Gemenskap?

-Ja det är ju viktigt, att man ser till att tycka rätt.
Sa hon och tittade på mig och skakade på huvudet.
Så vad menade hon? Att det var viktigt att tycka rätt eller att man inte skulle bry sig om det?
Ironi?
Eller allvar?
Hur ska man veta?

Jag tänkte, att det nog var ironiskt. Att man väl borde kunna tänka sina egna tankar utan att behöva tänka ut vad andra skulle vilja höra. Att man väl kunde få tänka olika.
Så jag tänkte olika. Ibland.
Och ibland lika.
Utan att reflektera speciellt mycket över vad människor tyckte.
Eller jo, ibland tyckte vi ju väldigt olika.
Sådär som människor gör när man är öppen med vad man tänker.
Och ibland blev vi arga på varandra. Eller i alla fall blev jag arg och talade om det på något sätt.
Så där som människor gör när de är öppna med vad de känner.
Jag sa ju när jag tyckte om något också. Eller tyckte lika. Sådär som man gör när man delar sina tankar och känslor.
Så jag förstod inte vad som hände.

– Ja men jag sa ju att du måste tänka på vad du säger. Så att du säger sånt som andra vill höra. Annars får du inte vara med förstår du väl. Sa hon.
Och jag undrade om jag hörde rätt.
Och frågade
– Vad menar du?
Men fick inget svar. Som vanligt inget svar.

I stället blev det nödvändigt för mig att ta några steg tillbaka. För jag märkte ju, att något hade hänt. Något blev inte sagt. Någon tystnade. Andra talade med ord som hade andra syften än sitt innehåll.
Att stå lite på sidan om kunde ge andra perspektiv, tänkte jag och tog fram gränserna och avstånden.
Och lyssnade till orden jag hört henne säga. De där om att tycka rätt. Om jag kunde höra dem sägas utan att någon egentligen sa dem.

– Är det noga med att välja läger också? Frågade jag henne som tycktes veta.
– Ja. Sa hon. Det är noga. Framför allt måste man handskas med utvaldheten. Den är livsfarlig. Bli aldrig utvald. Aldrig.
– Hur då menar du? frågade jag henne som visste.
– Om du blir utvald kommer du att märka, att du kommer att bli behängd med en mängd egenskaper, tankar och känslor – inte alls dina egna, men andras – och sedan upphöjd för att du bär det de hängt på dig, innan man sparkar ut dig. För att du bara blir för mycket. Då kommer det att heta, att du tagit plats, att du gjort dig stor. Fast det är deras storhet du bär.
-Åh. Sa jag.
Och tänkte, att det där visste jag en del om.
Redan.

– Tack. Sa jag. Nu vet jag.
– Så lite så. Sa hon som visste.

Men vägen hem blev min gåva till sorgen.

Annonser
Published in: on 29 mars, 2011 at 09:45  Kommentarer inaktiverade för Gemenskap?  

skammen har vi ännu inte berört

– Om jag bara hade sett till att få ungarna i säng och städat toan skulle det här aldrig ha hänt. Det är sant. Han skulle aldrig ge sig på mig egentligen. Men om jag sitter och glor på TV och ungarna är sjövilda kan man ju fatta att han blir lack. Och sen har ungarna stökat till toan. Borde jag ha kollat bättre. Tagit ut dom blöta handdukarna och så.
Jag är ju hemma hela dagarna med lilltjejen och han är trött och så. Jobbat hela dagen och haft problem med leveranserna och allt.

– Så du menar att det är du som får honom att banka på dig? Att du får skylla dig själv?

– ja. Eller nej det. Jo.

– Ok, vi säger att det skulle vara så. Att du fick stryk för att det var helt rätt att slå dig när du inte städat toan. Vad mer får man ge dig stryk för då? Att du inte vattnat blommorna? Ställt fram skorna rätt? Tagit fram frukosten i tid…

– Nej det är inte rätt.

– Vad är inte rätt?

– Att han slår mig för att jag inte gör det jag ska.

– Ok. När är det rätt att han slår dig då?

– Om jag retar honom. Då kanske. Eller om jag slår först.

– Så att då är det rätt att slåss ibland?

– Kanske.

– Ok vi säger att det är så. Att han får slå dig när du retar honom. Hur gör du när du retar honom då?

– Struntar i toan kanske. Eller låter bli att bädda sängen. Suckar när han pratar om något som är viktigt för honom. Låter honom ta lilltjejen fast hon bajsat nyss och jag inte bytt.

– Då är det ok att slå dig? När du inte bytt, bäddat, suckar… Ok.

– Nej det är det ju inte.

– När är det rätt då?

– Det är inte rätt.

Så ser vi på varandra. Första gången ögon möter ögon.
– Nej det är inte rätt.
Säger jag och tystnar. Tänker, att det inte finns så mycket att säga när någon tänker på vad som är rätt när det gäller att bli misshandlad.

-Det är inte rätt att använda våld.
Säger hon och låter som en rädd liten kalv. Inte alls tyst, nej hon vrålar liksom ut orden så att de trummar sig fast mot väggarna.

Jag är tyst. Men nickar lite. Väldigt lite, för jag vill att hon ska höra sina egna ord och veta att hon själv sagt dem.
Sen säger jag
– mot vem får man inte använda våld?

Då viskar hon.
– Mig.
och jag svarar med min vanliga röst som på sätt och vis hörs genom väggarna ut över hela grannskapet
– Dig.

Sen sitter vi tysta tills klockan visar att tiden vi hade tillsammans är slut.
Jag reser mig
och hon reser sig. Vi tar i hand och ser in i varandras ögon.
Jag tänker att jag hoppas att hon vet att ingen har rätt att slå henne. Men jag vet, att hon ännu inte vet det där med skulden och skuldkänslan. Och att det jag kallar ansvar är ett begrepp hon mest skulle kalla skam.

– Vi har en bit att gå. Säger jag.
och hon nickar.
– Vi har det.

När hon stänger dörren efter sig vet jag, att det kan vara min sanning, att hon blir dödad av den man hon säger att hon älskar.
Och att hon ännu inte vet, att hennes sanning är att hon är den som håller liv i honom.
Skammen har vi ännu inte berört.
Och skulden…

…..

Published in: on 26 mars, 2011 at 12:59  Kommentarer inaktiverade för skammen har vi ännu inte berört  

hur då bli befriad?

Ja, jag såg ju att somliga kom fullkomligt utblottade. De hade knappt kläder att sätta på kroppen och skor som nog kunde sakna någon del av sulan. Några av dem luktade illa.
En eller annan bar på en kasse, vad det var i den var svårt att se. Kanske någon filt och ett par upphittade tompavor.
Sedan var det andra som trippade in på höga klackar. Några i rejäla promenadskor, Canada goosejackor och vackra sjalar. I fickorna gömdes telefoner och små datorer. Och väskorna… ja vad som fanns i dem var kanske olika. Utom en sak, det lilla läderfodralet, plånboken, med alla plastkorten.

Bild: Stephan Pimpare


Där jag satt, lite i skymundan, men med god utsikt över både ingång och bänkrader, kunde jag studera deras väg in i myllret av människor som samlades.
De fattigaste blandades med de rikaste innan de – utan att man riktigt förstod hur eller vem som sorterade dem – gick till olika bänkrader. Att de som doftade av tvål skulle sitta bredvid dem som bar en ingrodd lukt av surt gammalt öl eller lindrigt rena kläder var liksom inte tänkbart.
Kanske inte för någondera lägret.
De fattiga hade, också de, sin stolthet och sin integritet att värna.

Jo det fanns nog människor som var lite mittemellan. Sådana som nog ägde en kredit eller två, men saknade märken på kläderna. Andra som prioriterade solbrännan och gärna levde som vore de, nåja inte fattiga kanske, men definitivt inte rika. Och så de som var rika på annat än sådant som räknades i pengar. Fast de kanske hade ett eller annat sparat. De hade oklanderligt rena kläder, frös inte… men saker och ting var möjligen lite ute. En aning otidsenligt.

Det som var så märkligt med den här samlingen var ändå, att alla sorter fanns. Ja, jag tänkte så där jag satt. Att det inte fanns någon annan plats där människor av så olika samhällsklass och olika utbildningsnivå faktiskt möttes. Eller åtminstone fanns under samma tak.

Så började det. Ja, vi hade ju kommit för att dela ett och samma evenemang. Eller vad man ska kalla det.
En kör stod längst fram och började sjunga och vi som satt i bänkarna sjöng med. Och instrumenten, ett piano, några gitarrer, en flöjt och ett litet trumset… ja det lät kanske inte så väldigt bra. Men det är faktiskt roligt att sjunga tillsammans. Och fint på något sätt.
Och ja, det som var tanken var väl att vi skulle fira en helt vanlig gudstjänst. Man skulle läsa böner och texter och sjunga psalmer och ta upp kollekt och så. Och lyssna till någon som pratade om det som texterna handlade om.
Men det blev inte så.

Nej det blev inte alls som vi hade väntat oss.

Plötsligt var det en liten kvinna som reste sig upp i en bänk. Inte mer än en och femti lång säkert, och mager.

– Hörrni. Sa hon.
– Här sitter vi allihopa med det vi har med oss och känner inte grannen. Hörrni. Ska vi inte hälsa på varandra?

Gud så pinsamt.
Eller ja, så sa jag ju inte. Man missbrukar inte guds namn, å andra sidan heter han ju inte gud och är förmodligen inte man heller. Så OK.
Gud så pinsamt.
Men av någon anledning så var det flera människor som gjorde som hon sa.
Hälsade på dom som satt runtomkring. Lite förläget.
Så då gjorde jag också det och fick veta, att han som satt snett bakom mig var en pensionerad urmakare. Och hans fru var inte alls hans fru utan hans dotter som hette Emma och var hemma på permission från något jag inte uppfattade.
Märkligt. Jag hade sett dem många gånger. Men aldrig tänkt på att hälsa.

Det som hände sedan kan jag nästan inte återge. Det slutade nämligen inte med att vi bara hälsade lite tafatt på dem som satt närmast. Nej, vi reste oss, gick runt och minglade, sa hej till alla vi mötte och såg till att möta alla. Till och med diakonen i sina fotriktiga skor började gå runt i kyrkan och se ut som en normal människa. Utan det där leendet som sökte efter något att tycka synd om.

Efter ungefär tjugo minuter gick vi och satte oss igen. Somliga på samma platser, andra bytte. Och några gick faktiskt ända fram till altarringen, till kören och ställde sig med sångarna.

Hrrm.
Sa prästen. Ska vi återgå till ordningen nu?

Thomas av Aquino, målning Otto van Veen


– Nej det gör vi inte. Hördes en röst.
Den här gången var det en man. En av dem som ställt sig i kören.
– Vi kan väl ta reda på vad vi behöver?
– Hur menar du? Sa prästen, som var en ovanligt öppen präst. En som klarade av att improvisera utan att tappa ansiktet.
– Ja, vi har väl kommit hit allihopa för att vi behöver något? Sällskap eller tystnad eller musik eller att få ge något eller …. ja vad behöver ni? Själv behöver jag få tro att jag är en normal människa som andra människor kan gilla att vara med.
– Jag vill att det ska vara ordning. Sa en annan. Jag kom hit för att jag vill känna igen mig. Det här är inte vad vi som brukar komma hit vill ha
– Jo, jag tycker det är bra jag har också undrat. Varför. Och jag tror jag kommer för att jag skulle vilja lära känna folk. Fast det är svårt här också. Men man ser ju någon i alla fall.
– Äh, jag kommer för att man kan sitta inne en stund, bli varm, åsså får man kaffe efteråt
– Be. Alltså jag vill be.
– Man går i kyrkan… ja det gör man. I våran familj.

Det blev ett surrande igen. Hela kyrkan surrade. Ganska högt. Och ibland hörde man att det var rätt argt. Att man tyckte olika. Ville olika och hade olika behov.
Körledaren fick för sig att det kanske kunde vara bra med lite musik medan folk pratade, så han tecknade till körmedlemmarna, att ta upp noterna och dom som inte var i full färd med att förklara sina behov började sjunga. Så man sjöng, och det pratades och kanske var det någon som bad någonstans också.
Tills det kändes klart.

-Kanske ska vi ha kollekt då? Frågade en kyrkvärd.
– Alla ska ge det dom kan. Sa någon i hopen.
– och dom som inget har kan få det någon annan kan ge. Sa en annan.
– Jamen det är rikskollekt idag. Som går till ungdomsarbetet i hela kyrkan.
– Kan man väl göra en annan gång. Ge dit. Nu har vi människor bland oss som inte ens har skor. Och som inte får annat än kyrkkaffe i magen idag.
Måste vara viktigare.
– Haha! hördes en stämma, en skrattande stämma, som citerade dagens text. ”Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort” haha!! Vad härligt, här kommer vi som har en massa pengar och så ger vi alltihopa och får gå tomhänta härifrån medan de hungriga får allt det vi släpat på. Och blir mätta.
Vi har ju våra plastkort… och bankmedel…. så vi lär komma tillbaka lika tyngda av rikedomar nästa söndag… och bli befriade. Haha!!!

Och hela kyrkan började bölja av samma fnissande skratt.
Ja så var det ju.
Alla skulle kunna få vad de behövde. Hungriga blir mätta och rika blir befriade från det de bär med sig.

-Men det behöver ju inte handla om pengar och mat och så… var det någon som sa. Det kan ju handla om bekymmer och något man brinner för och kunskap och sorg och glädje och … ja allt.
Som man kan dela.
Så att alla blir befriade.

– Nåja. Så enkelt är det kanske inte. Sa en rätt luggsliten man. Det kräver storsinthet.
– vad betyder det?
– oh, det är ett gammalt vackert ord som betyder ungefär att man har överseende och har lätt att förlåta och lätt att dela med sig och… ja att man har ett stort sinne liksom. Och det är inte lätt.
– Nä, man vill ju ha sitt för sig själv. Ju. Inte kan man ge bort allt man har till folk man inte känner. Dom kanske bara super upp alltihop.
– Just precis. Sa den luggslitne mannen. Och då är det ju svårt att bli befriad.
– Va?
– Ja, om man måste bestämma hur det används det där man ger bort. Alltså om man måste ha kontroll över det fast man gett bort det. Liksom.

Det blev alldeles tyst i hela kyrkan. Som att man tänkte tillsammans. Brottades med det omöjliga. Att ge bort. Utan att veta att det användes som man hade tänkt att det skulle användas. Att folk kunde supa upp det man tänkt att dom skulle äta upp.

– Men då kan man ju aldrig ge något.
– Nej.
– Och aldrig ta emot något heller. För att då skulle man ju vara rädd att man förstörde något som någon fortfarande ägde fast dom givit bort det.
– Jamen det är väl skillnad på att supa upp….
– Är det? Vem ska bestämma det då? Vad man får och inte får?
– Ja men supa upp?

Den här dagen var det kyrkorådet som bjöd på kaffe. De tyckte kanske, att samtalet började spåra ur, eller kanske ville de bara hjälpa till att förena folk i ännu mer prat, i vart fall var det ett par stycken av dem som menade, att nu borde man sjunga slutpsalmen och bli välsignade och gå och dricka kaffe och låta pratet fortsätta vid borden.
Innan man skildes åt.
Och… nog skulle man väl kunna fortsätta på söndag?
Ta med sig det man behövde
och hade

Och bli befriad.

…..

Published in: on 24 mars, 2011 at 02:19  Kommentarer inaktiverade för hur då bli befriad?  

Så satt hon där med sin längtan

Hon tog sig mödosamt fram, stegen var tunga, tanken långsam och livet nästan satt på sparlåga.
Ändå måste hon fram. Målet var en plats. En plats att vila på, men ännu mer en plats där hon visste, att hon räckte.
Och hon hann i tid.
Fann en plats lite i skymundan, just precis så som hon önskade det. Delaktig men inte mer.
Nu skulle hon be.
Be och sjunga och tänka och bara vara med i det hon visste skulle ske.
Inget att redovisa
inget att prestera
och inget att bevisa.
Men ändå en plats tillsammans med människor hon gärna tog en kopp kaffe med. Brydde sig om att säga några ord till. Och saknade om hon inte fick se dem då och då.
Inte så, att hon alltid ville umgås med dem. Nej, inte alls. Det skulle vara besvärande. En del av dem tyckte hon inte ens om.

Det var som en paradox det där. Att hon saknade dem hon inte ens tyckte om.
Antagligen var det en sorts kärlek. Någon lattjo sort som inte brydde sig om att man inte trodde på samma sätt eller tyckte lika eller ens delade perspektiv när det gällde de stora sakerna. Sånt som människosyn och bön och så.

Hon tänkte, att det kanske var likadant med Gud. Att det kunde vara så, att hon inte tyckte om Gud. Men skulle sakna… eller ja, sakna kanske var ett svagt ord i sammanhanget. Utan det där hon trodde var Gud skulle hon ju inte leva. Så det var väl detsamma. Om hon tyckte om eller inte.

Men idag när hon satt sig tillrätta och sången hade börjat märkte hon att hon inte alls kände igen sig.
Jo människorna var väl sådana hon sett. Och mött. Ibland i kyrkan. Kanske oftare utanför.
Och så var det en massa barn.
Vad härligt
tänkte hon. Det är så det ska vara. Barn. Myller. En massa liv som man inte behöver tycka om. Men älskar att ha där. För att det är det som är själva meningen med alltihop
Att man ger plats för livet, så att det hittar utrymme för sig.
Utan krav på att vara duktig
prestera
eller ens veta hur man beter sig för att passa in.
Vi gör väl som vi brukar
ger plats.
Hittar vägar att öppna utrymme fast det är så många bänkar i vägen så att man knappt kan vända sig. Än mindre mötas.
Men vi kan ju resa oss.
Låta bli att sitta fast, och mötas där ute vid de levande ljusen, vid altaret och i kyrkgången medan vi hittar något sätt att bara vara.
Vara bön,
Ja så skulle det vara. Så ville hon att det skulle vara.

För inte kunde kyrkan vara som alla andra platser
varför skulle man då gå dit
och sitta obekvämt medan man lyssnar till de vanliga nyheterna och de för dagen utvalda korrekta åsikterna – utan att säga emot naturligtvis?
Då kunde man ju lika gärna – eller hellre – söka sig till en förening, en studiecirkel eller en politisk klubb med sköna fåtöljer och trevligt umgänge… där ordet var fritt och tanken välkommen?
Dela en flaska vin och något gott bröd.
tycka lika, diskutera olika
vara överens eller gnabbas kring en obekväm tanke
och gå hem med en lätt berusning medan man tänkte, att det ändå var rätt trevligt att vara människa.

Ja…
nog var det en aning besvärligt ibland, att hålla kvar vid den där längtan.
När man såg hur den aningslösa kravmaskinen flyttat in mellan bänkraderna.
Tänkte hon medan hon insåg att det här var nog något annat
kanske inte fel
eller dåligt

Men inte var det här hon skulle finna utrymmet.
Inte idag.
Kanske aldrig.
Kanske var bilden av utrymmet en utopisk dröm
något omöjligt.
Det där att finna den där platsen där det innersta, hjälplösheten, skammen, övergivenheten och det fulaste kunde få vara vad det var. Tillsammans med andras innersta.
Så att man slapp skämmas.
Och kunde hitta glädjen över allt det andra.

Ja…
Kanske var det en utopisk dröm.
Ändå visste hon att hon hade sett den drömmen
här
så osynlig så att ingen anade dess gestalt
men påtaglig
för att var och en som ville det
också hade frihet att dela just det.
Det enda viktiga.

Kärleken

Published in: on 23 mars, 2011 at 11:04  Kommentarer inaktiverade för Så satt hon där med sin längtan  

Som en fuga av Bach, eller ren matematik


När jag var liten var jag en hejare på matte. Det var nästan det roligaste som fanns att räkna ut ekvationer och sätta in x och y så att man riktigt såg hur de avslöjade sig. Siffror var som vänner som pratade med toner och tonerna kunde man ju höra så fort något rörde sig. Och så var allt gjort av tretal.
Ja det är det ju fortfarande.
Nästan likadant faktiskt, med toner som liksom springer upp ur allt som rör sig. Och en värld fylld av mäktiga treunioner. Eller kanske man kan säga treenigheter. Allt hör ihop med något annat, och eftersom det alltid finns en förbindelse mellan två ting finns ett tretal – ett plus ett, där plusset är en av de tre. Jag och du – det som sker mellan dig och mig räknas också. Relationen, avståndet (eller närheten) laddningen….
Framsida och baksida – och det som är mellan framsidan och baksidan.
Och så det magiska – ingen enda människa existerar utan en mamma och en pappa (oavsett om de finns i livet eller inte) jag beror av du och du.
Tre.

Jag var alldeles fylld av sånt när jag var en liten unge som borde varit ute och lekt med andra ungar. Men hur pratar man med andra ungar som inte fattar att ett plus ett är mycket mer än två när dom inte ens kommit på vad plus är?
Och hur berättar man för andra barn att allt är musik? Att vinden är en melodi och att om man tittar på när andra springer så hör man att det låter.
Hur får man andra ungar att röra sig så att det låter bra? Och förresten, hur kan man bara komma på, att allt måste gå så fort att musiken bara blir buller?
Så det är klart att jag stannade inne.
Eller satt bakom huset och läste böcker.
Böcker var tysta. Fyllda av ord som stod still och bara sa sig själva tills de blivit en historia. Det tyckte jag om.

Sen var det det där med matten. Som jag älskade att leka med. Min pappa var lärare och hade matematik på högstadiet. Hans böcker var intressanta. Där stod siffror och ordningar som man kunde använda för att förstå själva talen. Så att man fattade att allt inte bara var tre utan dessutom var gjort av trianglar. Varenda yta kunde man räkna ut så att den fylldes med trianglar.
Och allra bäst tyckte jag att cirkeln var, för att den också kunde bli sprängfylld med ett oändligt antal trianglar som till och med fick ett eget tal som hette pi och begränsade oändligheten så att man kunde säga den i en bestämd yta för just den cirkeln.

Jo jag förstod det på den tiden. Då, innan jag riktigt börjat skolan, och de allra första åren i skolan. Då ingen enda av mina fröknar (de kallades så) hade en aning om vad matematik egentligen handlade om för mig. I deras värld fanns bara exakta tal. (som om det finns något sådant)
Inte heller förstod de något om magin med böcker eller storheten i en cirkel.
Så vad skulle jag göra i skolan?
Läsa om Li och Lo? Och köra med båtar på en flanellograf? Och sjunga skrällig musik om en höna tillsammans med barn som, hemska tanke, inte ens hittade en vanlig ton. Och inte visste vad tonerna hette eller kunde hitta dem i en skala.
När jag började skolan trodde jag ju att alla kunde höra musiken och att de kunde läsa både ord och toner.
Eller kanske inte alla. Några barn hade jag ju träffat innan. Och dom var kanske lite dumma på det sättet, att dom inte kunde läsa.
Jag trodde det var en avvikelse.

Gissa om jag fick en smärre chock när jag förstod hur det var. Och att jag skulle vara instängd tillsammans med dem varenda dag. Antagligen i många år. Fast kanske skulle dom lära sig läsa under tiden?

Ska jag vara ärlig så var det nog inte så att jag någonsin uppfattade att de lärde sig läsa. Inte medan jag var i skolan i alla fall. Jag hörde dem ljuda. Hörde dem sätta ihop ord. Men aldrig läsa. Alltså mer det där att berätta det orden säger. Vi övade aldrig på sånt.
Och matte… nej det höll vi aldrig på med.

En gång var jag en hejare på matte…
På sätt och vis kanske jag är det också nu. Jag förstår ju storheterna ungefär på samma sätt som när jag var barn. Fascineras av tretalet, älskar cirklarna och lyssnar till tillvarons rörelser.
Ibland skriver jag ner det jag hör som musik. I noter på ett papper, och hör tonerna som rörelser i rummet.
Men för det mesta känner jag mig som en fullkomlig idiot.
Ja alltså inte i allmänhet. Men just när det kommer till det man kallar matte.
För det är något helt annat än de storheter jag vet.

Den matematik människor sysslar med sitter i kolumner
och ska räkna ut värdet
störst är bäst
och allt går ut på att ha rätt
det finns ett rätt
bara ett
och om man hittar det har man vunnit

Det är bara det, att den sortens siffror har slutat tala till mig
jag kan inte ens hålla dem på raderna
än mindre förstå deras inbördes förhållande
och absolut inte minnas
vem som är störst
och hur man sätter dem under något annat
för att kunna dra ett streck
och tro att det är rätt.

Det kallas hjärnskada.
Men jag undrar.
Om det inte egentligen är en hjärna som vägrar gå med på
att världen är gjord av tal som ska bevisa sin egen förträfflighet
när jag vet
att matematiken älskar att fullborda
förenas
och uppenbara det innersta av en cirkel
utan att kalla den rätt
eller bäst
eller ens mera värd

bara fullkomlig.

Och jag låter en fuga av Bach rinna genom rummet.
Hör den födas av tystnad
fullkomnas av ljus
och bli av treenighet
ton föds av ton och just där de två klingar samman finns allt.
Det tredje
… som är själva livet.

…..

Published in: on 22 mars, 2011 at 09:51  Kommentarer inaktiverade för Som en fuga av Bach, eller ren matematik  

den flyktiga tryggheten…

Men vad händer om man tycker att man kommit dithän, att man är relativt trygg i sin grupp. Så att centrum är där man kan dela det man annars gömmer?
Att man liksom tycker om att bara vara tillsammans.
Är det då bara att luta sig tillbaka och sluta vrida huvudet åt rätt håll?
Nej det är det ju inte.
Det är det som är så svårt. Att det alltid i alla människor finns en önskan om att ändå vara bäst.
Eller åtminstone självtillräcklig.
Så att man aldrig skulle behöva be andra om något, utan alltid vara den som andra ber om hjälp hos. Så att man kan ha makt och kontroll.
Det är ju tryggast så.
Tror man.
Alltid inom sig någonstans.

Det är då man, i kyrkliga sammanhang, brukar se till att ta fram bladguldet. Så att korset får ett annat värde. Ett helt annat värde.


Man upphöjer det så att alla ska se, att det är fint. Vackert. Åtråvärt och naturligtvis oåtkomligt eftersom det nu måste låsas in. Så värdefullt är det.
Inte vem som helst ska tro, att det bara är att gå omkring och bära på ett kors minsann. Det kostar på. Flera tusentals kronor faktiskt.
Fast det säger man inte.
I stället gör man om själva innehållet.
På lite olika sätt.

Ett sätt är, att förenkla. Att erbjuda ett helt annat kors. Eller förresten, varför ett kors när det lika gärna går att samlas kring ett barn? Ett sånt där barn som man ska vara. Liten och oskyldig och omöjlig att bilda. För barn kan inte förstå svåra sammanhang. Man ska bara gulla med dem.
Och säga att vi ska vara som de där små barnen.
Vilket det ju ligger en djup sanning i.
Eftersom barn lever i den djupa och innerliga sanning som heter beroende, och om det beroendet är byggt av kärlek, så är det ett befriande beroende. Där barnet inte ägs av sina föräldrar, men älskas så att det får livet.
Men det är inte det vi menar där i den förgyllda kyrkligheten.
VI menar, att vi ska vara hjälplösa barn i händerna på de människor som äger det förgyllda korset. Och att vi, om vi ska räknas, måste sträva efter att synas, få del av rikedomen och helst av allt tas upp som en av dem. En av de människor som är utvalda att bära det gyllene korset.

Det är då man brukar se hur gudstjänster urartar och blir uppvisningar där människor står på scenen och försöker bevisa sin värdighet.
Då man applåderar duktighet och vackerhet och färdighet. Lyfter de lyckade mot himlen medan man klappar de okunniga och mindre lyckade på huvudet och kallar dem barn. Lyckliga barn som inte behöver kämpa för att vara något annat än barn.
Det är bara det, att de där barnen så småningom blir uttråkade. Liksom känner, att de inte duger för gemenskapen.
Och naturligtvis finner andra människor att vara tillsammans med, där man kanske inte måste uppträda eller bli anställd för att man ska ha ett inflytande.

Sen är det klart, att man också kan gå den där vägen som kallas uppoffringens och lidandets väg där det gäller att ta på sig så mycket arbete och så mycket elände, eget och andras, medan man ålägger sig själv att ständigt suckande le den sortens leende som kallas fromt.
Så att man själv tror sig vara sinnebilden för den övergivne man tidigare samlats kring.
Och så småningom upptäcka, att allt det där jobbet var förgäves. Man blir faktiskt så småningom helt övergiven.
Och i värsta fall bitter.
Och bittra människor smakar illa. Ingen vill ha dem.
En del blir syndabockar.
För att när människor börjar gå de där vägarna, har gruppen redan för länge sedan slutat vända sig mot det centrum som blottlägger allas innersta rädsla. Den där att vara övergiven.

Nej jag vill inte raljera med hur vi har det. Jag vill inte heller fastna i negativism eller bli den sura kritikern.
Jag vill finnas i ett levande sammanhang, en levande kropp där jag själv bara är en liten del, helt beroende av alla de andra delarna.
I det är jag sårbar
precis lika sårbar som alla andra delar av den fantastiska kropp som utgör helheten.

Men… och det är ett smärtsamt men…
idag vet jag inte om jag verkligen finns som en del av en levande kropp. Kanhända ligger jag som ett blodkoagel i en kropp på ett bårhus?
Eller hopplöst bortspolad, upplöst rinnande ner i ett avloppsrör.

Kanske inte utan hopp ändå.
Om Gud finns, är Gud alltid större än tanken, och också ett avloppsrör vilar under skapelsen.
Men som del i en kyrka jag vill tro är något mer än bara ett ställe där människor samlas för att … ja vad då?
Spela teater för varandra? Dålig teater.
Sjunga snuttifierade sånger om söta små barn? Leka schlagerfestival med dålig musik, dåliga texter och dåliga artister. Som ska ha applåder?
Vi måste väl ändå vara fler än ett par tre stycken som längtar efter att få dela det där som är så svårt att bära ensam.
Som är själva ensamheten?
Inte kan man gulla bort det
eller förgylla det så att det försvinner?
Eller gömma den i en uppvisning för amatörmusiker?

Jamen hur gör man då?
Om man vill hitta människor som är för samling.
Som vill satsa sina liv på själva kärleken.
Som törs vara rädda

Ja, om det fanns ett recept….
Det där att inse sin maktlöshet. Samtidigt som man förstår, att man faktiskt också är beroende av de människor man ser som bittra, maktfullkomliga, bortvända… ja till och med dem man räknar som sina fiender…
Så kanske man kommer fram till, att det han sa, den där mannen vi tror är vår räddning, det han sa om bön och kärlek kan vara en början.
Han sa…
att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss.
Och om man ser det som att strukturer i kyrkor och andra grupper kan vara fiender och att man kan känna sig, och vara förföljd, av dem man är beroende av… ja då blir det kanske praktiskt viktigt och möjligt.
Att älska de strukturer man sitter fast i.
Verkligen älska. Det betyder att man förlåter, omfamnar och omfattar – och förhåller sig så, till det man finns i, så att man tar ansvar för sin del på ett kärleksfullt sätt.
Och att man ber för alla de människor man – kanske mot sin vilja -är beroende av.
Försäkringskassefolket, politikerna, grannarna, chefen, sj, sjukhusfolket….och dom som har sin anställning i kyrkan.

Hjälper det?
Kanske.
Om man inser, att varenda människa innerst inne är rädd för övergivenheten som bor som ett rödglödgat nystan i hjärtat ska komma loss och få makt….
då kanske man kan ta fram en liten, liten snörända av sitt eget rödglödgade nystan… som kärlek. För det är det det är, det där nystanet man är så rädd för.

 

Ren kärlek.

….

Published in: on 20 mars, 2011 at 10:44  Kommentarer inaktiverade för den flyktiga tryggheten…  

Den plats där vi finner kärleken

Det är det här att samlas. Att vara en grupp människor som tycker om varandra, som vill något, eller åtminstone behöver vilja något.
Att samlas. Tycka om att vara tillsammans.
Vara för samling.

Men vad ska man samlas kring då? Vilken sorts vänskap ska man odla? Och hur ska man träffas?
Vad är det man behöver?
Kanske är det olika. Kanske inte.
Varför skulle människor vilja samlas? Om det inte vore för att slippa ensamheten. Känslan av, eller den sanna övergivenheten. Det där att känna det som, eller konstatera, att ”jag har ingen som tycker om mig”… är väl det man är mest rädd för.
Kanske.

Men låt oss tänka så.
Vi längtar efter att träffa människor, gärna många människor, så att vi kan känna att vi inte är ensamma i vår ensamhet. Så att vi kanske till och med kan få känna gemenskap, få fylla ut tomheten med kärlek eller åtminstone samvaro.
En mängd människor som tillsammans fördriver ensamheten.

Då infinner sig oväntat en spöklik fråga.
Den som handlar om vem som ska bära det ingen vill ha.
Vart ska vi göra av den där övergivenheten, rädslan, fulheten, det vi skäms över och inte vill prata om, det vi inte vill visa, att vi bar på när vi kom… för tänk om någon ser ynkedomen och så får man inte vara med eftersom någon kan tro att den är smittsam.
Så….Vem ska vi utse till att bära det vi själva inte vill ha?
Någon det syns på… någon som liksom visar sitt utanförskap kanske. En som redan tagit det på sig. Eller den som tror sig vara anordnaren av det här sällskapet, som om han trodde han var förmer… han ska få känna på vår rädsla, han kan ta den… Eller ska vi kanske utse en liten grupp… de som sitter där i hörnet och flinar kanske? De tre som sjunger andra sorts sånger och talar annorlunda…..

Så utser vi åt oss en eller flera syndabockar. Driver dem ut ur vår gemenskap och tror oss vara fria från övergivenheten. Eftersom vi sett till att ge den till dem som inte längre får dela vår gemenskap.
Allt är gott och väl.
Tills någon upptäcker, att det nog fanns kvar en del ensamhet, en del rädsla, en del obehag. Och så får man börja om. Hitta någon ny syndabock.
Och förklara varför man måste utesluta vissa eftersom de inte klarar av att vara delaktiga.

Men.
Så kan vi ju inte ha det. Om vi tänker med våra kloka huvuden i stället för med vår rädsla.
Speciellt inte vi som tycker om att kalla våra gemenskaper för församling i något vi envisas med att vilja tro är en kyrka. Och som kanske är det.
Vi borde väl veta bättre…. än att utesluta någon för att själva slippa känna vår övergivenhet.
Eller?
Kanske inte. Inte veta.
Det finns något annat än att veta med huvudet. Även om det också är bra. Man ska inte underskatta kunskap. Men den räcker uppenbarligen inte alltid.
Så.

Då ser vi på vad vi har.
Vad det är vi samlas kring. Om vi är en kyrka.
Där i mitten av vår gemenskap står ett kors. Ett tomt kors eller kanske ett kors med en fastspikad Jesusgestalt. En bild av det vi tror är vår befriare.
Vi säger, att Jesus tog alla våra synder i sin egen kropp och lät dem dö med honom på korset. Sen blev han levande igen – utan våra synder kan man tro och hoppas. Om vi är döpta säger vi, att vi delar hans död, vi liksom blir dränkta i hans liv, och kommer upp och är som han. Preparerade för döden, så att vi när vi dör kommer att få liv.

Märkliga tankar det där. Underlig lära. Och förskräckligt svår att förstå med sitt mänskliga intellekt.

Men man kan tänka på ett annat sätt. Kanske inte enklare, men möjligen lite mindre svårfångat.
Här har vi alltså det vi samlas kring – en människa som är så övergiven, så ensam och utlämnad, att det knappast kan finnas något mer ensamt.
Till och med Gud övergav honom. Och pappan. (som var Gud men det spelar mindre roll här) Jesus, som vi alltså tror är vår räddare, är den mest övergivna människa man kan tänka sig.
Eller ungefär så övergiven som man själv kan vara i sina värsta stunder. Åtminstone är man väl rädd för att vara just så övergiven.

Där är han. Vår räddare. Som vi samlas kring.
Då kan vi alltså titta på honom och se hur det ser ut när en människa är riktigt utlämnad, riktigt ensam och övergiven. Där är han som är som jag när jag skäms som mest över min svaghet.

Det kan vi prata om. Att han är så övergiven.
Och då kan vi prata om oss själva. Vår egen rädsla för att bli ensamma. Lämnade, plågade, utstötta.
Då kan vi känna igen den där rädslan i varandra. Upptäcka, att alla bär den och alla är syskon i den.
Så att vi kan trösta varandra bara genom att vi finns.

Precis just där. I det blottlagda svagaste av svaghet händer det då, att en grupp människor som lärt känna varandra så, finner att de älskar varandra. Inte för att de är duktiga, klarar sig själva eller är vackra och lyckade. Nej, just för att de är trygga med, att det innersta i dem är blottlagt, det som är djupt mänskligt och ändå så föraktat.
Rädslan för att vara övergiven. Oälskad och ensam.

Lycklig den grupp, den församling, som har ett sådant centrum att samlas kring.
Där det viktigaste, den störste och den som kallas och är räddaren är just den som speglar det som är vår svaghet och vår rädsla.
För i den gruppen behövs ingen syndabock.
Där finns redan en plats för det ingen själv orkar bära.
och det är den plats där vi finner kärleken.

…..

Published in: on 19 mars, 2011 at 09:25  Kommentarer inaktiverade för Den plats där vi finner kärleken  

Och allt som behövs är att andas

-och vad betyder det i verkligheten då?
frågade hon, och ville verkligen veta. Jag kände det i hela mig själv, att hon ville veta det jag inte kunde säga på något annat sätt än det där fånigt religiösa.
-vad betyder det i praktiken det du säger… att du lever i bön… alltså?
Så jag svarade som jag kunde och väntade mig – förakt kanske?

– Jo… det betyder.. för att ta ett exempel… att om jag lever i bön så vill jag inte själv så mycket… men vill det jag ser… alltså, sinnena öppnar sig och tar in verkligheten så som den är…. Men annorlunda.
– Men vad betyder det?
– Ja vad ska jag säga? Kanske, att jag orkar låta bli att genast ställa mig själv mitt framför ögonen på dig. Att jag orkar vänta på att vi verkligen ska mötas.

– Hur då mötas menar du? För att du ser verkligheten på något märkligt sätt?
– Ja. För att om jag lever med den där bönen i mitt centrum, i mitt inre, så törs jag stanna i verkligheten och vänta tills vi möts. Annars kanske jag måste skynda mig att säga något så att jag syns mer än du.
Eller gömma mig så att du inte får syn på mig. Hitta på en bild av dig och en bild av mig.

Jo. Så är det.
Det är så det fungerar. Som en hållning.
Och ännu mer, som om det finns ett mysterium i varje människa. Att varje gång två människor möts så skulle det vara möjligt att se det där mysteriet. Det vi kallar Gud men som alltid är mycket större.

Det kan vara det jag menar med att leva i bön

– Jag fattar i alla fall inte vad det betyder i praktiken. Säger hon.
Och jag förstår ju att jag inte kan berätta så hon vet.
Hur skulle jag kunna det?
Bön går inte att veta.
Bara att vara.

– Men hur ber du då?
Undrar hon plötsligt. På allvar. Utan hånfull biton.

– Precis hur som helst.
– Nä? Vaddå. Man kan inte be hursomhelst. Man måste väl veta vad man ber om?
– Nej. Man ber inte alltid om något. Du vet, bön är som att vara hos den man älskar. Då ber man inte alltid om något. Ibland gör man förstås det. Säger vad man önskar. Och ibland får man veta vad den andra önskar.
Men oftast är man bara där.
Och när man är där, tillsammans med den man älskar, och vet att det alltid ska vara vi…
Då är det som om rädslan släpper. Den där rädslan som gör att man springer.
– Du, hm. Är nog inte riktigt som andra. Du vet, vi andra älskar vanligt folk. Har pojkvänner och flickvänner och fruar och… ja du vet.

– Ja. Jag vet. Jag vet att människor älskar varandra. Men det är en skillnad. Människor kan aldrig bli gudar för varandra. Eller… jo, vi försöker väl hitta någon som kan vara det. Vara allt.
Det är bara det att… ingen människa kan vara allt för någon.
– och då menar du att…?
– att om man älskar skaparkraften, det vi kallar gud… som ger oss allt, till och med varandra… då behöver man inte vara gudar för varandra.

-Ja, jag hajar. Vad du menar.
– Mm. Bön. Är att bli fri. Så att man kan älska människor som människor utan att behöva göra om dem till något annat än människor.
– fast jag fattar ändå inte hur man gör.

-kom ska jag visa!
– ok
– så går vi ut och andas
– andas?
– ja. Bara andas. Bara finnas, bara vara i det som är och känna det som känns. Se det som syns och höra det som hörs. I varje litet ögonblick. Bara vara. Det är bön. Att vara i det andetag som är en gåva direkt från själva livet. Du gör det inte själv. Du får det. Det är bön.
– Jamen jag gör ju inget
– Nej just det. Du får det.

….

Och allt som behövs är att andas….

Published in: on 17 mars, 2011 at 11:44  Kommentarer inaktiverade för Och allt som behövs är att andas  

En bön att bära, som ett barn under hjärtat

Det är det här med bön
att be, alltså att alltid be.

Det här med att ständigt vara inför själva varat
och bli själva bliendet
medan hjärtat i hemlighet utbyter kunskap
eller kanske kärlek

Man kan tro, att det räcker att sätta sig varje morgon för att tala om för hela själen
att nu bestämmer jag att det viktigaste för mig inte är det jag själv förstår
utan det som är större
det som finns i relation till livet jag inte själv har skapat
men som lever i mig.
Men egentligen är det ju bara en påminnelse. Det där att sitta ner, fokusera. Det är det man gör för att hela dagen, hela livet sedan ska finnas där i den där relationen. Bönen.

För min del räcker det å andra sidan inte med en enda påminnelse. Den om morgonen måste upprepas.
MItt på dagen och till aftonen.
Och sedan just innan sinnena släpper efter för sömnen.

Utan de där påminnelserna glömmer jag så lätt. Men så är jag också en mycket glömsk person. En som fastnar i sånt som uppfyller sinnena men förleder själen att tro, att allt som behövs är ett ego och en luddfylld navel.

Men livet är så mycket större än så. Kärleken vill så mycket mer.
Själva livgivaren ropar kärleksord och hjärtat är alltid redo att djupna i gåvor, sådana man får och sådana man ger.

Det är det som är bön

Att vara i relation till den någon som Är. Kärleken, Livgivaren, själva varat.
Och det är klart att den relationen pågår oavsett om jag själv vet det.
Jag lever ju på något sätt alltid i relation till skaparkraften
finns där
mitt i livets dynamik

Men på något sätt känns det som om livet blir så mycket tydligare
om jag själv lär min tröga själ
att stanna.
Utan annat i tanken än att vilja vara bön
vilja vara svaret som ropar frågan och frågan som lever svaret
Så jag sätter mig för att vara.
Säger till mina sinnen att stillna, eller låter dem leka som de vill medan kroppen kommer till ro
och hjärtat får säga sin längtan

Det är då det kan hända
det där märkliga, att bönen liksom läggs som ett barn under hjärtat
som om någon lägger sig där
för att jag ska få bära det jag själv inte ser
men förnimmer som en rörelse

Inte vet jag vem det är som befruktar min själ på det sättet
jag vet bara, att inget annat betyder något
i jämförelse med den rörelsen

Att få bära den ordlösa bönen
och veta, att någon lagt den under mitt hjärta
för att jag ville det
som en bön som fått sitt svar.

….

Och jag läser det jag skriver och vet inte hur det annars ska sägas.
Det där ofattbara
att varje människa både är en bön och ett svar
och att både bönen och svaret är kärlek
och att allt vi har att göra är att leva i den kärleken

Att det är det som är att vara människa. Oavsett vad som sker i världen.
Helt bortom vad vi menar vara gott och ont.
Kärleken är alltid större.
Det är det det handlar om. Det här att leva i bön.

…..

Published in: on 17 mars, 2011 at 03:00  Kommentarer inaktiverade för En bön att bära, som ett barn under hjärtat  

det där oskyldiga lilla lammet

Så ligger han här.
Lammet
Helt bedårande söt på min matta framför brasan. Det är tänkt att han ska få hjälp att överleva. Eller åtminstone få bli varm innan han dör.
Liten och svag vinglade han bort från sin mamma någon gång under natten. Och hamnade så illa, att han inte kunde komma tillbaka själv.
Små lamm har små flyktiga liv.
Så man vet aldrig hur det går den allra första natten.

Inte är det så säkert att den lille ulltussen klarar sig. Snarare är det nog rätt säkert att han rätt snart får lära känna döden.
Om nu lamm lär känna döden. Innan de riktigt lärt sig leva.

Och så hamnar tankarna på alla de där bilderna av påskalamm. Jesuslamm och förlorade får. Och alla psalmer som i långsamma molltonart

er jämrar sig om det oskyldiga lammet som slaktas för att människor ska få leva.
Nej inte för att man ska steka lammet och äta upp det, sådär som man gör med lamm man föder upp.
Nej då. Inte alls.
Man ska tänka sig, att det där lilla ulliga lammet blir dödat för att två parter gjort ett förbund som innebär, att om någon bryter mot det man lovat i det förbundet, så är konsekvensen att den ska dö.
Jodå.
Och då ska vi riktigt känna att vi får dåligt samvete för att det är vi som gjort fel men i stället för att vi dör så offras ett lamm. I vårt ställe.
En primitiv skuldsanering liksom.

Ska man tycka att det är bra?
Nej det är det ju inte. Inte när vi människor sätter det i system, att utse ett lamm som offras för att alla andra ska gå fria.
Det är ren mobbing det.
En otäck gruppmekanism som förekommer i alla sorters samhällssystem.

Men det här lammet som ligger på min matta och antagligen ska dö är inget offerlamm.
Det är ett vanligt litet bagglamm som irrat sig bort i marskölden.
Inte för att rädda livet på någon.
Inte för att vi lagt någon skuld på honom.
och inte för att det skulle vara något bra med att ett lamm dör.
utan för att det är en del av förutsättningarna för livet
att det är skört

Om det här lammet dör trots att några människor försökte rädda det från en del av ett naturligt urval… då har vi räddat något som kanske skulle dö.
För att det möjligen inte hade rätt genetisk uppsättning för att klara sig.
Dessutom är det en bagge.
Som vi i så fall med största säkerhet har räddat till en säker slaktbänk om några månader.
Inte heller då för att vi ska bli skuldfria.
eller rena

Det här lammet har inget med religion att göra.
Ändå är det som om det kommit in en liten flik av himlen. Ett litet moln av liv på min matta.

Och lammet reser sig åtminstone en gång.
innan det kanske
måste dö.

…..

bild: Zurbaran: Lamb of God

Published in: on 16 mars, 2011 at 11:56  Comments (2)