Som en fuga av Bach, eller ren matematik


När jag var liten var jag en hejare på matte. Det var nästan det roligaste som fanns att räkna ut ekvationer och sätta in x och y så att man riktigt såg hur de avslöjade sig. Siffror var som vänner som pratade med toner och tonerna kunde man ju höra så fort något rörde sig. Och så var allt gjort av tretal.
Ja det är det ju fortfarande.
Nästan likadant faktiskt, med toner som liksom springer upp ur allt som rör sig. Och en värld fylld av mäktiga treunioner. Eller kanske man kan säga treenigheter. Allt hör ihop med något annat, och eftersom det alltid finns en förbindelse mellan två ting finns ett tretal – ett plus ett, där plusset är en av de tre. Jag och du – det som sker mellan dig och mig räknas också. Relationen, avståndet (eller närheten) laddningen….
Framsida och baksida – och det som är mellan framsidan och baksidan.
Och så det magiska – ingen enda människa existerar utan en mamma och en pappa (oavsett om de finns i livet eller inte) jag beror av du och du.
Tre.

Jag var alldeles fylld av sånt när jag var en liten unge som borde varit ute och lekt med andra ungar. Men hur pratar man med andra ungar som inte fattar att ett plus ett är mycket mer än två när dom inte ens kommit på vad plus är?
Och hur berättar man för andra barn att allt är musik? Att vinden är en melodi och att om man tittar på när andra springer så hör man att det låter.
Hur får man andra ungar att röra sig så att det låter bra? Och förresten, hur kan man bara komma på, att allt måste gå så fort att musiken bara blir buller?
Så det är klart att jag stannade inne.
Eller satt bakom huset och läste böcker.
Böcker var tysta. Fyllda av ord som stod still och bara sa sig själva tills de blivit en historia. Det tyckte jag om.

Sen var det det där med matten. Som jag älskade att leka med. Min pappa var lärare och hade matematik på högstadiet. Hans böcker var intressanta. Där stod siffror och ordningar som man kunde använda för att förstå själva talen. Så att man fattade att allt inte bara var tre utan dessutom var gjort av trianglar. Varenda yta kunde man räkna ut så att den fylldes med trianglar.
Och allra bäst tyckte jag att cirkeln var, för att den också kunde bli sprängfylld med ett oändligt antal trianglar som till och med fick ett eget tal som hette pi och begränsade oändligheten så att man kunde säga den i en bestämd yta för just den cirkeln.

Jo jag förstod det på den tiden. Då, innan jag riktigt börjat skolan, och de allra första åren i skolan. Då ingen enda av mina fröknar (de kallades så) hade en aning om vad matematik egentligen handlade om för mig. I deras värld fanns bara exakta tal. (som om det finns något sådant)
Inte heller förstod de något om magin med böcker eller storheten i en cirkel.
Så vad skulle jag göra i skolan?
Läsa om Li och Lo? Och köra med båtar på en flanellograf? Och sjunga skrällig musik om en höna tillsammans med barn som, hemska tanke, inte ens hittade en vanlig ton. Och inte visste vad tonerna hette eller kunde hitta dem i en skala.
När jag började skolan trodde jag ju att alla kunde höra musiken och att de kunde läsa både ord och toner.
Eller kanske inte alla. Några barn hade jag ju träffat innan. Och dom var kanske lite dumma på det sättet, att dom inte kunde läsa.
Jag trodde det var en avvikelse.

Gissa om jag fick en smärre chock när jag förstod hur det var. Och att jag skulle vara instängd tillsammans med dem varenda dag. Antagligen i många år. Fast kanske skulle dom lära sig läsa under tiden?

Ska jag vara ärlig så var det nog inte så att jag någonsin uppfattade att de lärde sig läsa. Inte medan jag var i skolan i alla fall. Jag hörde dem ljuda. Hörde dem sätta ihop ord. Men aldrig läsa. Alltså mer det där att berätta det orden säger. Vi övade aldrig på sånt.
Och matte… nej det höll vi aldrig på med.

En gång var jag en hejare på matte…
På sätt och vis kanske jag är det också nu. Jag förstår ju storheterna ungefär på samma sätt som när jag var barn. Fascineras av tretalet, älskar cirklarna och lyssnar till tillvarons rörelser.
Ibland skriver jag ner det jag hör som musik. I noter på ett papper, och hör tonerna som rörelser i rummet.
Men för det mesta känner jag mig som en fullkomlig idiot.
Ja alltså inte i allmänhet. Men just när det kommer till det man kallar matte.
För det är något helt annat än de storheter jag vet.

Den matematik människor sysslar med sitter i kolumner
och ska räkna ut värdet
störst är bäst
och allt går ut på att ha rätt
det finns ett rätt
bara ett
och om man hittar det har man vunnit

Det är bara det, att den sortens siffror har slutat tala till mig
jag kan inte ens hålla dem på raderna
än mindre förstå deras inbördes förhållande
och absolut inte minnas
vem som är störst
och hur man sätter dem under något annat
för att kunna dra ett streck
och tro att det är rätt.

Det kallas hjärnskada.
Men jag undrar.
Om det inte egentligen är en hjärna som vägrar gå med på
att världen är gjord av tal som ska bevisa sin egen förträfflighet
när jag vet
att matematiken älskar att fullborda
förenas
och uppenbara det innersta av en cirkel
utan att kalla den rätt
eller bäst
eller ens mera värd

bara fullkomlig.

Och jag låter en fuga av Bach rinna genom rummet.
Hör den födas av tystnad
fullkomnas av ljus
och bli av treenighet
ton föds av ton och just där de två klingar samman finns allt.
Det tredje
… som är själva livet.

…..

Published in: on 22 mars, 2011 at 09:51  Kommentarer inaktiverade för Som en fuga av Bach, eller ren matematik