Något som är större

Hon hade sökt.
Sökt efter något annat än det man kunde finna i butiker och annonser. Något som var annorlunda, något större än det som kunde rymmas i hennes egen hjärna.
Hon hade letat bland sådana läror som kallas psykologisk vetenskap och terapeutisk verklighet.
Och javisst, hon hade funnit mängder av nyttig kunskap. Sådant man kunde förstå det mesta av mänskligt beteende med, och kanske till och med förklara något litet av den mänskliga naturen med
Sedan hade hon sökt i de filosofiska rummen, de dammiga lokaler som bär namn som Sokrates och Aristoteles. Där man sysslar med att kategorisera storheter och bevisa obefintligheter.
Också det var en nyttig resa. Hon hade sett hur tanken balanserar på en knivsegg medan känslan ligger platt på marken och själva själen dansar fullkomligt frigjord inom de ramar vetenskapen formar i relation till själva tiden.
Men hon var inte nöjd.
Hon var inte ens nöjd sedan hon examinerat de fysiologiska lagar som styr kroppslig vånda och endokrina utsöndringar.
Nej det måste finnas något större.
Ett något som är mer än en människas livstid.

Så hon sökte vidare i lingvistiken, språkligheten som är mer än ord och i juridiken, den som styrs av både de filosfiska lärorna och den endokrina sanningen.
Men inte heller där kunde hon se något mer än det hon redan visste.
Otåligt väntade hon i hissar, stod i köer och lyssnade efter det som kunde avvika det minsta lilla från den mänskliga förutsägbarhet hon nu var så less på att finna överallt, att hon nästintill givit upp själva livet.
Det var då hon hörde någon säga något om varat.
Bara ett par meningar. Inte alls speciellt vackra. Kanske inte ens tänkvärda. Men genomträngande.

”Jag tror jag vet något som är större än mig själv men jag kan inte berätta om det eftersom det är större än mig själv, för så fort jag säger något om det så blir det lika litet som jag är och då har jag tappat det”

Just så hade hon tänkt att det skulle vara det hon sökte.
Något som var större än det människor kunde berätta om, men aldrig kunnat läsa eller höra eller förstå eftersom det människor berättar aldrig är större än det människorna själva kan bära.
Just så.
Så hon skyndade sig fram till den man som sagt sådana ord, just de ord hon sökt utan att veta.

Hon hade aldrig sett honom förut. Och hon visste inte riktigt hur hon skulle tilltala honom. Om han var en vis man borde hon kanske visa någon sorts vördnad. Men han såg inte ut som någon man borde buga för. Eller ens tilltala med någon större respekt. Han såg, förlåt, ut som något katten släpat in. Och luktade lite åt det hållet också.
Kanske hade han bara upprepat något han hört någon annan säga. För att verka… intressant?
Hon tänkte, att om det var så, kanske han ändå visste vem som sagt det han upprepat.
Så hon satte sig på bänken bredvid honom, presenterade sig och gick rakt på sak.
– vad var det du sa nyss?
– inget jag vet
Sa han och vände sig bort, ja till och med reste sig upp.
– men jag hörde det! Sa hon och reste sig hon också.
– sök du din egen Gud. Sa han och gick medan hon försökte gå bredvid.
– Jag vet inget om någon annan Gud än den som människor har hittat på, och det är ju ingen gud, det är bara en teori.
– Ja just det.
Sa han och gick in genom en port som slog igen mitt framför näsan på henne.

– Men herregud!
Ropade hon frustrerat när hon förstod, att det inte gick att komma in genom porten. Den var låst. Det fanns inte ens en dosa utanför, ingen porttelefon och inget nyckelhål att stoppa en nyckel i.
Det var en stängd port. En förbannat stängd port.

Så tänkte hon på vad han sagt. Det där om att det en människa kan tänka eller säga alltid är mindre än det som är större än en människa. Och att så fort man tror man fångat in det så har man gjort det mindre. Till något som är lika litet som jaget. Eller förståndet.
– Men hur kan man då ens komma på tanken, att något skulle kunna vara större? tänkte hon.
Som om något ändå kunde tänka något annat än det tänkbara? Något inom varje männska var större än det mänskliga?
En märklig tanke.
Att hon själv bar något inom sig som var större än det hon själv kunde omfatta.

Om det nu var sant, att det fanns något större.

Hon såg sig omkring bland det hon kände igen och kunde namnen på. Sådant hon förstod och sådant hon kunde handskas med. Hon såg vackert och fult, sådant hon tyckte om och sådant hon inte tyckte om. En hel del hon helt enkelt inte tyckte något alls om och en mängd företeelser som liksom bara fanns utan att avslöja sin mening.
Allt det där hon omfattade och fann självklart. Det som på sätt och vis var hon själv eftersom hon fanns i förhållande till det och inget annat.
Det var liksom det som bestämde henne så länge hon stannade i relation till det.
Som att tillvaron var en enda stor spegel som ständigt återkastade bilden av dem som färdades genom den.
Ingen var mer än det som fanns.

-Men om det inte är hela sanningen.
Sa hon högt till en tant som passerade.
– Om du är mer än allt som är sagt och tänkt och gjort.
Sa hon till ett barn som fäst sin hand i en pappa.

Det var naturligtvis det hon sökt i varje ord och varje kunskap hon så girigt samlat.
Förgäves kan man tycka.
Inget av det hon behövde finna för sin lycka… ja nog handlade det väl om lycka. Eller mening. Kanske mer mening.
Inget av det hon lärt sig var till någon som helst nytta om det var som hon nu anade.
Aningen om det som inte gick att bestämma.
Varken titlar eller grader, ordnar eller makt kunde någonsin vara mer än sin egen begränsning.
Ingen kunskap kunde bära mer än sitt eget innehåll.
Och ingen religion kunde benämna något större än sina egna mänskliga tankar.
Men ändå.

Om det fanns något som var större.
Hur skulle man.
kunde någon?

Det var då hon såg mannen igen. Den man som sagt det där om det som var större.
Nu tänkte hon inte låta honom försvinna.
Så hon fångade in honom. Tog honom i armen och tvingade honom att se på henne.
– Vad var det du sa om större? sa hon.
Han svarade inte. Nej det är klart att han inte svarade en galen kvinna som håller hårt i armen och tvingade sig på honom.
Men hon kunde inte ge sig.
Det var nästan som om hon blev besatt. Ockuperad av en enda tanke och en enda vilja.
– Du måste säga vad det var du trodde att du visste om det som var större. Förstår du inte att om du vet något om det så måste du säga det för annars…. ja.
Hon tystnade. Det hon tänkte säga var för stort. Eller konstigt.
Kanske höll hon på att bli tokig. Det finns människor som det slår över för. De läser, blir lärda. Sysslar bara med bokliga ting och fastnar i en litterär värld, obegriplig för alla andra än de själva.
Men.
– annars… går det inte. Så är det. Annars dör vi. Allihopa.

Han mötte äntligen hennes blick.
Som om hon längtat ett helt liv efter att få möta hans blick kanske var det nu hon skulle säga att det bara sa klick och allt blev förändrat och sedan skulle de gifta sig och leva lyckliga tills sagan var slut men om sagan var slut så var det ju inget mer med det och inget fanns som var större. Och om han skulle säga att det var så måste hon.

Hon kände hur tårarna ville. Hur de brände. Halsen. Mest i halsen.
Nu måste han säga det.

Men han sa inget.
Han bara tog hennes hand, den som gripit tag i honom, lösgjorde den och liksom gav den tillbaka till henne.
Sedan nickade han.
Och hon tyckte han sa att hon hade rätt.

Att hon hade rätt i, att annars skulle det inte gå. Att vi skulle… dö.

Märkligt nog blev hon helt lugn.
Han som hade sagt det hon sökt hela livet gick där borta. Utan att ge henne den minsta lilla ledtråd.
Han vände sig bort och gick.
Och hon blev lugn.
Av att?
De där orden.
Om det inte finns något som är större än vi själva, då skulle vi alla vara förlorade. Döda.
Som om det skulle räcka.

Som om
det

skulle vara nog.

…..

Annonser
Published in: on 16 april, 2011 at 08:31  Kommentarer inaktiverade för Något som är större