Så satt hon där med sin längtan

Hon tog sig mödosamt fram, stegen var tunga, tanken långsam och livet nästan satt på sparlåga.
Ändå måste hon fram. Målet var en plats. En plats att vila på, men ännu mer en plats där hon visste, att hon räckte.
Och hon hann i tid.
Fann en plats lite i skymundan, just precis så som hon önskade det. Delaktig men inte mer.
Nu skulle hon be.
Be och sjunga och tänka och bara vara med i det hon visste skulle ske.
Inget att redovisa
inget att prestera
och inget att bevisa.
Men ändå en plats tillsammans med människor hon gärna tog en kopp kaffe med. Brydde sig om att säga några ord till. Och saknade om hon inte fick se dem då och då.
Inte så, att hon alltid ville umgås med dem. Nej, inte alls. Det skulle vara besvärande. En del av dem tyckte hon inte ens om.

Det var som en paradox det där. Att hon saknade dem hon inte ens tyckte om.
Antagligen var det en sorts kärlek. Någon lattjo sort som inte brydde sig om att man inte trodde på samma sätt eller tyckte lika eller ens delade perspektiv när det gällde de stora sakerna. Sånt som människosyn och bön och så.

Hon tänkte, att det kanske var likadant med Gud. Att det kunde vara så, att hon inte tyckte om Gud. Men skulle sakna… eller ja, sakna kanske var ett svagt ord i sammanhanget. Utan det där hon trodde var Gud skulle hon ju inte leva. Så det var väl detsamma. Om hon tyckte om eller inte.

Men idag när hon satt sig tillrätta och sången hade börjat märkte hon att hon inte alls kände igen sig.
Jo människorna var väl sådana hon sett. Och mött. Ibland i kyrkan. Kanske oftare utanför.
Och så var det en massa barn.
Vad härligt
tänkte hon. Det är så det ska vara. Barn. Myller. En massa liv som man inte behöver tycka om. Men älskar att ha där. För att det är det som är själva meningen med alltihop
Att man ger plats för livet, så att det hittar utrymme för sig.
Utan krav på att vara duktig
prestera
eller ens veta hur man beter sig för att passa in.
Vi gör väl som vi brukar
ger plats.
Hittar vägar att öppna utrymme fast det är så många bänkar i vägen så att man knappt kan vända sig. Än mindre mötas.
Men vi kan ju resa oss.
Låta bli att sitta fast, och mötas där ute vid de levande ljusen, vid altaret och i kyrkgången medan vi hittar något sätt att bara vara.
Vara bön,
Ja så skulle det vara. Så ville hon att det skulle vara.

För inte kunde kyrkan vara som alla andra platser
varför skulle man då gå dit
och sitta obekvämt medan man lyssnar till de vanliga nyheterna och de för dagen utvalda korrekta åsikterna – utan att säga emot naturligtvis?
Då kunde man ju lika gärna – eller hellre – söka sig till en förening, en studiecirkel eller en politisk klubb med sköna fåtöljer och trevligt umgänge… där ordet var fritt och tanken välkommen?
Dela en flaska vin och något gott bröd.
tycka lika, diskutera olika
vara överens eller gnabbas kring en obekväm tanke
och gå hem med en lätt berusning medan man tänkte, att det ändå var rätt trevligt att vara människa.

Ja…
nog var det en aning besvärligt ibland, att hålla kvar vid den där längtan.
När man såg hur den aningslösa kravmaskinen flyttat in mellan bänkraderna.
Tänkte hon medan hon insåg att det här var nog något annat
kanske inte fel
eller dåligt

Men inte var det här hon skulle finna utrymmet.
Inte idag.
Kanske aldrig.
Kanske var bilden av utrymmet en utopisk dröm
något omöjligt.
Det där att finna den där platsen där det innersta, hjälplösheten, skammen, övergivenheten och det fulaste kunde få vara vad det var. Tillsammans med andras innersta.
Så att man slapp skämmas.
Och kunde hitta glädjen över allt det andra.

Ja…
Kanske var det en utopisk dröm.
Ändå visste hon att hon hade sett den drömmen
här
så osynlig så att ingen anade dess gestalt
men påtaglig
för att var och en som ville det
också hade frihet att dela just det.
Det enda viktiga.

Kärleken

Annonser
Published in: on 23 mars, 2011 at 11:04  Kommentarer inaktiverade för Så satt hon där med sin längtan