När allt varit fel

– Det gör så ont, så förbannat ont bara.
– ja
– Som om någon river ut hjärtat ur kroppen och stampar på det. Fast jag inte gjort något.
– mm
– Att bli inkallad till chefen och få veta att allt man gjort varit fel.
– Allt?
– Ja i princip allt.
– Som?
– Inte vet jag. Ingen har sagt vad jag skulle gjort annorlunda. Det måste vara något med vem jag är. Hur jag är. Att jag är obekväm.
– Hur då?
– Att jag ifrågasätter. Att jag vägrar göra sånt jag inte tycker är nödvändigt. Att jag har bra resultat kanske. Jag vet inte. Man vill väl sparka mig.
Få mig att söka mig någon annan stans.
– Varför det då?
– För att. Skit. Jag vet inte.

Obarmhärtigt tydligt målar hon upp bilden. Hon själv som någon som gjort det hon trodde var rätt. Som känt sig rätt nöjd ändå. Trots stressen och det otydliga ledarskapet. Chefen som aldrig visade sig på avdelningen brukade ändå le vänligt om de möttes någonstans. I någon korridor.
Hon hade trott att allt var som det skulle.
Tills den dagen hon blev inkallad och utskälld. Eller kanske inte utskälld. Men allvarligt ifrågasatt.
Som om hon aldrig varit till belåtenhet under alla de år hon arbetat där. Få se… sju år. Eller var det åtta.

– När jag lyssnar till dig får jag tanken, att om det vore jag, skulle jag inte bara känna mig obehagligt tillrättavisad när det gäller jobbet. Jag tror jag skulle ifrågasätta mer än så. Kanske min egen person. Mitt eget liv. Om jag varit lika opassande inkompetent också privat.
– Ja.
Sa hon och började gråta, eller snarare kvida. Tårarna som rann utefter kinderna var inte sådana som man kan se när gråten är en befrielse utan mer av den sorten som talar om djup och oförlöst smärta.
– Ja, hela jag. Allt som är jag. Vem är jag egentligen? Hur ska jag kunna lita på någon enda människa. Eller mig själv. Om jag en dag kan bli inkallad till någon jag trodde tyckte jag var ok. Eller i alla fall inte tyckte illa om mig. Och få veta.
Att jag inte. På hela tiden.

Vi satt tysta ett tag.
Sedan kände jag en obetvinglig lust att trösta. Försöka berätta hur älskad hon ändå är. Någonstans åtminstone av någon. Jag fick hålla fast mina ord med all kraft och ändå slapp det ur mig något litet.
Något litet ord av tröst.
– Hon kan ju inte ha sett allt. Sa jag. Fast jag visste att jag borde vara tyst.
– Hon har sett tillräckligt.
Fick jag till svar. Och visste, att nu gällde det att hålla. Bara hålla.

– Du har ju inte heller sett just något. Inte vet du hur jag är. Jag kan ju vara en skit. En jävla skit som berättar sagor för att ställa mig själv i bättre dager.
– Ja, det har du ju rätt i. Det skulle du kunna vara. Och då skulle du ju lura mig.
– Som jag tydligen har lurat alla andra.
– Ja, om det är som du sagt mig, så skulle det ju kunna vara så.
– och då vet jag inte längre vem jag är.
– Om det skulle vara sant att du lurat alla?
– Ja. För det har jag inte gjort. Jag har bara gjort det jag trodde jag skulle.
– Och det räckte inte?
– Tydligen inte.

Nej tydligen inte. Av någon anledning hade hon fått veta, att det hon gjort inte var det hon skulle ha gjort. Och det utan att någon sagt något om det under alla år.
Skrämmande.
Och här satt jag och gjorde något jag tänkte var det som förväntades av mig.
Jag skulle lyssna.
Kanske spegla det jag hörde.
Och härbärgera något av smärtan. Dela tystnaden, bereda plats för sorgen och …
Nej. Inte komma med lösningarna eller ens förklaringarna.
Inte.
Nej.

– Det är förjävligt.
– mm
– Att jag ska behöva sitta här och må så dåligt. Har jag förtjänat det?
– Hur tänker du?
– Är jag så dålig?
– Tänker du så?
– Ja. Det är klart.
– Ja. Jo. Det är klart.
Och så får jag hålla i mig igen. För att inte säga det där som skriker i mig. Som vill krama om och viska i örat att det är klart att du inte är så dålig, det är klart att det är chefen som är inkompetent, det är klart att du blivit orättvist behandlad och …..
Men nej. Nu håller jag. Nu. En liten stund tillsammans i tanken av att vara just så dålig. Att vara den som bara gjort fel.
Tänk om det är så. Att jag bara gör fel. Sitter här och är tyst fast jag borde. Gå till facket. Prata med chefen. Ringa tidningarna. Lyfta luren. Nu.
Inte.

– Men du. Säger hon.
– Ja, svarar jag.
– Kan man göra något?
– Vad vill du?
– Jag vill få rätt. Men jag tror inte jag kan få det. Jag tror inte det finns något sätt att få rätt när någon har bestämt sig för att allt man gör är fel.
För egentligen är det inte fel. Jag vet att jag har gjort rätt. En massa jävla rätt.

Och inte heller nu är det lätt att vara tyst. Att vänta. Att låta orden klinga i rummet mot de ord som redan sagts. Vem är jag att döma.
Måste jag upprepa inom mig. ”Vem är jag att döma?”
Men jag är tyst.

– Tack.
Säger hon.

Och så reser vi oss båda och vet kanske inget annat än det som är sant för oss själva.
Tanken och känslan.

Ibland får man mötas utan att veta något annat.

Annonser
Published in: on 18 april, 2011 at 03:17  Kommentarer inaktiverade för När allt varit fel