbotten. Där hade du grävt ett stort hål. Kroppen var inlagd i flera sopsäckar förseglade med silvertejp. Det var som att du gjort henne en kokong. Om den bara fick ligga i jorden ett tag kanske fjärilen skulle spräcka skalet och låta vingarna torka i solvärmen. Om vi bara lät den vila. Om vi bara lät henne vila. Vila.
Du sa att vi måste begrava henne. I den där gropen. Innan någon.
Men. Sa jag. Vi kan inte. Men du sa att vi måste och ville jag att han skulle råka illa ut? Om polisen… Förresten var jag lika illa ute. Jag var den som gömt henne. Kanske var det jag som hållit i vapnet. Ett av alla vapen. Som jag hade gömt i min vedbod. Inslagna i grå yllefiltar från överskottsbolaget. Om polisen.
Och jag ville inte.

Det var jag som tog fram lövkärran. Vi la henne i gropen och bad. Jag till min gud och du till din. Hon gick till sin. Till de andra sa vi, att hon antagligen åkt hem. Att hon bara blev less och gick. Två mil till bussen utan pengar hem till BerAkka. Hem till sina barn.

Nästa morgon bad du mig att köpa en biljett till Berlin. Jag skulle ut på en resa. Bara två nätter. Och ett litet paket.

Det var redan för sent att vända om.


bilder:John Grade

Published in: on 25 februari, 2011 at 08:51  Kommentarer inaktiverade för Men aldrig hade det varit så tyst