I en annan tid av verklighet

Det var den där maskstungna sorgen. Som att livet aldrig fick bli mer än påbörjade maskor, halvt uppätna äpplen och skrumpnande drömmar.
Förhoppningarna som maldes till sand att lägga på polerade vintervägar.
Och alla dofter som mest satte sig i kläderna.

Allt det där som ville mer.

Inte ens döden fick ta den plats den sedan länge sagt sig äga.
Det kanske inte var sant det hon fick höra när hon en gång skulle säga sitt svar.
Det där om att ge det man har och att frimodigt låta livet vara en resa i både tiden och rummet. Att det alltid skulle finnas något att äta och något att dricka och att inget var viktigt utom att ge det som fanns att ge och ta emot det som blev givet.
Aldrig var det någon som berättade, att om hon sa sitt ja så skulle hon samtidigt ha förstått, att tanken inte varit att hon skulle ge mer än någon annan. Hon skulle väga och mäta så att ingen kunde tycka att hon var snål eller – ännu värre – att hon trodde sig vara förmer.
Man måste ge med måtta.

Vad man skulle göra med det som blev över visste hon inte.
Så hon gömde det.
Staplade det
försökte prångla ut det där ingen skulle märka det
eller lät det bara vara trots att det då orsakade henne mycket besvär när det ruttnade eller bara multnade och blev till oformliga bördor hon måste bära fast hon egentligen bestämt sig för, att resa utan packning. Allt skulle ju finnas att få efter vägen.

Det kunde ju vara som hon hörde andra säga. Att hon tagit fel på gåvor. Att hon trodde sig ha sådant som andra borde äga och att det hon själv tyckte om att ge var sådant andra hellre ville förära henne.
Det kunde också vara sant, att alltsammans var ett enda stort misstag.
Att livet ändå handlade om det människor ägde.
Att hon borde ha förstått, att stanna vid sådant som skulle ha givit henne en position. Något av makt. Och något att spara för bistrare tider.

Men hur det än var med det visste hon något om sorgen. Om den där maskstungna sorgen som inte ens den var något helt.
Den som spelade fugor genom hennes kropp men plågade hennes händer med känslolösa fingertoppar medan fötterna tycktes drabbade av bristande proprioperception så till den grad, att varken höger eller vänster fot visste annat än att överlämna grundackorden till vänsterhandens misslyckade övergångar.
Inget blev helt av det som var hennes innersta längtan.
Själva kärnan som varken kunde sjunga som fåglarna eller tiga med stenarnas rop inför mästarens ankomst.

Hon själv var ett skämt
en påskaftonschimär ägnad graven. Den grav som ingen fann men som gömdes under duvans rede. Den vars ristade sten tillhörde korpen.

Och vem var hon att kräva ordet eller bära ens den minsta av alla stenar
hon som inte ens hade ett namn
hon som aldrig svarat något annat än sitt innersta ja
när hon hörde frågan
den som ställdes till någon annan
i en annan tid av verklighet.

….

Annonser
Published in: on 24 april, 2011 at 04:23  Kommentarer inaktiverade för I en annan tid av verklighet