hur då bli befriad?

Ja, jag såg ju att somliga kom fullkomligt utblottade. De hade knappt kläder att sätta på kroppen och skor som nog kunde sakna någon del av sulan. Några av dem luktade illa.
En eller annan bar på en kasse, vad det var i den var svårt att se. Kanske någon filt och ett par upphittade tompavor.
Sedan var det andra som trippade in på höga klackar. Några i rejäla promenadskor, Canada goosejackor och vackra sjalar. I fickorna gömdes telefoner och små datorer. Och väskorna… ja vad som fanns i dem var kanske olika. Utom en sak, det lilla läderfodralet, plånboken, med alla plastkorten.

Bild: Stephan Pimpare


Där jag satt, lite i skymundan, men med god utsikt över både ingång och bänkrader, kunde jag studera deras väg in i myllret av människor som samlades.
De fattigaste blandades med de rikaste innan de – utan att man riktigt förstod hur eller vem som sorterade dem – gick till olika bänkrader. Att de som doftade av tvål skulle sitta bredvid dem som bar en ingrodd lukt av surt gammalt öl eller lindrigt rena kläder var liksom inte tänkbart.
Kanske inte för någondera lägret.
De fattiga hade, också de, sin stolthet och sin integritet att värna.

Jo det fanns nog människor som var lite mittemellan. Sådana som nog ägde en kredit eller två, men saknade märken på kläderna. Andra som prioriterade solbrännan och gärna levde som vore de, nåja inte fattiga kanske, men definitivt inte rika. Och så de som var rika på annat än sådant som räknades i pengar. Fast de kanske hade ett eller annat sparat. De hade oklanderligt rena kläder, frös inte… men saker och ting var möjligen lite ute. En aning otidsenligt.

Det som var så märkligt med den här samlingen var ändå, att alla sorter fanns. Ja, jag tänkte så där jag satt. Att det inte fanns någon annan plats där människor av så olika samhällsklass och olika utbildningsnivå faktiskt möttes. Eller åtminstone fanns under samma tak.

Så började det. Ja, vi hade ju kommit för att dela ett och samma evenemang. Eller vad man ska kalla det.
En kör stod längst fram och började sjunga och vi som satt i bänkarna sjöng med. Och instrumenten, ett piano, några gitarrer, en flöjt och ett litet trumset… ja det lät kanske inte så väldigt bra. Men det är faktiskt roligt att sjunga tillsammans. Och fint på något sätt.
Och ja, det som var tanken var väl att vi skulle fira en helt vanlig gudstjänst. Man skulle läsa böner och texter och sjunga psalmer och ta upp kollekt och så. Och lyssna till någon som pratade om det som texterna handlade om.
Men det blev inte så.

Nej det blev inte alls som vi hade väntat oss.

Plötsligt var det en liten kvinna som reste sig upp i en bänk. Inte mer än en och femti lång säkert, och mager.

– Hörrni. Sa hon.
– Här sitter vi allihopa med det vi har med oss och känner inte grannen. Hörrni. Ska vi inte hälsa på varandra?

Gud så pinsamt.
Eller ja, så sa jag ju inte. Man missbrukar inte guds namn, å andra sidan heter han ju inte gud och är förmodligen inte man heller. Så OK.
Gud så pinsamt.
Men av någon anledning så var det flera människor som gjorde som hon sa.
Hälsade på dom som satt runtomkring. Lite förläget.
Så då gjorde jag också det och fick veta, att han som satt snett bakom mig var en pensionerad urmakare. Och hans fru var inte alls hans fru utan hans dotter som hette Emma och var hemma på permission från något jag inte uppfattade.
Märkligt. Jag hade sett dem många gånger. Men aldrig tänkt på att hälsa.

Det som hände sedan kan jag nästan inte återge. Det slutade nämligen inte med att vi bara hälsade lite tafatt på dem som satt närmast. Nej, vi reste oss, gick runt och minglade, sa hej till alla vi mötte och såg till att möta alla. Till och med diakonen i sina fotriktiga skor började gå runt i kyrkan och se ut som en normal människa. Utan det där leendet som sökte efter något att tycka synd om.

Efter ungefär tjugo minuter gick vi och satte oss igen. Somliga på samma platser, andra bytte. Och några gick faktiskt ända fram till altarringen, till kören och ställde sig med sångarna.

Hrrm.
Sa prästen. Ska vi återgå till ordningen nu?

Thomas av Aquino, målning Otto van Veen


– Nej det gör vi inte. Hördes en röst.
Den här gången var det en man. En av dem som ställt sig i kören.
– Vi kan väl ta reda på vad vi behöver?
– Hur menar du? Sa prästen, som var en ovanligt öppen präst. En som klarade av att improvisera utan att tappa ansiktet.
– Ja, vi har väl kommit hit allihopa för att vi behöver något? Sällskap eller tystnad eller musik eller att få ge något eller …. ja vad behöver ni? Själv behöver jag få tro att jag är en normal människa som andra människor kan gilla att vara med.
– Jag vill att det ska vara ordning. Sa en annan. Jag kom hit för att jag vill känna igen mig. Det här är inte vad vi som brukar komma hit vill ha
– Jo, jag tycker det är bra jag har också undrat. Varför. Och jag tror jag kommer för att jag skulle vilja lära känna folk. Fast det är svårt här också. Men man ser ju någon i alla fall.
– Äh, jag kommer för att man kan sitta inne en stund, bli varm, åsså får man kaffe efteråt
– Be. Alltså jag vill be.
– Man går i kyrkan… ja det gör man. I våran familj.

Det blev ett surrande igen. Hela kyrkan surrade. Ganska högt. Och ibland hörde man att det var rätt argt. Att man tyckte olika. Ville olika och hade olika behov.
Körledaren fick för sig att det kanske kunde vara bra med lite musik medan folk pratade, så han tecknade till körmedlemmarna, att ta upp noterna och dom som inte var i full färd med att förklara sina behov började sjunga. Så man sjöng, och det pratades och kanske var det någon som bad någonstans också.
Tills det kändes klart.

-Kanske ska vi ha kollekt då? Frågade en kyrkvärd.
– Alla ska ge det dom kan. Sa någon i hopen.
– och dom som inget har kan få det någon annan kan ge. Sa en annan.
– Jamen det är rikskollekt idag. Som går till ungdomsarbetet i hela kyrkan.
– Kan man väl göra en annan gång. Ge dit. Nu har vi människor bland oss som inte ens har skor. Och som inte får annat än kyrkkaffe i magen idag.
Måste vara viktigare.
– Haha! hördes en stämma, en skrattande stämma, som citerade dagens text. ”Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort” haha!! Vad härligt, här kommer vi som har en massa pengar och så ger vi alltihopa och får gå tomhänta härifrån medan de hungriga får allt det vi släpat på. Och blir mätta.
Vi har ju våra plastkort… och bankmedel…. så vi lär komma tillbaka lika tyngda av rikedomar nästa söndag… och bli befriade. Haha!!!

Och hela kyrkan började bölja av samma fnissande skratt.
Ja så var det ju.
Alla skulle kunna få vad de behövde. Hungriga blir mätta och rika blir befriade från det de bär med sig.

-Men det behöver ju inte handla om pengar och mat och så… var det någon som sa. Det kan ju handla om bekymmer och något man brinner för och kunskap och sorg och glädje och … ja allt.
Som man kan dela.
Så att alla blir befriade.

– Nåja. Så enkelt är det kanske inte. Sa en rätt luggsliten man. Det kräver storsinthet.
– vad betyder det?
– oh, det är ett gammalt vackert ord som betyder ungefär att man har överseende och har lätt att förlåta och lätt att dela med sig och… ja att man har ett stort sinne liksom. Och det är inte lätt.
– Nä, man vill ju ha sitt för sig själv. Ju. Inte kan man ge bort allt man har till folk man inte känner. Dom kanske bara super upp alltihop.
– Just precis. Sa den luggslitne mannen. Och då är det ju svårt att bli befriad.
– Va?
– Ja, om man måste bestämma hur det används det där man ger bort. Alltså om man måste ha kontroll över det fast man gett bort det. Liksom.

Det blev alldeles tyst i hela kyrkan. Som att man tänkte tillsammans. Brottades med det omöjliga. Att ge bort. Utan att veta att det användes som man hade tänkt att det skulle användas. Att folk kunde supa upp det man tänkt att dom skulle äta upp.

– Men då kan man ju aldrig ge något.
– Nej.
– Och aldrig ta emot något heller. För att då skulle man ju vara rädd att man förstörde något som någon fortfarande ägde fast dom givit bort det.
– Jamen det är väl skillnad på att supa upp….
– Är det? Vem ska bestämma det då? Vad man får och inte får?
– Ja men supa upp?

Den här dagen var det kyrkorådet som bjöd på kaffe. De tyckte kanske, att samtalet började spåra ur, eller kanske ville de bara hjälpa till att förena folk i ännu mer prat, i vart fall var det ett par stycken av dem som menade, att nu borde man sjunga slutpsalmen och bli välsignade och gå och dricka kaffe och låta pratet fortsätta vid borden.
Innan man skildes åt.
Och… nog skulle man väl kunna fortsätta på söndag?
Ta med sig det man behövde
och hade

Och bli befriad.

…..

Annonser
Published in: on 24 mars, 2011 at 02:19  Kommentarer inaktiverade för hur då bli befriad?