Good friday?

Där sitter vi utan att mötas. I rader som slaktboskap eller människor utan mening. I vart fall är det det budskap jag hör.
Det svarta otäcka budskapet.
Om vi inte vore så fruktansvärt onda skulle världen se annorlunda ut.
Det måste inpräntas
upprepas
och upprepas ännu en gång.

Och det är väl på sätt och vis väldigt sant. Om människor skulle vara övervägande goda och solidariska med varandra skulle världen se annorlunda ut.
Så det kan ju vara på sin plats att konstatera det. Sakligt. Och gärna med exempel på hur vi ändå kan göra något litet var och en. Något litet gott.
En uppmaning om att ta ansvar. Och att bära lite av smärtan i att försöka bryta udden av maktmissbruk och egoism. För att var och en av oss bär ett mänskligt värde. Ett liv som betyder något.

Men det är helt klart inte det vi är där för att göra. Det där att konstatera faktum för att kunna handskas med det och göra så gott vi kan för att vi är värdefulla, vår liv bär ett oändligt värde ändå.
Nej.
Vi har tydligen kommit för att riktigt få gräva ner oss, frossa i vår egen synd – den som ligger som en svart hinna mellan oss och den gud som sägs vara så god att han låter oss döda sin egen son. Hur nu det går ihop.
Men så sägs det, och så kanske det är.
Ibland är saker ytligt omöjliga men på djupet väldigt sanna och överväldigande rimliga.
Så kanske är det så. Och i så fall är det väl sant, att vi är oerhört onda. Fruktansvärda syndare. Som måste förstå att vi egentligen inte är värda vattnet vi dricker. Vi är i själva verket så värdelösa, att om inte den där goda guden skulle vara så god skulle han raskt utplåna oss. Men nu är han ju kärlek… och behöver oss. För att vi ska bli som hans son. Som vi ju dödade.
Så meningen med att samlas kanske är just det… att göra oss medvetna om hur värdelösa vi är så att vi villigt låter oss bli dödade.

Ja.
Vi ska tillintetgöras för att lydigt ledas till slakt så som den gudason vi hör talas om tydligen blev ledd. Lydigt underkasta oss det kyrkans människor säger är Gud. I våra dagar är det väl inte så farligt…. vi behöver ju inga självmordsbombare eller kamikazepiloter som offrar sina liv med välsignade vapen.

Men det finns annat att lära sig i det vi gör också. Fler budskap att ta med sig i det vi gestaltar.

Om man lyssnar till något av det som framförs dolt i vacker musik – ska vi förstå, att ett folk, ett judiskt folk, förrådde och dödade den man vi kallar vår frälsare. Så kanske är vi också offer för deras ondska. Kanske är vi lite mindre syndiga än dem som…
Nej.
Orden i musiken ska nog inte sättas samman. Rasism är inte vad vi ägnar oss åt. Inte heller etnisk utrensning.
Vi bara frossar i vår egen oduglighet. Och menar nog, att det är vi själva som är folket.

Som dödar sin gud.
Ja.
Kan man sjunka djupare ner i vansinne? Att döda sin gud? Och sedan avbilda själva dödsögonblicket i oändligt vackra bilder, sövande musik och ett frosseri i ord som målar offerlammet i blodets alla nyanser ägnade att röra vid oss så, att vi får för oss, att kärlek handlar om att inse sin egen uselhet och att enda vägen till upprättelse är att offra sitt eget liv, sin egen vilja och sin egen kropp.

Och på sätt och vis är också det sant.
Att sann medmänsklighet, kärlek, är beredd att ge allt. Också det egna livet, kroppen och hela själen för att det finns något större än jaget.
Men.
Det vi gör när vi sitter där handlar så lite om medmänsklighet och så oändligt mycket om egots frossande i det traditionella eländet att det blir svårt att stå ut med.
Den gud vi gestaltar tycks vara en maktgalen despot som kräver av oss att vi ska tiga inför vansinnet. Inordna oss i galenskapen och gärna döda varje reflex av liv medan vi begår någon sorts känslomässig harakiri.

Varför sitter jag kvar?
Varför kan jag inte resa mig och skaka av mig olusten.
För att solidariteten skriker mig i öronen?
För att jag är feg?
För att jag inte vill lämna de människor jag älskar?
Eller bli lämnad för att jag inte kan vara solidarisk.

Jag vet inte.

Och det värsta är känslan av att det också är förbjudet att tala om. Som att minsta försök att fråga vad meningen med detta märkliga frossande är. För att svaret alltid är givet utifrån något som inte går att ifrågasätta.

Och jag tänker, att om förräderi är att utlämna någon till lidande, då är det vad jag ser att jag är delaktig i när jag stannar kvar och utsätter mig själv och andra levande varma sårbara människor för det jag såg och hörde under en obehagligt lång timme av rituell korsfästelse.
En enda lång förnedring
och ett utlämnande till lidande
utan hopp om räddning
om man inte tigande offrar sitt liv
för något som inte uttalas
men som helt säkert inte stavas som den kärlek som upprättar och befriar.

Idag är sinnet tungt och själen mörk
och påskens glada budskap klingar falskt mot koltrastens jublande sanning

Är det rimligt att gestalta glädjen i en uppståndelse som lever av att människor först måste förnedras och förrådas?
Jag tror inte jag klarar av att spela den sortens teater.

…..

Bild Kate Kollwitz

Annonser
Published in: on 23 april, 2011 at 11:14  Kommentarer inaktiverade för Good friday?