1. födelsedag (en sorts memoarer)

– Lycka till! sa dom och stängde dörren efter mig.
Jag sa inte ens tack, så fylld av äventyr som jag var. Hela kroppen liksom pirrade, alla sinnen var laddade och jag hade passet fäst vid bålen i en stadig lina. Det var allt jag skulle behöva. Ett pass.
Rätt in i verkligheten.

– Titta, det blev en flicka!
Gud vad jag skrek. Det var den värsta resa jag gjort i hela mitt liv. Komforten i kupén var minst sagt undermålig. Det var trångt, varmt och framför allt underligt. Och avstigningsprocessen, vägen ut alltså, var en pärs. Jag har aldrig sett maken till säkerhetsanordning.
Men passet dög.
Det var bara det, att de tog ifrån mig det vid ankomsten. Klippte av själva livlinan och överlämnade mig till helt främmande makter.
Det kändes.
Överväldigande och läskigt. Jag hade verkligen inte väntat mig, att hamna i en situation där jag faktiskt på sätt och vis blev satt i fångenskap. Vägen tillbaka var stängd. I alla fall saknade jag pass.
Och dessutom… att ta sig igenom passagen i min alltmer växande kropp – det klädesplagg man blir iklädd när man kommer in i tiden.. nej den vägen var naturligtvis stängd.
Och utgången, ja den var naturligtvis placerad någon annan stans. Jag skulle nog ta reda på var. Just nu var det viktigare att försöka orientera sig i själva nuet.

Jag kan ju berätta, att det är en mycket underlig känsla det där, att vara i ett avgränsat tidsutrymme och då alltså tvingas räkna i avstånd rent, ja vad ska jag säga – har man aldrig upplevt det så kan man inte förstå det – men alltså det finns en begränsning i själva varat. En sorts oförmåga att kommunicera som kallas tid. Man måste lära sig räkna i precisa termer snarare än i absoluta tal, som i den här dimensionen inte tycks existera.
Min allra första upplevelse av det hela, var den här känslan av att faktiskt kunna falla för alltid mot något mycket hårt. Alltså, i stället för att, som vanligt, känna det fria fallet som en bekräftelse av själva enheten, så finns i tiden en sorts slut, en katastrof av smärta och intighet – ungefär som det vi i evigheten benämner overkligheten. Det är alltså som om overkligheten blir den enda verkligheten, och att det fria fallet då oundvikligen är något fruktansvärt som avbryter oändligheten och gör den ändlig.

Mitt första andetag var, för att bara nämna något av allt märkvärdigt, min första insikt om tidens smärta. Men också dess ljuvlighet.
För det ska vi inte glömma, ändligheten har sina ljuva tider. Sina ögonblick av fullständighet och helt klart en insikt om vad evigheten bär med sig. Men utan att förstå den. Naturligtvis utan att ana omfattningen. Det är ju själva innehållet i tiden det, att den bara kan omsluta det som är ändligt.

Men där och då, i det första andetaget hade jag fortfarande inte en aning om tiden. Allt var ju ännu det första av allting, och just i det första finns ännu inte det man lär sig om det sista. Och ännu hade jag inte smakat hungern.

…..

Annonser
Published in: on 1 april, 2011 at 08:48  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Fascinerande och självupplevd beskrivning av en födelse. Vad fick du det ifrån?

  2. Tack, Jan – Ja inte vet jag annat, än att jag måste fått det någonstans inifrån. Det är som att skriva om en resa man gjort men glömt…och så tänka sig att minnena finns någonstans och leka att man plockar upp dem.


Kommentarer inaktiverade.