En dag skulle hon ha talat. Nu tiger bergen medan hon själv lämnat livet

 

Så satt hon igen med ögonen mot horisonten. Som om ingen tid hade förflutit och inget liv formats genom de dagar hon levt bortom.
Bortom den horisont som talade ord hon hellre glömde
än gömde

Men nu
de dagar hon levt av evighet när människor sett hennes hjässa – inte för att hon måste sitta ner – nej för att hon inte ännu nått högre än till midjehöjd eller kanske brösthöjd på dem som hade makt att tyda orden.
Alla de där orden.

Jo hon hade talat.
Hon sa som det var. Om allt det fula. Om bortvändheten och blickarna som först avskydde sedan hånade. Och därefter lät henne vara ingen.
Men gav henne ett annat namn.
Ett enkelt ord
namnet hennes far burit med stolthet
som hon
fick bära med skam

Där borta i horistonten låg svaret.
Hennes intighet.

En dag skulle hon gå hela vägen

En dag skulle hon erövra världen med samma namn som hon älskade att gömma.
En dag skulle hon tala öppet om skam.

Det var så hon mötte mig. Ensligt bortom sorgen. Utan ord men fylld av längtan. Hon med ögonen i bortom, jag med blicken där hon ännu inte kunde möta den.
Hon och jag.

En dag skulle hon ha talat öppet om skam.

Annonser
Published in: on 11 februari, 2011 at 05:16  Comments (2)  

om det skulle…

Om det skulle vara så, att det var en tumör. En enda stor tumör som satt så till, att man kunde ta bort den.
… men med risk, att förstöra en del av personligheten…

Eller om det skulle vara på det viset, att en operation kunde bota
… om man överlevde operationen…

Om botemedlet alltid är en risk.

Men nu är det ju inte så. Det går inte att bota genom att ta bort något eftersom det är för mycket att ta bort.
Man kan inte överleva att ta bort allt.
Så man lever som alla andra.
Med samma slutdestination.

Skillnaden?
Nej den är försumbar.

Om den ändå ska nämnas, är det den där bedrägligheten i att tro, att man vet hur döden ser ut.
Vad den orsakas av
och till och med inbillar sig, att man vet vad den heter mer än döden.

Nog är det märkligt.

Att det ska vara så förödande intressant, att fylla sig själv med bilder av något som inte är.
Som inte kan andas och som aldrig svarar när man ropar.
När det finns liv
med ögon fyllda av kärlek
och tid
att själv vara andetag och värmande svar.

Nog är det märkligt.

….

Published in: on 8 februari, 2011 at 09:21  Kommentarer inaktiverade för om det skulle…  

Även om ingen

Han var så rädd. Så fruktansvärt rädd.
men ingen fick veta

Det var därför alla bänkar i köket måste torkas flera gånger om dagen. Och tidningen aldrig någonsin flyttas från sin plats till vänster på köksbordet innan han läst den. Bakifrån och fram. Alltid likadant.
Och dödsannonserna.

Alla årtalen som måste kontrolleras. De unga och de gamla. De som fått långa verser och de där som inte sörjdes av fler än en.
Hur skulle det bli när han.
Det var ju hjärtat och den där känslan av andfåddhet.
Men doktorn hade ju sagt att.
Allt var som det skulle

Någon gång skulle hjärtat ändå sluta slå och ingen skulle sörja. Kanske ingen skulle komma till begravningen och kistan stå utan krans med en löjeväckande präst som ändå måste mässa sina evinnerliga ord om jord och himmel.
För visst måste dom det.
Även om ingen.

Han var så rädd.
Ja, så rädd var han, att alla smulorna på duken måste avlägsnas i samma ögonblick som den sista tuggan lämnat munnen.
Och kaffekoppen. Nej han diskade inte kaffekoppen mer än en gång om dagen och det var på eftermiddagen. När han fått sin skorpa.
Alltid samma sort.
Ja en gång var det ju mammas skorpor. Nu hette de Pågens och hade funnits i mer än tio år. Även om förpackningen bytts ut. En löjlig rödfärg i stället för den gamla bruna. Och alltid fyra skorpor för lite. Ja det stod ju inte antal på förpackningen. Men i den gamla förpackningen var det fjorton skorpor. Nu var det fyra för lite. För samma pengar.
Men jordnötterna var samma.
Samma storlek.

Han var bara så rädd för att han en dag skulle vakna och inte känna igen.
Som de där som måste låsas in.
Ensamheten bakom låsta dörrar.
Jo.
Han låste väl dörrarna.
Han vaknade ensam.
Men nyckeln
visste han
exakt
var den skulle vara också om han glömt allt annat.

Han var bara så rädd.
att
det skulle
märkas.

Published in: on 6 februari, 2011 at 09:16  Kommentarer inaktiverade för Även om ingen  

en fråga om liv

Rädslan
alltid den där rädslan.
Att vakna och inte veta om ansiktet i spegeln går att förstå.
Att titta på almanacksbladet och undra om allt börjar i mitten eller längst upp till höger. Eller var det vänster.
Att vira morgonrocken runt den magra kroppen och försöka hitta ordningen.
Men rädslan.
Jo den där rädslan, att inte längre veta vad som saknas
vad som måste kompletteras
ordnas och läggas tillrätta

Att vakna en morgon och bara se mörkret övergå i ljus utan att förstå.
Att morgonrocken
och ordningen.

Det där att tanken slutar söka.
och att minnet skulle tappa sina bojor
lyftas mot himlen
bli bön
utan att det som är jag själv
vet det

Men tacksamheten vet något annat
människor
de där som förlorat sina anletsdrag och namn
men som varje dag blir till
som vore de bärare av det som är vad en människa blivit

Allt jag är
är fångat i det som sker
varje dag en människa svarar på det jag själv inte längre minns

Det är den heliga paradoxen
det där att inget finns som inte är där två eller fler möts
allt ryms just där

Kan det vara så enkelt?

Published in: on 4 februari, 2011 at 10:20  Kommentarer inaktiverade för en fråga om liv  

Tystnaden och tiden

Det var tystnaden som avslöjade tiden.
Liksom tvingade den att bekänna vad den var gjord av. Mer än timmar och sekunder alltså.
Tystnaden, den där som obarmhärtigt pågår utan slut.
– Du, sa den. Du som kallar dig tid, vad är du gjord av?
Men tiden svarade inte. Som om den struntade i frågan. Eller om den kanske saknade röst.

– Men… sa jag. Hur kan du tala, du som är tystnad?

Nej jag fick inget svar. Tystnaden är ju sådan. Den tiger när någon söker fylla den med något annat.

Ändå hörde jag den än en gång tala.
– Du som menar att du kontrollerar allt, vad är du gjord av?

Och jag förstod, att det ännu en gång var en fråga ställd till tiden.
Tiden jag själv trodde jag ägde
eller som jag så ofta bråkade med, för att jag tyckte den var snål.
Jag ville ha mer.
Eller att den skulle röra sig fortare. Långsammare. Vara späckad med fyllning eller gjord av utrymme.
Ja, nog skulle det vara något, att veta vad tiden är gjord av. Dess innersta material. Själva timligheten.

Så jag sällade mig till tystnaden för att lyssna efter svaret.

Och så är det med tystnaden, att i dess inre kan inget annat finnas än tystnad. Tiden finns inte där. Den måste vänta utanför.
Så jag undrade hur svaret skulle kunna nå oss där inne.
Men tystnaden teg och undervisade mig.
Om intet som är allt
och allt som är intet
Om varat som är.
Och evigheten.

Men tiden visade sig först när jag lämnade tystnaden svarslös.
Då fann jag frågan i mitt eget inre.

– Vad är du gjord av? Frågade jag när tiden gjorde sig påmind.
– Jag är allt. svarade tiden. Utan mig finns du inte. Utan mig är du ingen, ensam och i döden.

Jo, nog kunde jag stannat där. Fallit i skräck och lagt mig naken inför sanningen om ensamheten och tidlösheten. Det eviga mörkret bortom.
Men jag hade ju hört själva tystnaden tala.
– Vem är du?
Jo jag dristade mig till att fråga. Just så.
– Vem är du?

Men tiden svarade mig inte. Kanske hade den inte tid. Kanske fann den inte ord. Eller skrämdes den av tystnaden jag funnit i mitt hjärta.
Svaret.
Mitt i min egen varelse.
Tiden är en demon gjord av mitt eget kött. Min egen rädsla och vreden när självet fastnat i begär efter något annat än det som verkligen Är.
En demon jag själv ger liv och som föder sig själv när den lämnar mig. Föder sig med andras liv, andras kroppar och andras verklighet.
Ett monster som sammanbinder människor med varandra så att kärleken fängslas i tusentals trådar spunna av rädslan som föds där illusionerna ersätter det vi älskar.

Och utan att vi förstår det har vi bytt bort relationer mot tid. Sålt kärlek för pengar och bundit oss själva vid ting som ägs av tid men förintas av evighet.

Tid är det vi själva skapat för att äga det enda vi har
som om vi kunde äga
kärleken

Published in: on 2 februari, 2011 at 09:32  Comments (2)