den flyktiga tryggheten…

Men vad händer om man tycker att man kommit dithän, att man är relativt trygg i sin grupp. Så att centrum är där man kan dela det man annars gömmer?
Att man liksom tycker om att bara vara tillsammans.
Är det då bara att luta sig tillbaka och sluta vrida huvudet åt rätt håll?
Nej det är det ju inte.
Det är det som är så svårt. Att det alltid i alla människor finns en önskan om att ändå vara bäst.
Eller åtminstone självtillräcklig.
Så att man aldrig skulle behöva be andra om något, utan alltid vara den som andra ber om hjälp hos. Så att man kan ha makt och kontroll.
Det är ju tryggast så.
Tror man.
Alltid inom sig någonstans.

Det är då man, i kyrkliga sammanhang, brukar se till att ta fram bladguldet. Så att korset får ett annat värde. Ett helt annat värde.


Man upphöjer det så att alla ska se, att det är fint. Vackert. Åtråvärt och naturligtvis oåtkomligt eftersom det nu måste låsas in. Så värdefullt är det.
Inte vem som helst ska tro, att det bara är att gå omkring och bära på ett kors minsann. Det kostar på. Flera tusentals kronor faktiskt.
Fast det säger man inte.
I stället gör man om själva innehållet.
På lite olika sätt.

Ett sätt är, att förenkla. Att erbjuda ett helt annat kors. Eller förresten, varför ett kors när det lika gärna går att samlas kring ett barn? Ett sånt där barn som man ska vara. Liten och oskyldig och omöjlig att bilda. För barn kan inte förstå svåra sammanhang. Man ska bara gulla med dem.
Och säga att vi ska vara som de där små barnen.
Vilket det ju ligger en djup sanning i.
Eftersom barn lever i den djupa och innerliga sanning som heter beroende, och om det beroendet är byggt av kärlek, så är det ett befriande beroende. Där barnet inte ägs av sina föräldrar, men älskas så att det får livet.
Men det är inte det vi menar där i den förgyllda kyrkligheten.
VI menar, att vi ska vara hjälplösa barn i händerna på de människor som äger det förgyllda korset. Och att vi, om vi ska räknas, måste sträva efter att synas, få del av rikedomen och helst av allt tas upp som en av dem. En av de människor som är utvalda att bära det gyllene korset.

Det är då man brukar se hur gudstjänster urartar och blir uppvisningar där människor står på scenen och försöker bevisa sin värdighet.
Då man applåderar duktighet och vackerhet och färdighet. Lyfter de lyckade mot himlen medan man klappar de okunniga och mindre lyckade på huvudet och kallar dem barn. Lyckliga barn som inte behöver kämpa för att vara något annat än barn.
Det är bara det, att de där barnen så småningom blir uttråkade. Liksom känner, att de inte duger för gemenskapen.
Och naturligtvis finner andra människor att vara tillsammans med, där man kanske inte måste uppträda eller bli anställd för att man ska ha ett inflytande.

Sen är det klart, att man också kan gå den där vägen som kallas uppoffringens och lidandets väg där det gäller att ta på sig så mycket arbete och så mycket elände, eget och andras, medan man ålägger sig själv att ständigt suckande le den sortens leende som kallas fromt.
Så att man själv tror sig vara sinnebilden för den övergivne man tidigare samlats kring.
Och så småningom upptäcka, att allt det där jobbet var förgäves. Man blir faktiskt så småningom helt övergiven.
Och i värsta fall bitter.
Och bittra människor smakar illa. Ingen vill ha dem.
En del blir syndabockar.
För att när människor börjar gå de där vägarna, har gruppen redan för länge sedan slutat vända sig mot det centrum som blottlägger allas innersta rädsla. Den där att vara övergiven.

Nej jag vill inte raljera med hur vi har det. Jag vill inte heller fastna i negativism eller bli den sura kritikern.
Jag vill finnas i ett levande sammanhang, en levande kropp där jag själv bara är en liten del, helt beroende av alla de andra delarna.
I det är jag sårbar
precis lika sårbar som alla andra delar av den fantastiska kropp som utgör helheten.

Men… och det är ett smärtsamt men…
idag vet jag inte om jag verkligen finns som en del av en levande kropp. Kanhända ligger jag som ett blodkoagel i en kropp på ett bårhus?
Eller hopplöst bortspolad, upplöst rinnande ner i ett avloppsrör.

Kanske inte utan hopp ändå.
Om Gud finns, är Gud alltid större än tanken, och också ett avloppsrör vilar under skapelsen.
Men som del i en kyrka jag vill tro är något mer än bara ett ställe där människor samlas för att … ja vad då?
Spela teater för varandra? Dålig teater.
Sjunga snuttifierade sånger om söta små barn? Leka schlagerfestival med dålig musik, dåliga texter och dåliga artister. Som ska ha applåder?
Vi måste väl ändå vara fler än ett par tre stycken som längtar efter att få dela det där som är så svårt att bära ensam.
Som är själva ensamheten?
Inte kan man gulla bort det
eller förgylla det så att det försvinner?
Eller gömma den i en uppvisning för amatörmusiker?

Jamen hur gör man då?
Om man vill hitta människor som är för samling.
Som vill satsa sina liv på själva kärleken.
Som törs vara rädda

Ja, om det fanns ett recept….
Det där att inse sin maktlöshet. Samtidigt som man förstår, att man faktiskt också är beroende av de människor man ser som bittra, maktfullkomliga, bortvända… ja till och med dem man räknar som sina fiender…
Så kanske man kommer fram till, att det han sa, den där mannen vi tror är vår räddning, det han sa om bön och kärlek kan vara en början.
Han sa…
att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss.
Och om man ser det som att strukturer i kyrkor och andra grupper kan vara fiender och att man kan känna sig, och vara förföljd, av dem man är beroende av… ja då blir det kanske praktiskt viktigt och möjligt.
Att älska de strukturer man sitter fast i.
Verkligen älska. Det betyder att man förlåter, omfamnar och omfattar – och förhåller sig så, till det man finns i, så att man tar ansvar för sin del på ett kärleksfullt sätt.
Och att man ber för alla de människor man – kanske mot sin vilja -är beroende av.
Försäkringskassefolket, politikerna, grannarna, chefen, sj, sjukhusfolket….och dom som har sin anställning i kyrkan.

Hjälper det?
Kanske.
Om man inser, att varenda människa innerst inne är rädd för övergivenheten som bor som ett rödglödgat nystan i hjärtat ska komma loss och få makt….
då kanske man kan ta fram en liten, liten snörända av sitt eget rödglödgade nystan… som kärlek. För det är det det är, det där nystanet man är så rädd för.

 

Ren kärlek.

….

Annonser
Published in: on 20 mars, 2011 at 10:44  Kommentarer inaktiverade för den flyktiga tryggheten…