Det där stjärnklara mörkret

Och så visade dom upp en bild. Den var tagen från ett rätt underligt perspektiv, lite uppifrån, men man såg ändå vad det föreställde. Eller vem. För det var ju helt klart jag som var på bilden. Som syntes som en figur i ena hörnet.
Så vad hade jag gjort där klockan halv fyra på natten. Eller kallas det morgonen även om det är svart som i en stängd jordkällare?
Ja inte just där då, eftersom det fanns ordentlig belysning.

– ja inte vet jag.
Sa jag och visste verkligen inte.
Inte kunde jag komma ihåg vad jag gjort där. En natt för hur många år sedan då? Tjugo?
Hur många av er minns vad ni gjorde klockan fyra en natt för tjugo år sedan?
Eller möjligen tjugofyra år sedan. Året efter Palmemordet? Nej det var nog ett par år efter ändå. Ja. Jag kan inte ha varit där om jag samtidigt varit i New York?
Som jag faktiskt var året efter det där som också fyllde marken med

små millisievertar. Små otäcka saker som gjorde svampen oätlig för överskådlig framtid. Fast det har vi glömt nu.Fisken också. Och älgarna. Fast det som är kvar mäts i bequerel.

 

-Du, vi pratade om den här bilden.
– ja det är ju det jag gör. Försöker minnas. Men nej. Jag minns inte ens att jag varit på ett ställe som ser ut som det där.
-Utanför Sollentuna.
– Jaha.
– Med ett paket.
– Jaha.
– Ett rätt stort paket som du lämnade till en herre som då kallades Anton.
– Åh.
– Men som nog hette något annat.
– Ja.
– Och som numera ligger begravd i minneslunden i Nora.

Nej det där vill jag inte komma ihåg.

– Men varför kommer ni till mig nu? Vad är det för mening om han redan är död? Jag har inte något med det att göra.
– Men du kanske känner till att han hade en familj. En son.

Nej det där vill jag inte komma ihåg.

– Han hade fortfarande kvar ditt namn i sin adressbok när vi hittade honom.
– Och?
– Och vi tänkte att du kanske ville berätta något mer.
– Än?
– Det de här bilderna säger oss.

Nej jag vill inte minnas. Vill inte veta. Vill inte. Och allt ramlar som en vittrande husvägg över alla de där dagarna som är mitt liv. Som var mitt liv.
Som.
Om jag skulle berätta alla de där dagarna.
Som.
Om de vore en film. En ond film. Och Lena Endre skulle ha huvudrollen. Killen Skarsgård, sonen alltså, skulle kunna vara den där sonen som överlevde medan alla andra måste gå på tå rätt ner i jorden.
Men nu står det en blåklädd människa och säger att det finns bilder.
Medan sonen
lagts i grav.

– Vem sköt honom? frågar jag och vill inte veta.
– Var det någon som sköt honom? svarar den blå.

Hur ska jag veta? Som om jag någonsin träffat sonen. Antonios son.
Antonio som kallades Anton men nog hette något annat. Jo, jag vet hans namn. Det han viskade i mörkret. Kanske inte nattens mörkaste timme. Men i mörkret. När allt var som det skulle vara och Gud fortfarande älskade sina barn.

– Nej jag minns inte.
Säger jag och skakar på huvudet medan gråten.

När de gått säger jag till katten, att det finns saker man aldrig kan glömma.
Så omöjliga att glömma är de, att man sällan minns dem.

Och mörkret
det där stjärnklara mörkret…

Det är det som är mitt liv.

Annonser
Published in: on 5 mars, 2011 at 09:25  Kommentarer inaktiverade för Det där stjärnklara mörkret