Gemenskap?

-Ja det är ju viktigt, att man ser till att tycka rätt.
Sa hon och tittade på mig och skakade på huvudet.
Så vad menade hon? Att det var viktigt att tycka rätt eller att man inte skulle bry sig om det?
Ironi?
Eller allvar?
Hur ska man veta?

Jag tänkte, att det nog var ironiskt. Att man väl borde kunna tänka sina egna tankar utan att behöva tänka ut vad andra skulle vilja höra. Att man väl kunde få tänka olika.
Så jag tänkte olika. Ibland.
Och ibland lika.
Utan att reflektera speciellt mycket över vad människor tyckte.
Eller jo, ibland tyckte vi ju väldigt olika.
Sådär som människor gör när man är öppen med vad man tänker.
Och ibland blev vi arga på varandra. Eller i alla fall blev jag arg och talade om det på något sätt.
Så där som människor gör när de är öppna med vad de känner.
Jag sa ju när jag tyckte om något också. Eller tyckte lika. Sådär som man gör när man delar sina tankar och känslor.
Så jag förstod inte vad som hände.

– Ja men jag sa ju att du måste tänka på vad du säger. Så att du säger sånt som andra vill höra. Annars får du inte vara med förstår du väl. Sa hon.
Och jag undrade om jag hörde rätt.
Och frågade
– Vad menar du?
Men fick inget svar. Som vanligt inget svar.

I stället blev det nödvändigt för mig att ta några steg tillbaka. För jag märkte ju, att något hade hänt. Något blev inte sagt. Någon tystnade. Andra talade med ord som hade andra syften än sitt innehåll.
Att stå lite på sidan om kunde ge andra perspektiv, tänkte jag och tog fram gränserna och avstånden.
Och lyssnade till orden jag hört henne säga. De där om att tycka rätt. Om jag kunde höra dem sägas utan att någon egentligen sa dem.

– Är det noga med att välja läger också? Frågade jag henne som tycktes veta.
– Ja. Sa hon. Det är noga. Framför allt måste man handskas med utvaldheten. Den är livsfarlig. Bli aldrig utvald. Aldrig.
– Hur då menar du? frågade jag henne som visste.
– Om du blir utvald kommer du att märka, att du kommer att bli behängd med en mängd egenskaper, tankar och känslor – inte alls dina egna, men andras – och sedan upphöjd för att du bär det de hängt på dig, innan man sparkar ut dig. För att du bara blir för mycket. Då kommer det att heta, att du tagit plats, att du gjort dig stor. Fast det är deras storhet du bär.
-Åh. Sa jag.
Och tänkte, att det där visste jag en del om.
Redan.

– Tack. Sa jag. Nu vet jag.
– Så lite så. Sa hon som visste.

Men vägen hem blev min gåva till sorgen.

Published in: on 29 mars, 2011 at 09:45  Kommentarer inaktiverade för Gemenskap?