vem var hon då?

Hon att hon inte var sig själv.
-Nej så här är jag egentligen inte. Jag tycker egentligen inte att man ska bära sig åt så här och i vanliga fall äter jag verkligen inte pizza.
Och
Jag kan aldrig vara mig själv i akademikerkretsar.
Och
bland önskar jag att jag skulle kunna vara mig själv. Liksom bara vara.

Det var sån hon var. En sån som spelade lite olika roller och kallade det att inte vara sig själv.
Hon åt pizza och sa, att hon egentligen inte gjorde det. Men att hon inte var sig själv. Och då kunde hon inte låta bli att äta pizza. Eller kanske skulle man säga, att den som inte var hon själv kunde låta bli.
Hon blev tyst och sa, att det inte var hon som var tyst när människor använde ett akademiskt språk.

Och hon önskade att världen skulle vara beskaffad så, att hon själv skulle kunna säga vad som föll henne in utan att någon skulle ta illa vid sig.

Jo, det var så hon var.
En som valde att förneka sig själv.

Men skulle hon kunna vara på något annat sätt?
Någon annan?

Själv sa hon att hon skulle kunna det om hon bara vågade. Då skulle hon låta bli pizzan, häva upp sin röst bland dem hon kallade intellektuella och dessutom säga det som föll henne in.

Men skulle hon verkligen vilja det?
Ja det där med pizzan kanske… om hon nu inte tyckte om pizza eller mådde dåligt av den.
Men resten? Alla de där gångerna hon eftertänksamt lyssnat, dragit slutsatser, dragit sig tillbaka och låtit bli att tala av rädsla för att inte ha rätt social kod, inte veta hur hon skulle använda ord för att passa in i sammanhanget?
Och alla tankar, allt det där hon kände inom sig… skulle hon verkligen vilja dela det med alla de där människorna hon höll utanför sin närmaste umgängeskrets?

Hur skulle det se ut?

– Nej vet du vad. Pizza äter jag inte. Se på dig hur du väller ut överallt för att du äter som du gör. Äckliga människa. Jag tycker inte om dig. Det har jag aldrig gjort och förresten, den där teorin om manlig respektive kvinnlig sexualitet som du skriver om, är det en doktorsavhandling? Du måste helt enkelt ta med det här om klackar. Höga respektive låga och hur kroppar förändras med tyngdpunkten. Rent sexuellt alltså. Man får kåtslag hahahaha ah. Ja. Men du skulle ha en annan BH alltså….. min klämmer så fan vad ledsen man blir alltså. Karlar som klämmer och BH som klämmer och pizzan smakar mer än den ger. Ska du trycka i dig hela?

Nej.

-men sådär är jag väl inte? Det där är väl inte jag.

Hon skakade på huvudet och såg sig omkring.
Ingen hade väl…
Hon hade väl inte…

Sen sa hon, att hon fattat ett och annat.
Och lämnade mig som faktiskt inte sagt ett ord.
Ett i sanning bra samtal.
Verkligen.

bild: Jennifer Jones

Annonser
Published in: on 27 februari, 2011 at 09:26  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Formidable! Älskar den texten! 🙂

  2. […] på korpens underbara text, jag är inte såhär – egentligen. Den kickade igång mig bigtime. Kunde säga jajamänsan […]


Kommentarer inaktiverade.