Det finns sådant man inte kan berätta

Det fanns naturligtvis en historia. Något man behövde veta för att förstå. Det är alltid något bakom det som sker. Men ibland finns ingen plats att förstå. Ingen tid eller inga bilder. Kanske inte ens en berättelse att berätta. Ibland är den för smärtsam. Omöjlig att förmedla. Eller till och med så svår, att de människor som tror att de vill lyssna, inte räcker till.
Hon visste att det var så.
Att misstron och avståndstagandet handlade om bristen på historia. Det där, att hon inte kunde berätta.
Och om hon skulle kunnat, visste hon också, att de flesta skulle vända sig bort i tvivel. Eller oförmåga att förstå.

Så för det mesta försökte hon inte ens. Hon bestämde, att det som varit skulle få vara osagt. Som om det inte fanns. Som om en del av det som var hon själv inte fanns.
Som om.
För det mesta gick det ganska bra. Hon hade lärt sig vad hon kunde säga. Vad hon kunde tänka och vad hon kunde göra.
Hon hade också lärt sig, att låta bli att komma människor nära. Närhet betyder ju att man delar. Delar erfarenheter och minnen. Sådant som är det man blivit.
Hon hade försökt.
Men.
Så hon valde avståndet.

Det var bara det, att då och då kunde hon inte hindra det som var hennes sorg. Ibland överrumplades hon av rädslan hon lagt under lager av år.
Och det hände, att hon inte kunde kontrollera vreden när hon mötte något som påminde om de övergrepp hon överlevt.
Ofta visste hon när hon måste tystna.
Men det hände, att hon slutat var på sin vakt, att hon låtit sig själv tro, att inget fanns som kunde plåga hennes sargade hjärta.
Och då.

Hennes liv var som det var. Inte alls dåligt. Inte alls det inferno av skräck och kontroll som det en gång varit. Nej hon levde som hon kunde. Och hade funnit sin väg. Det fanns en balans och hon kunde vila i den. Om hon bara kunde hålla det där avståndet intakt.

Det antal människor som genom åren försökt förmå henne att – som de sa – släppa taget, våga tilliten till andra, låta människor få en chans att dela verkligheten med henne, var många till antalet. Några hade hon trott på när de sagt sig vilja något de sedan ändå inte velat. Det där att acceptera, att verkligheten kan vara av den sort som inte går att acceptera.
Det spelar ingen roll om man accepterar. Den är som den är ändå.
De hade kanske sett det. Och ändå inte.
Hon klandrade dem inte. Hon visste ju själv att just den paradoxen är som den är.
Det är väl ungefär som att den man älskar blir mördad. Man måste acceptera att det är sant. Men hur ska man kunna acceptera, att verkligheten är sådan att den man älskar kan bli dödad?

Och i hennes liv fanns många döda.
Hon hade sett för mycket. Hon hade sett sådant som leder fram till att människor kan döda varandra för sin övertygelses skull. För sin tros skull och för att man då gör det enda som räknas som moraliskt rätt.
Hon hade varit en del av de mönstren. Hade dem i sin kropp och kände dem som vore hon en linneduk som legat vikt i åratal. Hur man än strök henne, manglade henne och försökte vika henne på andra sätt, så kände hon igen de gamla vecken bara genom att spegla sig i sådant som drog tyget åt just det håll som kunde leda till det mönster hon hade nerlagt i själens vävda erfarenhet.

Det var då hon brukade reagera utan att tänka.
När vecken skavde. När hon kände igen mönstren och föll in i sådant som avslöjar det som kan leda till blind efterföljelse. De där religiöst färgade mönstren som handlar om att upprepa något man inte ska förstå, inte ifrågasätta men fastna i med en känslomässig eld som ska blända både förstånd och sinne så att själen kan färdas in i extas och där bindas till ett löfte om lydnad för det som är större. Alltid större än vad en enkel människa ska försöka förstå.

Naturligtvis höll hon sig på avstånd från sådana rörelser som tydligt visade den sortens mönster. Hon mådde fysiskt illa av högljudda bönemöten och sådant man kallade lovsång med lyfta händer och känslomässig utlevelse.
Hon vände sig med enkelhet bort från den sorts manipulation som kallas terapi men som mest handlar om att framkalla känslor som i sin tur ska framkalla något man kallar minnen. Men som lika gärna kan vara bilder av den relation som terapeuten just då har till sin klient. Och som binder dem samman i en sorts själslig symbios där man utser klientens minnen av sin eländiga barndom till fiende för att stärka de band som finns till terapeuten.
Allt sådant är lätt att känna igen. Lätt att låta bli.
Men vanligt liv.
Innehåller också. De där mönstren.

Och sedan var det ju det där med Gud.
Hon hade inte bytt Gud. Den Gud hon trodde hon levde nära, när hon stod nätterna igenom och upprepade ord hon inte förstod och samlade pengar till för att förgöra andra människor med var ingen annan Gud än den hon nu trodde på och kallade kärlek.
Det var bara hennes tolkning som hade förändrats.
Om det hon slarvigt kallade Gud verkligen fanns, var det ju något som inte kunde förändras.
Och om Gud var Gud… ja då var Gud den Gud var. Den som Är.
Inte kan några futtiga människoår i något som hon först förstod som det enda rätta men som i efterhand syntes vara ren ondska, förändra någon som Är.

Det var därför hon ändå sökte människor som kunde dela vetskapen om något större.
Människor som, precis som hon själv, bara var människor inför ett mysterium. Som strävade efter att bara få vara just det. Människor inför ett mysterium.
Men var skulle hon finna dem om hon inte sökte dem bland de människor som samtidigt menade sig ha sanningen. Som ville äga den och måste försvara den.
Hon ville ju själv så gärna äga den.
Ändå visste hon.

Kanske måste hon, precis som de som hon trodde gått före – de som kallades heliga och ibland benämndes mystiker – alltid gå vidare.
Aldrig stanna i de vatten där auktoriteten osynligt bärs av okunskap fångad i upprepningar och mönster och där lydnaden lutar sig mot tron, att mysteriet är för de människor som har makten över mönstren.
Eller om hon skulle säga det lite enklare.
Hon kunde inte stanna kvar där människor förväntades överlåta det heliga till de utvalda, de anställda eller de som menade sig ha en speciell kallelse.

Inte för att de skulle vara onda. Inte heller för att de hade en annan tro eller en annan Gud.
Men för att hon inte kunde hålla tillbaka sin egen historia när hon såg den upprepas om än bara i en form som kanske på sin höjd kunde kallas en aning osund gruppstruktur. Eller bara en mänsklig önskan om kontroll.

Så kanske måste hon gå.
För att det fanns en historia. Naturligtvis fanns det en historia.
Det gör det alltid.
Men somliga kan man inte berätta.
För att de.

…..

Annonser
Published in: on 11 april, 2011 at 08:46  Kommentarer inaktiverade för Det finns sådant man inte kan berätta