Den plats där vi finner kärleken

Det är det här att samlas. Att vara en grupp människor som tycker om varandra, som vill något, eller åtminstone behöver vilja något.
Att samlas. Tycka om att vara tillsammans.
Vara för samling.

Men vad ska man samlas kring då? Vilken sorts vänskap ska man odla? Och hur ska man träffas?
Vad är det man behöver?
Kanske är det olika. Kanske inte.
Varför skulle människor vilja samlas? Om det inte vore för att slippa ensamheten. Känslan av, eller den sanna övergivenheten. Det där att känna det som, eller konstatera, att ”jag har ingen som tycker om mig”… är väl det man är mest rädd för.
Kanske.

Men låt oss tänka så.
Vi längtar efter att träffa människor, gärna många människor, så att vi kan känna att vi inte är ensamma i vår ensamhet. Så att vi kanske till och med kan få känna gemenskap, få fylla ut tomheten med kärlek eller åtminstone samvaro.
En mängd människor som tillsammans fördriver ensamheten.

Då infinner sig oväntat en spöklik fråga.
Den som handlar om vem som ska bära det ingen vill ha.
Vart ska vi göra av den där övergivenheten, rädslan, fulheten, det vi skäms över och inte vill prata om, det vi inte vill visa, att vi bar på när vi kom… för tänk om någon ser ynkedomen och så får man inte vara med eftersom någon kan tro att den är smittsam.
Så….Vem ska vi utse till att bära det vi själva inte vill ha?
Någon det syns på… någon som liksom visar sitt utanförskap kanske. En som redan tagit det på sig. Eller den som tror sig vara anordnaren av det här sällskapet, som om han trodde han var förmer… han ska få känna på vår rädsla, han kan ta den… Eller ska vi kanske utse en liten grupp… de som sitter där i hörnet och flinar kanske? De tre som sjunger andra sorts sånger och talar annorlunda…..

Så utser vi åt oss en eller flera syndabockar. Driver dem ut ur vår gemenskap och tror oss vara fria från övergivenheten. Eftersom vi sett till att ge den till dem som inte längre får dela vår gemenskap.
Allt är gott och väl.
Tills någon upptäcker, att det nog fanns kvar en del ensamhet, en del rädsla, en del obehag. Och så får man börja om. Hitta någon ny syndabock.
Och förklara varför man måste utesluta vissa eftersom de inte klarar av att vara delaktiga.

Men.
Så kan vi ju inte ha det. Om vi tänker med våra kloka huvuden i stället för med vår rädsla.
Speciellt inte vi som tycker om att kalla våra gemenskaper för församling i något vi envisas med att vilja tro är en kyrka. Och som kanske är det.
Vi borde väl veta bättre…. än att utesluta någon för att själva slippa känna vår övergivenhet.
Eller?
Kanske inte. Inte veta.
Det finns något annat än att veta med huvudet. Även om det också är bra. Man ska inte underskatta kunskap. Men den räcker uppenbarligen inte alltid.
Så.

Då ser vi på vad vi har.
Vad det är vi samlas kring. Om vi är en kyrka.
Där i mitten av vår gemenskap står ett kors. Ett tomt kors eller kanske ett kors med en fastspikad Jesusgestalt. En bild av det vi tror är vår befriare.
Vi säger, att Jesus tog alla våra synder i sin egen kropp och lät dem dö med honom på korset. Sen blev han levande igen – utan våra synder kan man tro och hoppas. Om vi är döpta säger vi, att vi delar hans död, vi liksom blir dränkta i hans liv, och kommer upp och är som han. Preparerade för döden, så att vi när vi dör kommer att få liv.

Märkliga tankar det där. Underlig lära. Och förskräckligt svår att förstå med sitt mänskliga intellekt.

Men man kan tänka på ett annat sätt. Kanske inte enklare, men möjligen lite mindre svårfångat.
Här har vi alltså det vi samlas kring – en människa som är så övergiven, så ensam och utlämnad, att det knappast kan finnas något mer ensamt.
Till och med Gud övergav honom. Och pappan. (som var Gud men det spelar mindre roll här) Jesus, som vi alltså tror är vår räddare, är den mest övergivna människa man kan tänka sig.
Eller ungefär så övergiven som man själv kan vara i sina värsta stunder. Åtminstone är man väl rädd för att vara just så övergiven.

Där är han. Vår räddare. Som vi samlas kring.
Då kan vi alltså titta på honom och se hur det ser ut när en människa är riktigt utlämnad, riktigt ensam och övergiven. Där är han som är som jag när jag skäms som mest över min svaghet.

Det kan vi prata om. Att han är så övergiven.
Och då kan vi prata om oss själva. Vår egen rädsla för att bli ensamma. Lämnade, plågade, utstötta.
Då kan vi känna igen den där rädslan i varandra. Upptäcka, att alla bär den och alla är syskon i den.
Så att vi kan trösta varandra bara genom att vi finns.

Precis just där. I det blottlagda svagaste av svaghet händer det då, att en grupp människor som lärt känna varandra så, finner att de älskar varandra. Inte för att de är duktiga, klarar sig själva eller är vackra och lyckade. Nej, just för att de är trygga med, att det innersta i dem är blottlagt, det som är djupt mänskligt och ändå så föraktat.
Rädslan för att vara övergiven. Oälskad och ensam.

Lycklig den grupp, den församling, som har ett sådant centrum att samlas kring.
Där det viktigaste, den störste och den som kallas och är räddaren är just den som speglar det som är vår svaghet och vår rädsla.
För i den gruppen behövs ingen syndabock.
Där finns redan en plats för det ingen själv orkar bära.
och det är den plats där vi finner kärleken.

…..

Annonser
Published in: on 19 mars, 2011 at 09:25  Kommentarer inaktiverade för Den plats där vi finner kärleken