…kom

Hon ställde sig upp utan att dölja, att tårarna rann som vårbäckar ur ännu snötäckta källor.
Nej hon sa inget.
Bara lät tårarna falla okontrollerat över kinderna, ner på tröjan som snabbt mörknade av sorg.
Vi var några som såg henne.
Några få som måste stanna i hennes tid eftersom ingen av oss kunde förmå någon annans tid. Och vems skulle det varit?
Ingen ville visa sig.
Och ingen kunde låta någon annan se. Det där som kändes som maktlöshet men nog var något ännu värre.

Någon av oss hade en näsduk att tafatt sträcka fram mot gråten.
Som om det skulle finnas en hand som kunde ta emot.
Och en vilja. En sådan som skulle fånga den strukna bomullen och stryka den mot kindens väta och ögonens bottenlösa källa.
Som om allt då skulle vara förbi.

Sedan skulle vi le i samförstånd. Skratta lite generat och gå vidare.
Kanske utan namn. Om ingen av oss börjat säga något.

Men näsduken som skulle gjort allting annorlunda blev sträckt ut mot sorgen utan att någon tycktes se.
Trösten som skulle gjort vad tröst ska göra förstod inte riktningen och föll osagd mot något ingen visste.
Hur skulle man?
När förtvivlan var just det.
Förtvivlan.

Hur skulle vi?
Så hände det ingen kunde tänka.
Hon som reste sig upp vände sitt huvud mot något vi trodde var taket över våra huvuden men som föll likt stjärnor och vände våra hjärtan mot varandra.
Vi såg inte längre med oseende ögon. Nej. Vi såg, och seendet böljade mellan läppar som inte längre talade utan ord men fylldes av något ingen av oss någonsin hört våra öron höra.
Det var som ett ljudlöst dån.
Eller som ett ljus utan mörker.

Sedan vände hon sig mot oss.
Och vi som hade tröstlösheten kvar i våra sinnen kunde inte annat än brista i samma gråt som den hon själv låtit oss se i hennes förtvivlade ögonblick.
Som om hon ville att vi skulle veta
skulle vara
just där övergivenheten fängslar en människa vid sig själv
utan hopp
utan tro
och utan kärlek

Där lämnade hon oss med en näsduk
en enkel näsduk i våra händer

och ett ord
ett enda ord av tröst
och ordet var skrivet bokstavslöst
utsagt utan röst
så att var och en måste höra det i sitt eget hjärta

Bara där
i det hjärta som inte förmår något annat.

Annonser
Published in: on 6 mars, 2011 at 11:14  Kommentarer inaktiverade för …kom