-Det var förra fredagen. Långfredagen alltså. Vi satt utomhus allihopa och ville inte riktigt förstå, att det kunde vara så varmt. Eller ville. Det ville vi väl. Men det var svårt att fatta att vi kunde sitta ute. Jag nös hela tiden.
– För att du är allergisk eller var du förkyld?
– Ingetdera. Det var solen. Jag nyser alltid av solen.
– Märkligt.
– Ja.

– Men berätta, vad var det som hände?
– Jag vet inte riktigt. Det var… som om.
Och så såg hon ut som om hon sökte i luften med blicken. Letade efter något att fästa alltsammans på.
– Jag blev en annan.
– Va?
– Ja. Just där och just då blev jag någon annan.
– Det blev du ju inte.

Man kan inte gå med på sånt. Att folk byter identitet och så. Det är mot alla principer och brukar hänga ihop med någon typ av försvar. Mer eller mindre knepiga. Och ju knepigare det är med saker och ting, ju närmare verkligheten måste man hålla sig så att man inte blir utlurad i något underligt landskap där man till sist inte hittar hem igen.

– Jo. Jag blev någon annan. I deras ögon alltså.
– Jamen då måste du förklara. Du menar inte att du verkligen bytte identitet eller namn eller så?
– Nej. Är du dum eller?
– Kan hända.
– Nej alltså, från att veta ungefär vad jag har för plats i gruppen till att känna mig totalt. Ja. Annan. Sedd på som om jag. Vore.

– Som om dom inte kände igen dig menar du?
– Nej. Nej inte alls så. Nog kände dom igen mig alltid. Men det var som om dom bestämde sig för att jag var någon annan än den jag faktiskt är.
– jamen då var det väl som om dom inte kände igen dig??
– Nej.

Herregud. Hur skulle jag kunna förstå vad hon menade? Hon sa ju att dom såg någon annan. Vaddå annan. Tänkte jag. Hon var väl hon. Punkt slut.

– jamen du är väl du. Oavsett. Punkt slut liksom.
– ja det är jag väl. Men försök själv att vara vänligt intresserad av någon som håller avstånd och vänder sig bort. Eller ser förskräckt ut.
– Ingen är väl rädd för dig? Du kan ju knappt döda en mygga. Ju.
– jamen om människor får för sig, av någon anledning, att en som inte kan döda en mygga ändå kan slakta kameler och jaga skiten ur vanliga människor… då har man liksom inget att sätta emot.

Det hade hon ju rätt i. Att man inte kan göra så mycket åt vad andra bestämmer sig för. Om dom inte själva ser efter hur det är alltså.

– Men hur kom det sig att folk trodde du skulle slakta kameler då?
– Hur ska jag veta?
– Kanske du ändå har gjort något?
– Inte mer än någon annan. Inte något speciellt. Inget annat än att säga ja när jag menar ja och nej när jag menar nej. Och det skulle man nog inte.
– Jo det skulle man väl? Hur menar du annars att någon ska veta vad du menar?
– Det är just det. Jag trodde att jag var tydlig med vem jag var och vad jag ville och att andra också var det. Så att man kan slappna av liksom.

Men jag kan inte förstå vad det är hon säger egentligen. Som att hon försöker berätta för mig, att reglerna för umgänge handlar om något annat än det jag trodde det handlade om. Att man är ärlig helt enkelt. Och lyssnar på varandra. Litar på att människor säger det dom menar och menar det dom säger.
Är det vad det handlar om? Att hon trodde att hon blivit sedd som någon som var den hon försökt berätta att hon var. Men att hon nu upptäckt, att hon blivit sedd som någon helt annan. En farlig typ som inte går att lita på.
För att hon varit ärlig.
Jag måste fråga.

Så jag gör det. Jag frågar om det är så hon menar.
Och då säger hon att hon inte vet.
– Jag vet verkligen inte. Det kan ju vara så att dom är så rädda själva, att dom låtit bli att säga hur dom tänker och vad dom vill. Så att ingen ska kunna göra dem illa i det som verkligen betyder något.

– och du. fortsätter hon. Du förstår, att nu är det som om jag förlorat hela mig själv. Som om jag gett bort det jag älskar och får tillbaka en söndersparkad åsnekäke.

– Åsnekäke?
– Ja Åsnekäke.

Ibland förstår jag inte varifrån hon får sina bilder. Men den här. Åsnekäken.
Kommer från djupet av hennes själ. Jag vet det för jag känner henne. Hon som inte kunde göra något annat än tiga. Men föddes i sanningen.

Och nu har hon blivit någon annan.
Utan att hon själv har någon makt över det.

Ibland är livet helt enkelt inte vackert.

…..

Bild – treenighetens ikon…eller vad är det vi ser

Annonser
Published in: on 30 april, 2011 at 04:01  Kommentarer inaktiverade för  

Korpen filosoferar

Här sitter en svart korp i ett träd. I en gammal tall med sin trygga pålrot i djupaste sandjord.
En korp som sett solen gå upp och gå ner. Och upp igen.

Inget nytt.
Korpar vet sånt. Att inget är nytt.
Allt har alltid funnits och allt är på sätt och vis allt.
Varje korp är alla korpar och alla tallar är varandra. Ingen kotte är någon annan kotte och minsta dun på korpens kropp värmer alla korpkroppar som någonsin funnits.
Det är så det är med sanningen. Den är alltid densamma i alla tider i alla skepnader och är alltid allt.

Så tänker korpen i den högsta av träd innan hon lyfter mot himlen.
Samma himmel som burit alla korpar i alla tider – en enda korp i en enda himmel.

intet nytt under solen….

Bilder Ron Wassink

Published in: on 29 april, 2011 at 08:52  Kommentarer inaktiverade för Korpen filosoferar  

Det hjärtat är fullt av

Andras tillkortakommanden
andras elände
samhällets fulhet
misstron
hatet

som slipprar ut mellan läpparna
för att man menar sig tillhöra den del av mänskligheten som kan döma mellan gott och ont, förstå vad som är vackert och vad som är fult och som kan förvalta jordens tillgångar så att den skulle vara rena himmelriket.
OM folk bara lyssnade.
och förstod att de.

Och jag ser mitt eget hjärta genom min egen muns bekännelser
Om det jag själv vänder ryggen
och bedömer
dömer
ut

Men om det vore annorlunda.

Andras framgångar
andras kärlek
samhällets fantastiska möjligheter
tilliten
hoppet

Som ord ur hjärtats mening
sagda som sanning
utan att förneka något av verkligheten
samma verklighet
två perspektiv

Men ett enda hjärta

…..

Published in: on 29 april, 2011 at 12:56  Kommentarer inaktiverade för Det hjärtat är fullt av  

Vägen….. är det möjligt?

Strukturer
Den sort som styrs av rädsla. Som kontrollerar människors uttryck och binder deras händer och fötter vid det tillåtna. Det som är styrt av rädsla men visar sig som iskall makt även om dess klädnad är mild och orden som följer med utövandet låter som omtänksamhet.
Det där att se om sitt hus.
Se till att alla har det bra fast det egentligen betyder, att inget hotar rädslan. Hur den än ser ut.
Rädslan för kaos
för konflikt
för kärlek
för oliktänkande
för att bli övergiven
för att bli avslöjad

All den där rädslan som styr hela organisationer.
Speciellt där man menar sig äga vägen till frid och frihet
Kanske för att det är så lätt att förväxla frid med brist på rörelse. Och för att man tror att frihet är något man sätter ihop med från. Frihet från.
Frihet från kaos, konflikt, kärlek, oliktänkande, övergivenhet, avslöjanden…
Så man blir sittande blick stilla och lär sig undvika allt som känns.
Utom möjligen något litet ofarligt. Det alla kan gå med på. Sådant som egentligen inte engagerar. Det man bestämt är politiskt korrekt eller menar vara buret av ritens obönhörlighet.

Men måste det vara så?
Är det så?
Att frid och frihet är att undvika att livet känns, luktar, rörs, berörs…

Jag tror inte det.
Och det får konsekvenser.
Men.
Det kan vara så, att konsekvenserna innebär, att det är omöjligt att vara där människor talar om frid och frihet.
Och då infinner sig frågan: Var i hela världen finner man då människor som kan dela friden och friheten. Den som hela själen ropar efter.
Och som hjärtat vet är själva livet.

Kanske måste man bli så radikal som en känd person en gång sa.
Att man säljer allt och ger bort intäkterna till bättre behövande och sedan finner sin väg där sanningen är.
Och kanske betyder det, att det bara går att färdas där frid och frihet råder. För att vägen går där.
Jag skulle vilja gå den vägen. Utan att se mig om.
Utan att begära något annat.

Men är det möjligt?
Är det någon som vet?
Är det möjligt?

Published in: on 26 april, 2011 at 10:21  Kommentarer inaktiverade för Vägen….. är det möjligt?  

När Isa gick till prästen

En nästan sann historia

Hon tog sin handväska, den stora grå, pumpsen och den lila koftan ovanpå den gamla gröna klänningen och gick för att ställa allt till rätta. Nu skulle hon göra sig av med det dåliga samvetet .

När hon stod framför prästgårdsdörren kände hon hur det drog ihop sig i mellangärdet. Det gamla operationsärret stramade och hon visste att det speglade sig i ansiktet. Surrynkorna drog ihop sig, pannvecken rynkade fram en spetsig näsa och ögonen fick något stirrigt över sig. Tätt mellan ögonen gjorde att det var svårt att undvika det där lite snipiga draget. Men nu hade hon bestämt sig. Det var bara att. Suck. Lyfta handen till ringklockan och ta ett djupt andetag.

Då öppnades dörren. Alla anletsdrag satt kvar oordnade, surheten svämmade över och orden hon sa visade inte på någon ånger direkt. Nu kunde hon ju inte backa. Nu måste hon hålla fast vid. Men hon hade ju. Och så kom det sig att hon starrbligade rakt in i pastorns grågröna ögon och sa det hon aldrig trott att hon skulle kunna säga:

”Jo det är så att jag har pastorns guldklocka här i handväskan” Han ska få tillbaka den nu.” Och så började hon rota runt i den stora grå. Först det lilla facket med dragkedja. Sedan det som hade plats för en spegel och läppstiftet. Det största facket var välfyllt med kvitton och en hårborste och papper från gudvetvar och en chokladkaka och titta där var den gamla nagelfilen hon sökt så länge. Men ingen guldklocka.

Pastorns grågröna var fortfarande fästa på hennes ansikte och hon började än en gång rota i det lilla facket med dragkedjan. Men så mindes hon. Klockan låg i den andra väskan. Ja bestämt låg den i den lilla bruna. Som var kvar hemma under köksbordet.

”Men snälla lilla Isa” hörde hon pastorn säga, och så fortsatte han ” min gamla klocka har varit borta i många många år, jag måste ha tappat den i sjön någon gång, ja jag tror det var nittonhundraåttiosex i september. En ovanligt varm september det året. Gå nu hem till sig, Isa lilla, så ordnar sig det här.” Och så tog han tag i henne helt varligt och vände henne helt om och började gå med henne nedför trapporna. Samma väg hon kommit med sådan vånda.

”Så pastorn vill inte ha tillbaka guldklockan då?” sa hon och tankarna gick snabbare än ett sillstim genom huvudet. Nu kunde hon kanske. Nej så gör. Man inte. Men så gjorde hon det ändå.

Hon vände ansiktet mot honom och lyfte händerna, la dem kring hans huvud och drog det mot sitt eget och kysste honom kraftfullt på munnen innan han hann förstå vad som egentligen hände. När hon släppte honom sa hon ett enkelt ”tack” och trippade hemåt på lättade fötter.

Till sina barnbarn sa hon, när de frågade, att hon fått den gamla klockan av en eldig älskare som tack för att hon gjort honom lycklig.

Och på sätt och vis var det nog sant.

Bild:Bernard Safran

Published in: on 26 april, 2011 at 08:27  Kommentarer inaktiverade för När Isa gick till prästen  

Förlåt en trött

Med hög feber kanske tankarna är lite snäva. Så kan det vara.
Fryser och hackar tänder. Fast kroppsvärmen är på gränsen.
Pratar med sjukvårdsupplysningen och försäkrar dem, att jag nog kan ta lite mer alvedon. Kan hända att det går att doppa hela kroppen i isvatten. Sjön har brutit fram och ligger utan synlig is, men jag vet, att det finns klirrande bitar av frusen materia någonstans i viken.
Måste bara ta mig dit. Permobilen tar sig inte fram. Den jag har inomhus. Och den som står i garaget är oåtkomligt inlåst.
Så något isbad blir det inte och kanske är det skönast så för jag fryser så.

Tänker förbjudna tankar och säger till mig själv att det visst inte är förbjudna tankar bara mindre lämpliga i mänskligt sällskap.
Och att prata död med Gud känns liksom lite knepigt såhär i påsktid.
Dessutom har jag bråkat med själva korstecknet. Det där som upphöjer döden. Så jag vet inte.
På något sätt kan det kanske bero. Blir det liv så är det som det är med det. Och skulle det bli död så kan jag inte bestämma det heller.
Så då får det vara.
Tänker jag.
Men fortsätter leka med tanken på att slippa undan med mindre.

Nej jag ville inte ha någon ambulans just nu, bara en redig röst och ett klartecken att man kan ta lite mer alvedon. Bara lite mer. Snart fyra timmar.
Och då kan man.
Funderar över om något av syskonbarnen behöver en bra orgel. Och flygeln. Någon annan än jag får se sjön spricka upp och vänta på tornseglarnas svisch.

Tänker på påskuppropet i solskenet idag. Hopplösheten och hoppet. Men förstår, att för många har anammat en etisk ståndpunkt som menar, att människor som inte orkar är mindre värda. Så.
Som i långfredagens tunga tema. Du ska inte tro att du är värdefull. Inte ens Gud älskar dig tillräckligt för att låta gamla förlåtna synder vara glömda.
Men ändå. Hoppet när människor ler mot varandra. Mitt i allt.

Kanske kallas det depression med ett finare ord.
Själv vill jag säga livsleda
en fullkomligt genomrutten trötthet.
Till vilken nytta brinner min kropp med iskalla lågor?

Om bara febern kunde bestämma sig.
eller mig.

Published in: on 25 april, 2011 at 07:01  Kommentarer inaktiverade för Förlåt en trött  

om så skulle vara, låt björkarna vänta med våren

Nej, isen har inte släppt taget om sjöytan medan björklöven tvingar sina mödrar att släppa dem ut ur den klbbiga fosterhinnan. De anar inte frosten. Eller kanske struntar de i den. Livet vet inget om döden, hur mycket man än försöker berätta om förgängelsen och höstens övergång i multnande.
Och kanske är små löv bara delar av något större och föraktar den individualism som bryr sig om, att även om kölden skulle fräta varje nykläckt blad så skulle livet grönska igen och igen. Det finns alltid mer liv än döden anar.

Kanske är det annorlunda med isen.
Den dag hon släpper vattnet genom den sista kölden är hon för evigt ett med sig själv i en form hon nog vet allt om men kanske inte trodde var hennes. Inte längre. Inte efter en hel evighet av upphöjelse, utanförskap och nödvändighet.
Ja, det är alltid förenat med utanförskap det där att vara den som möter både vänner och fiender. Det finns alltid en risk, att de som vilar under ett skyddande försvar vänder sig mot sin räddare och kallar henne ond. En som stänger, hindrar och inte låter någon annan se ljuset som hon tydligen lagt beslag på.

Så kanske isen tvekar. Känner det svidande utanförskapet när hon måste återgå till sitt ursprung med insikter hon aldrig kan dela med någon annan än sig själv bortom sig själv.
Ensam bland de många
eller ensam i sig själv
hur man nu ser vattnet när vattnet är allt och allt är vatten.

…..

Published in: on 25 april, 2011 at 08:45  Kommentarer inaktiverade för om så skulle vara, låt björkarna vänta med våren  

om begäret var bön

Som isen om våren
ännu svart som natten
men formad av vattnet och solen
som kristall

ett liv
förenat med sin egen materia
vattnet som bär
isen

Som mitt liv
förenat med det som alltid är
livet som bär

och mitt enda begär
att smälta likt is
förenas
som vatten i vattnet

Published in: on 24 april, 2011 at 07:37  Kommentarer inaktiverade för om begäret var bön  

I en annan tid av verklighet

Det var den där maskstungna sorgen. Som att livet aldrig fick bli mer än påbörjade maskor, halvt uppätna äpplen och skrumpnande drömmar.
Förhoppningarna som maldes till sand att lägga på polerade vintervägar.
Och alla dofter som mest satte sig i kläderna.

Allt det där som ville mer.

Inte ens döden fick ta den plats den sedan länge sagt sig äga.
Det kanske inte var sant det hon fick höra när hon en gång skulle säga sitt svar.
Det där om att ge det man har och att frimodigt låta livet vara en resa i både tiden och rummet. Att det alltid skulle finnas något att äta och något att dricka och att inget var viktigt utom att ge det som fanns att ge och ta emot det som blev givet.
Aldrig var det någon som berättade, att om hon sa sitt ja så skulle hon samtidigt ha förstått, att tanken inte varit att hon skulle ge mer än någon annan. Hon skulle väga och mäta så att ingen kunde tycka att hon var snål eller – ännu värre – att hon trodde sig vara förmer.
Man måste ge med måtta.

Vad man skulle göra med det som blev över visste hon inte.
Så hon gömde det.
Staplade det
försökte prångla ut det där ingen skulle märka det
eller lät det bara vara trots att det då orsakade henne mycket besvär när det ruttnade eller bara multnade och blev till oformliga bördor hon måste bära fast hon egentligen bestämt sig för, att resa utan packning. Allt skulle ju finnas att få efter vägen.

Det kunde ju vara som hon hörde andra säga. Att hon tagit fel på gåvor. Att hon trodde sig ha sådant som andra borde äga och att det hon själv tyckte om att ge var sådant andra hellre ville förära henne.
Det kunde också vara sant, att alltsammans var ett enda stort misstag.
Att livet ändå handlade om det människor ägde.
Att hon borde ha förstått, att stanna vid sådant som skulle ha givit henne en position. Något av makt. Och något att spara för bistrare tider.

Men hur det än var med det visste hon något om sorgen. Om den där maskstungna sorgen som inte ens den var något helt.
Den som spelade fugor genom hennes kropp men plågade hennes händer med känslolösa fingertoppar medan fötterna tycktes drabbade av bristande proprioperception så till den grad, att varken höger eller vänster fot visste annat än att överlämna grundackorden till vänsterhandens misslyckade övergångar.
Inget blev helt av det som var hennes innersta längtan.
Själva kärnan som varken kunde sjunga som fåglarna eller tiga med stenarnas rop inför mästarens ankomst.

Hon själv var ett skämt
en påskaftonschimär ägnad graven. Den grav som ingen fann men som gömdes under duvans rede. Den vars ristade sten tillhörde korpen.

Och vem var hon att kräva ordet eller bära ens den minsta av alla stenar
hon som inte ens hade ett namn
hon som aldrig svarat något annat än sitt innersta ja
när hon hörde frågan
den som ställdes till någon annan
i en annan tid av verklighet.

….

Published in: on 24 april, 2011 at 04:23  Kommentarer inaktiverade för I en annan tid av verklighet  

ett annat perspektiv ur den väntande graven

Och så flyger tranan förbi med sin enmansorkester
entrumpetare
i fanfar efter fanfar som om något måste proklameras

Som vore han ensam bland alla de sjungande finkarna,
mesarna och lärkan
Speciellt den där lärkan. Ovidkommande med sin frånvaro.

Inte ens korpen kan låta bli att reflektera solen i de svartaste av vingar
medan tranan.

Det är påsk
men den tomma graven talar ett annat språk. Kanske tranans uttalande i höjden ville reflektera det svartaste av tårar om någonsin sorgen kunde få leka
-kasta kula och vinna skimret av en koppardank

Man talar om en människa som inte var som vi
en som döden inte biter på
en odödlig gudason som skulle vara vårt hopp men vars andedräkt målades rosa som nyfött skinn och lindades i skam
Och vi bugar oss för de människor som tagit hans vita klädnad
och kallar den liv men lägger den i djupt kontrollerade veck av ornamenterad glädje, den sort som noggrant rengjorts från de opassande uttrycken skratt och retsam lekfullhet

Man tänder eldar och lyfter ljus
känner gemenskap med dem som delar språk och lyfta händer
men vänder ryggen åt de utstötta
dem man skickar sina överblivna smulor till
för att riten kräver offer på det att ingen ska behöva sitt dåliga samvete till annat än skulden som binder dem samman i glädje.

Är det vad tranan ropar med långdragen hals
himmelshögt
i den tonart som både är a -moll och g -dur i ett och samma andetag

Kanske blir kroppen lagd i grav
och själen fridfullt hägnad
utan påskens hotfulla budskap om den evighet av smärta som väntar

den som

Men tranan vet kanske bättre
och lärkan har slutat

….

Published in: on 24 april, 2011 at 08:12  Kommentarer inaktiverade för ett annat perspektiv ur den väntande graven