Ännu en natt i livet

Det är inte så lätt att beskriva, men om man tänker sig att varje rörelse förmeras, liksom dras ut och vrids omkring sin egen axel i en hastighet som varieras i det oändliga.
Som att vara i fritt fall men inte uppifrån och ner utan i alla dimensioner samtidigt.

Och det som kanske är svårast är, att ögonrörelserna inte hinner med. Blicken stannar medan kroppen vrids, naturligtvis utan att den rör sig. I alla fall inte synligt. Kanske går det så oändligt fort, att själva rörelsen döljs i friktionen.
Ändå – eller kanske just därför – uppfattar varje känselnerv, att kroppen i förhållande till själva verkligheten befinner sig i en ständig obalans. Kanske är det jordens rotationsrörelse som fördriver tiden genom kroppen utan att kroppen förmår följa dess rytm.
Kanske.

Följden blir, hur det än förhåller sig med anledningen, att hjärnan inte kan orientera kroppen i förhållande till golv och väggar vilket i sin tur för med sig ett våldsamt illamående och en oförmåga att hålla balansen intakt.
Allt snurrar.
Allt vibrerar och gungar.
Och illamåendet pumpar sin magma genom varje por.

Det är ett helvete.
Helvetet i ett mikrokosmos. Inget att bry sig om i den stora helheten. Jorden går inte under, tiden byts inte mot evigheten och inte heller kan man skönja någon ny himmel eller jord.
Allt fortsätter som vanligt utom i det mycket lilla som är en enda liten mänsklig samling obetydliga celler sammansatta till ett…
helvete.

Skulle det vara i sin ordning att klaga?
Ja säkert.
Men till vilken nytta?
Skulle någon enda cell byta skepnad? Kunde rotationshastigheten avta med hjälp av en enkelt utstött suck?
Ville någon byta plats med min trötta kropp? Förresten, även om någon skulle erbjuda sig – hur skulle det gå till.
Så.
Inte är det någon mening.

Ändå.
Kvider det ur den kroppsöppning som har att förmedla ord.
Och nog faller förbannelserna över tangenter med enskilda bokstäver för att forma ord av trött förnedring.
Uppgivenhetens tomma språk.

Ännu en natt i mörker.

Ännu en tid i livet.

…..

Annonser
Published in: on 21 april, 2011 at 09:44  Comments (4)  

4 kommentarer

  1. Blir berörd. Känner med. Tycker inte synd om … att tycka synd om gör ingen nytta varken för dig eller mig.
    Att jag känner med gör ingen nytta heller, antar jag, eller tänk, om jag med min medkänsla kan plantera in en enda liten microhjälparcell i dig.
    Hoppas.
    Kärlek till dig Steina.

  2. Det är ett måste, tror jag, som ändå inte upplevt just ditt helvet…men man måste få förbanna och vara trött less och mer….Beundrar hur du får orden att komma ut så att jag kan förflyttas i tid och rum och till en liten del, förstå hur du har det.
    Kram!!!!

  3. Skärtorsdagsnatt.
    Med Honom.

  4. det är sant att det inte hjälper att tycka synd om, och det är lika sant att det är en hjälp att ha någon vid sin sida, som på något sätt vill dela det mänskliga helvetet.
    Tänker att livet är en gåva utan restriktioner – man får det och lever det och oavsett hur det är förpackat är det en ofattbar gåva vi delar med varandra. Det kan man vara djupt tacksam över även om det ibland tycks vara svårt att ta emot både gåvan och sällskapet!


Kommentarer inaktiverade.