Och allt som behövs är att andas

-och vad betyder det i verkligheten då?
frågade hon, och ville verkligen veta. Jag kände det i hela mig själv, att hon ville veta det jag inte kunde säga på något annat sätt än det där fånigt religiösa.
-vad betyder det i praktiken det du säger… att du lever i bön… alltså?
Så jag svarade som jag kunde och väntade mig – förakt kanske?

– Jo… det betyder.. för att ta ett exempel… att om jag lever i bön så vill jag inte själv så mycket… men vill det jag ser… alltså, sinnena öppnar sig och tar in verkligheten så som den är…. Men annorlunda.
– Men vad betyder det?
– Ja vad ska jag säga? Kanske, att jag orkar låta bli att genast ställa mig själv mitt framför ögonen på dig. Att jag orkar vänta på att vi verkligen ska mötas.

– Hur då mötas menar du? För att du ser verkligheten på något märkligt sätt?
– Ja. För att om jag lever med den där bönen i mitt centrum, i mitt inre, så törs jag stanna i verkligheten och vänta tills vi möts. Annars kanske jag måste skynda mig att säga något så att jag syns mer än du.
Eller gömma mig så att du inte får syn på mig. Hitta på en bild av dig och en bild av mig.

Jo. Så är det.
Det är så det fungerar. Som en hållning.
Och ännu mer, som om det finns ett mysterium i varje människa. Att varje gång två människor möts så skulle det vara möjligt att se det där mysteriet. Det vi kallar Gud men som alltid är mycket större.

Det kan vara det jag menar med att leva i bön

– Jag fattar i alla fall inte vad det betyder i praktiken. Säger hon.
Och jag förstår ju att jag inte kan berätta så hon vet.
Hur skulle jag kunna det?
Bön går inte att veta.
Bara att vara.

– Men hur ber du då?
Undrar hon plötsligt. På allvar. Utan hånfull biton.

– Precis hur som helst.
– Nä? Vaddå. Man kan inte be hursomhelst. Man måste väl veta vad man ber om?
– Nej. Man ber inte alltid om något. Du vet, bön är som att vara hos den man älskar. Då ber man inte alltid om något. Ibland gör man förstås det. Säger vad man önskar. Och ibland får man veta vad den andra önskar.
Men oftast är man bara där.
Och när man är där, tillsammans med den man älskar, och vet att det alltid ska vara vi…
Då är det som om rädslan släpper. Den där rädslan som gör att man springer.
– Du, hm. Är nog inte riktigt som andra. Du vet, vi andra älskar vanligt folk. Har pojkvänner och flickvänner och fruar och… ja du vet.

– Ja. Jag vet. Jag vet att människor älskar varandra. Men det är en skillnad. Människor kan aldrig bli gudar för varandra. Eller… jo, vi försöker väl hitta någon som kan vara det. Vara allt.
Det är bara det att… ingen människa kan vara allt för någon.
– och då menar du att…?
– att om man älskar skaparkraften, det vi kallar gud… som ger oss allt, till och med varandra… då behöver man inte vara gudar för varandra.

-Ja, jag hajar. Vad du menar.
– Mm. Bön. Är att bli fri. Så att man kan älska människor som människor utan att behöva göra om dem till något annat än människor.
– fast jag fattar ändå inte hur man gör.

-kom ska jag visa!
– ok
– så går vi ut och andas
– andas?
– ja. Bara andas. Bara finnas, bara vara i det som är och känna det som känns. Se det som syns och höra det som hörs. I varje litet ögonblick. Bara vara. Det är bön. Att vara i det andetag som är en gåva direkt från själva livet. Du gör det inte själv. Du får det. Det är bön.
– Jamen jag gör ju inget
– Nej just det. Du får det.

….

Och allt som behövs är att andas….

Annonser
Published in: on 17 mars, 2011 at 11:44  Kommentarer inaktiverade för Och allt som behövs är att andas