En bön att bära, som ett barn under hjärtat

Det är det här med bön
att be, alltså att alltid be.

Det här med att ständigt vara inför själva varat
och bli själva bliendet
medan hjärtat i hemlighet utbyter kunskap
eller kanske kärlek

Man kan tro, att det räcker att sätta sig varje morgon för att tala om för hela själen
att nu bestämmer jag att det viktigaste för mig inte är det jag själv förstår
utan det som är större
det som finns i relation till livet jag inte själv har skapat
men som lever i mig.
Men egentligen är det ju bara en påminnelse. Det där att sitta ner, fokusera. Det är det man gör för att hela dagen, hela livet sedan ska finnas där i den där relationen. Bönen.

För min del räcker det å andra sidan inte med en enda påminnelse. Den om morgonen måste upprepas.
MItt på dagen och till aftonen.
Och sedan just innan sinnena släpper efter för sömnen.

Utan de där påminnelserna glömmer jag så lätt. Men så är jag också en mycket glömsk person. En som fastnar i sånt som uppfyller sinnena men förleder själen att tro, att allt som behövs är ett ego och en luddfylld navel.

Men livet är så mycket större än så. Kärleken vill så mycket mer.
Själva livgivaren ropar kärleksord och hjärtat är alltid redo att djupna i gåvor, sådana man får och sådana man ger.

Det är det som är bön

Att vara i relation till den någon som Är. Kärleken, Livgivaren, själva varat.
Och det är klart att den relationen pågår oavsett om jag själv vet det.
Jag lever ju på något sätt alltid i relation till skaparkraften
finns där
mitt i livets dynamik

Men på något sätt känns det som om livet blir så mycket tydligare
om jag själv lär min tröga själ
att stanna.
Utan annat i tanken än att vilja vara bön
vilja vara svaret som ropar frågan och frågan som lever svaret
Så jag sätter mig för att vara.
Säger till mina sinnen att stillna, eller låter dem leka som de vill medan kroppen kommer till ro
och hjärtat får säga sin längtan

Det är då det kan hända
det där märkliga, att bönen liksom läggs som ett barn under hjärtat
som om någon lägger sig där
för att jag ska få bära det jag själv inte ser
men förnimmer som en rörelse

Inte vet jag vem det är som befruktar min själ på det sättet
jag vet bara, att inget annat betyder något
i jämförelse med den rörelsen

Att få bära den ordlösa bönen
och veta, att någon lagt den under mitt hjärta
för att jag ville det
som en bön som fått sitt svar.

….

Och jag läser det jag skriver och vet inte hur det annars ska sägas.
Det där ofattbara
att varje människa både är en bön och ett svar
och att både bönen och svaret är kärlek
och att allt vi har att göra är att leva i den kärleken

Att det är det som är att vara människa. Oavsett vad som sker i världen.
Helt bortom vad vi menar vara gott och ont.
Kärleken är alltid större.
Det är det det handlar om. Det här att leva i bön.

…..

Annonser
Published in: on 17 mars, 2011 at 03:00  Kommentarer inaktiverade för En bön att bära, som ett barn under hjärtat