Och så flyger tranan förbi med sin enmansorkester
entrumpetare
i fanfar efter fanfar som om något måste proklameras
Som vore han ensam bland alla de sjungande finkarna,
mesarna och lärkan
Speciellt den där lärkan. Ovidkommande med sin frånvaro.
Inte ens korpen kan låta bli att reflektera solen i de svartaste av vingar
medan tranan.
Det är påsk
men den tomma graven talar ett annat språk. Kanske tranans uttalande i höjden ville reflektera det svartaste av tårar om någonsin sorgen kunde få leka
-kasta kula och vinna skimret av en koppardank
Man talar om en människa som inte var som vi
en som döden inte biter på
en odödlig gudason som skulle vara vårt hopp men vars andedräkt målades rosa som nyfött skinn och lindades i skam
Och vi bugar oss för de människor som tagit hans vita klädnad
och kallar den liv men lägger den i djupt kontrollerade veck av ornamenterad glädje, den sort som noggrant rengjorts från de opassande uttrycken skratt och retsam lekfullhet
Man tänder eldar och lyfter ljus
känner gemenskap med dem som delar språk och lyfta händer
men vänder ryggen åt de utstötta
dem man skickar sina överblivna smulor till
för att riten kräver offer på det att ingen ska behöva sitt dåliga samvete till annat än skulden som binder dem samman i glädje.
Är det vad tranan ropar med långdragen hals
himmelshögt
i den tonart som både är a -moll och g -dur i ett och samma andetag
Kanske blir kroppen lagd i grav
och själen fridfullt hägnad
utan påskens hotfulla budskap om den evighet av smärta som väntar
den som
Men tranan vet kanske bättre
och lärkan har slutat
….
Korphimlen 