Verkligheten som en idé och Idén som en verklighet att sträva efter

Det är det här med sjukförsäkringen och regeringen och hur man blandar ihop statistik med ideologi….
Visst är det en bra tanke, att människor ska slippa identifiera sig med sin sjukdom eller sitt funktionshinder. För det är väl klart, att vi alla vill vara friska, kunna tjäna ihop till mer än ärtsoppa och begagnade kläder.
Men om man tror, att vägen från att vara arbetshandikappad går via att inte ens få ihop till ärtsoppan, då har man ett allvarligt problem med sin verklighetsuppfattning.

För de allra flesta, som har en liten möjlighet att orka arbeta – kanske ett par timmar om dagen – hänger det inte på viljan utan på det faktum, att arbetsmarknaden är obefintlig. Man kan inte ta ett arbete som inte finns. Man kan inte göra en insats som inte efterfrågas.
Och om det till äventyrs skulle finnas en möjlighet (i teorin) till rehabilitering, så saknas i stort sett i hela Sverige möjlighet att få tillgång till sådan.
Den så kallade rehabiliteringskedjan existerar inte i verkligheten för de allra flesta av dem som har stora svårigheter.
Vi har i vårt land monterat ner det som skulle kunna vara vägen tillbaka.
Sjukgymnastik förekommer knappt längre på sjukhusen, inte ens långtidsliggande patienter får mobiliseringshjälp.
Hjälpmedelscentraler är oåtkomliga, man får vänta månadsvis på rätt enkla hjälpmedel – som i många fall är nödvändiga för att få vardag – och arbete att ens vara tänkbart.
Psykologisk hjälp kostar för de flesta så mycket, att det är omöjligt om man inte råkar vara förmögen.
Omskolning eller utbildning har också blivit mycket svårare att få tillgång till.
Man lägger ner eller privatiserar, lägger över kostnader på de människor som redan i utgångsläget saknar möjligheter att själva bekosta det minsta lilla utöver mat och husrum.

Nu aviserar F-kassan, att man måste dra ner på lokalkontoren så att internet och telefonkontakt ska bli det sätt man kommunicerar.
För de med sämst utgångsläge finns inte ekonomiskt utrymme för att äga en dator. Ibland har man inte heller råd att ha telefon.
Och att ta sig till en offentlig dator när man är sjuk… faller på sin egen orimlighet.

Att det ska vara så, att de som behöver den största omsorgen utestängs från möjligheter till hjälp är inte värdigt ett välfärdssamhälle.
Och att prata i termer av, att man nu bygger upp möjligheter till rehabilitering, möjligheter att leva sitt liv på ett värdigt sätt…. det är ett rent hån så länge man i verkligheten fortsätter att montera ner de där vägarna som skulle kunna vara den hjälp en utsatt människa behöver.

Jag skäms när jag nu säger, att jag är svensk medborgare och får ett leende från någon som fortfarande tror att vi i Sverige har den ”svenska modellen”
Vad ska jag säga?
Mer än… att det en gång fanns en idé som ett tag såg ut som om den skulle kunna bära en solidarisk verklighet, åtminstone vacklande och ibland tillräckligt hållbar för också de sköraste i vårt samhälle…
Och att idén fortfarande är verklig. Som idé.
Som något att arbeta hårt för, och som vi inte får tappa hoppet om att åter få se som en möjlig verklighet. I verkligheten.

Annonser
Published in: on 7 mars, 2011 at 11:55  Kommentarer inaktiverade för Verkligheten som en idé och Idén som en verklighet att sträva efter