om så skulle vara, låt björkarna vänta med våren

Nej, isen har inte släppt taget om sjöytan medan björklöven tvingar sina mödrar att släppa dem ut ur den klbbiga fosterhinnan. De anar inte frosten. Eller kanske struntar de i den. Livet vet inget om döden, hur mycket man än försöker berätta om förgängelsen och höstens övergång i multnande.
Och kanske är små löv bara delar av något större och föraktar den individualism som bryr sig om, att även om kölden skulle fräta varje nykläckt blad så skulle livet grönska igen och igen. Det finns alltid mer liv än döden anar.

Kanske är det annorlunda med isen.
Den dag hon släpper vattnet genom den sista kölden är hon för evigt ett med sig själv i en form hon nog vet allt om men kanske inte trodde var hennes. Inte längre. Inte efter en hel evighet av upphöjelse, utanförskap och nödvändighet.
Ja, det är alltid förenat med utanförskap det där att vara den som möter både vänner och fiender. Det finns alltid en risk, att de som vilar under ett skyddande försvar vänder sig mot sin räddare och kallar henne ond. En som stänger, hindrar och inte låter någon annan se ljuset som hon tydligen lagt beslag på.

Så kanske isen tvekar. Känner det svidande utanförskapet när hon måste återgå till sitt ursprung med insikter hon aldrig kan dela med någon annan än sig själv bortom sig själv.
Ensam bland de många
eller ensam i sig själv
hur man nu ser vattnet när vattnet är allt och allt är vatten.

…..

Annonser
Published in: on 25 april, 2011 at 08:45  Kommentarer inaktiverade för om så skulle vara, låt björkarna vänta med våren