För att trädgårdssångaren…

Det var trädgårdssångaren som väckte henne den morgonen. De där mjuka tonerna, växlingen från det som bofinken leker i dur till den fallande molltonsskalan. Trädgårdssångarens signum. Och min morgonpsalm.
Den här dagen skulle vara min glädje.
Likt bofinken skulle jag jublande kasta mig ut och veta, att nu bär det. Nu värmer solen och allt det gröna finns där för att livet har givit det till oss för att vi ska leva.
Solen skulle tala sina ord.
Och jag skulle reflektera dem som leende ögon och djupaste tacksamhet.

Det var så jag hade drömt det.

Det var så mitt mörker hade fått ljus och hopplösheten sin mening.
För att trädgårdssångaren.

Men hur skulle trädgårdssångaren bära mer än sin egen vikt? Hur skulle trädens grönska kunna röra sig i något annat än vindspelets vilja?
Min tro mot bergets.

Ett intet.

Så min blick måste fästa sin glädje i horisonten. Drömmen som lekt mina dagar fyllda av nattens skimrande ljus måste stanna där bortom råder.
Som skulle jag aldrig lärt mig läxan.
tiden är en annan verklighet

bortom.

Bild: Bruno Engblad

Published in: on 30 maj, 2011 at 12:10  Kommentarer inaktiverade för För att trädgårdssångaren…  


Den dagen ville hon inte öppna ögonen när ljudet av lövsångarens mjuka toner nådde in genom den öppna balkongdörren.

Hon ville inte veta grönskan, ville inte se sjön glittra i solen och höra vågskvalpet ropa hennes namn.
Det var som om själva våren, den som nyss slagit ut all vintrighet krävde hennes svar. Just i dag måste hon svara.

Svara och öppna sitt hjärta för det liv som skulle blomma om sommaren och bära frukt i den höst hon inte visste om hon skulle se.

Tänk om hon kunde låta synen stanna vid mörkret.
Tänk om hon kunde låta kroppen multna i jorden utan vetskap om hoppet.

Om tanken kunde bli stilla i det frö som livet lät vila i den hand som ägde det.

Trastens sång i natten hade ju redan tystnat. Gryningen kom utan ord och dagen ville inte längre ropa sin ankomst.

Varför skulle hon.

Så många vårar hade hoppats i hennes hjärta. Så många vintrar hade fått somna och varje sommar hade hon sänkt sin kropp i glittervattnet för att livet ville det.
Också de somrar när andetagen stillnat och livet liksom bleknat mot himlen hade hon vetat något om mening och fullkomlighet. Men nu…

Ännu en tid av växande grönska inför hennes ögon.
ett altare offrat åt fruktbarheten

Själv ville hon bara somna i den evighet som är av intet och aldrig ska bli något mer än sig själv uppfylld.
En trötthet större än något annat var det som fyllde hennes salighet.
Den sortens längtan var okänd
tröttheten vid livet

Om telefonen kunde ringa
om någon kunde säga sitt sista ord av hopplöshet
så hon kunde vara säker
förvissad om mörkret
det som alltid skulle bevara henne
hel

Published in: on 30 maj, 2011 at 08:46  Kommentarer inaktiverade för  

Snäll?

– det är inte så viktigt. Gör som ni vill ni.
Sa han alltid. Men lät oss förstå, att det fanns rätt och fel beslut. Ja inte så, att han någonsin uttalade sin åsikt under tiden vi pratade oss fram till hur vi ville ha det. Nej, då teg han eller undvek att tycka något. Men efteråt visste vem som helst som hade minsta känsla, att han antingen var nöjd eller missnöjd.
Och det är klart, att vi försökte hålla honom nöjd. De gånger vi misslyckades med det var det inte roligt. Knappt uthärdligt.
Så vi försökte tolka hans tystnad. Läsa hans kroppsspråk och tyda hans sparsamma hummanden.
Så småningom blev vi ju världsmästare på det där.
I alla fall tyckte vi det.

Andra omkring oss brukade rätt ofta säga, att vi hade det så bra. Han var ju så snäll, menade de och fortsatte sedan gärna med att berätta om hur de själva hade det. Deras berättelser om hur de fick argumentera, kanske till och med bli osams för att ändå till slut kompromissa eller ge upp om sitt eget.
Jo.
Men
Det fick ju vi också. Ge upp alltså. Om vårt eget.
Kunde vi inte säga. Eller det kunde vi väl, men det var sällan någon som förstod, att om man inte behöver argumentera eller hålla fast vid någon åsikt för att markera gränser eller ta en diskussion för att komma fram till något båda kan omfatta utan att lägga sig platta… när man liksom måste förhålla sig till någon som kallas snäll för att han aldrig säger vad han tycker men sprider sitt missnöje när man gjort något han inte någonsin skulle säga, att han var missnöjd med men som man förstår, att man borde vetat, känt och anpassat sig till…
Ja alltså, man ger upp sig själv. Lägger sig som en svamp runt den som ändå har makten. Och så länge man ändå fortsätter säga sin mening och uttrycka sin vilja får man räkna med, att den som andra kallar snäll kommer att utsöndra nedlåtande misstro och tvivel i själva luften man andas.
Alltid med ett svagt leende på läpparna.

Snälla människor ska ju le.
Alla sockersöta pastellbilder av Jesus ler just på det sättet. Svagt. Ljusblått och ljusrosa. Bulliga moln och böljande gräs.
Otydliga gester och obefintlig vilja.
Men så otroligt kväljande snällt.

Det är bara det, att om Jesus vore sådan som somliga bilder vill göra gällande, då skulle hela bibeln vara en enda stor lögn.
Om det är den sortens snällhet, som tiger och sprider missmod, som är räddningen för människor som är förtryckta, fattiga och förtvivlade..
Fast…man måste väl kanske förstå, att om den som har makt använder sådant som kallas snällhet men döljer något annat, så är den människan också en av alla rädda.
En någon som bäddat in sig i försvar som pinar både den egna själen och de människor som skulle behöva något annat än svaga leenden och pyrande missnöje.

Någon gång skulle jag vilja dissikera det där begreppet.
Snäll.
För nog måste det finnas ett annat sorts snäll. Ett som vill människor väl, som är vänligt och fyllt av ett äkta leende. Ett som når ända fram?
Ett snäll som tar hänsyn till andras vilja, andras gränser och andras hjärtan utan att ändå släppa den egna viljan och de egna gränserna. Ett som öppnar hjärtan utan att använda manipulation eller vapen?
Eller är det bara en utopi? En dröm om en gemenskap där respekten för varandra inte hindrar människor från att uttrycka sig själva och sin särart? Där människor får älska varandra utan att bli sockersött ljusblå och mjäkigt lena i munnen?

Kanske är det så.
En dröm om ett annat sorts liv där tryggheten består i ärlighet och öppna hjärtan.
Där ingen måste vara ”snäll” för att skydda sig själv eller för att uppnå sin hemliga vilja utan att behöva uttala den.

Inte är det lätt

att vara människa….

Published in: on 29 maj, 2011 at 08:13  Kommentarer inaktiverade för Snäll?  

Det var det där med gränser


Det fanns en gräns…
Den där gränsen som skulle betyda ”hit men inte längre” men som var hur lätt som helst att passera eftersom ingen hade satt upp minsta lilla staket eller ens vaktade över den. Ingen kamera fanns som registrerade huruvida någon närmade sig, inga vaktkurer och ingen varningsklocka.
Bara ord.
De där orden som sa att det var förbjudet enligt någon outtalad överenskommelse eller för att det sades att man inte skulle må bra av att överskrida den. Ibland sa någon något om att andra skulle kunna ta illa upp eller till och med bli skadade om gränsen passerades.

Den där gränsen. Hur den nu såg ut.
Förresten verkade det som om olika människor menade att gränsen gick på olika ställen.
Somliga tycktes inte ens veta om den och passerade dagligen den plats där andra menade, att man nog skulle dö om man ens råkade komma i dess närhet.

Men alla menade ändå, att de visste precis. Och att gränserna nog ibland kunde töjas. Men att de var nödvändiga.
Ja visst var de nödvändiga!? För vad skulle hända annars? Sa man. Och skakade på sina huvuden medan man förhöll sig till den där gränsen som ibland var många olika och ibland minsann en enda väl markerad linje som borde lysa som en fyrbåk i natten.
Speciellt för andra som inte såg den.

Hon själv visste inte riktigt om hon någonsin sett en gräns. Eller jo, det hade hon väl. Huden var ju en gräns mellan inre och yttre. En mycket påtaglig gräns som helst inte skulle överskridas. Det gjorde ont.
Och väggar och tak var väl andra gränser. Tydligt innanför eller utanför. Precis som staket och häckar. Ena sidan och andra sidan.
Gränser som gjorde det tydligt att det fanns två sidor alltså.
Men sådana gränser som handlade om det märkliga, att man inte fick säga sin mening, inte fick tala sitt eget språk eller ens känna sina egna känslor?
Sådana gränser hade hon aldrig förstått sig på.

Inte heller hade hon kunnat se de osynliga linjer som avgränsade människor. Gjorde dem till det ena eller det andra. Somliga lyckade och andra misslyckade. Och var gick de gränser somliga ansåg sig utsända att påpeka när det gällde tillåtna och otillåtna sätt att uttrycka sin särart. Sin personlighet och sin begåvning?

”det finns ju gränser för…”
hade hon hört många gånger. Men inte hade hon sett några väggar eller staket. Bara rädslor och makthunger. Och ingetdera föreföll henne vara hållbara nog att bygga hus eller relationer av.

Jo, nog måste man ha någon sorts gränser. Någon typ av ordning. En möjlighet att skydda sitt hjärta och sin själ när andras hjärtan och själar har andra motiv och andra behov än de egna. När liv krockar med liv liksom.
Men om gränserna begränsade möjligheterna att leva? Om de sa, att liv inte någonsin fick krocka med liv och att själar aldrig skulle behöva sörja eller hjärtan bli sårade…
Om gränserna tog bort själva livets möjligheter?

Vem skulle beröva ett barn möjligheterna att resa sig upp mot en kantig stol, de vingliga första stegen på ett hårt golv, för att barnet skulle kunna slå sig, skrapa skinnet och kanske skrika i vrede och smärta? För att skydda det mot … livet?

Nej hon kunde inte förstå annat, än att liv handlade om att ta risken att överskrida de egna begränsningarna – lära sig gå, tala, kommunicera… om man ska växa och bli sig själv sådan man skulle kunna vara om….

Men det var de där gränserna…
och nu visste hon inte om hon måste vända om.

Hon visste, att hon inte skulle kunna stanna orörlig. Hon anade, att varje rörelse innebar, att hon skulle vidröra någon av de osynliga linjer som andra dragit för att själva orka leva.Och hon hade inte kärlek nog, att stanna kvar i de bilder hon blivit i andras ögon.
Själv sårad av det osynliga sårade hon andra
och inget gick att benämna
ingen förlåtelse kunde uttalas eftersom ingen ville vara den som erkände sin sårbarhet.

Det var den där gränsen…
de där outtalade linjerna som skulle bilda rummet som kallas kärlek

Så kunde det vara
vägen ut ur paradiset som en öppen dörr
osynlig för ögat
men fylld av smärta
det lidande som kallas tro och byggs av rädsla
så att dörren ut till friheten är samma dörr som leder till det fängelse som förvarar människor på livstid

de människor som kallas gränslösa
för att de aldrig förstått rädslans mönster

och nu visste hon inte om hon måste

sitt liv.

Published in: on 28 maj, 2011 at 09:59  Kommentarer inaktiverade för Det var det där med gränser  

Regelaltaret….

I gamla testamentet står en massa regler om hur man måste leva för att få räknas som tillräckligt ren för att vara ett Guds barn. Dessutom måste man vara frisk, ha rätt sexuell läggning och inte vara behäftad med några funktionshinder.
Det står också en lång rad otäcka konsekvenser – straff – för att man bryter mot de där reglerna. Man ska döda folk för att dom har fel frisyrer och äter fel mat. Det är helt i sin ordning att köpa slavar och att sälja döttrar… Ja det finns en lång rad regler för hur man ska bete sig eller helt enkelt vara född till/begåvad med för att vara ett Guds barn.
En hel massa människor har inte en chans.

Och så kanske det var i det samhället, i den kulturen och i den tiden. En minoritet som kunde uppfylla huvuddragen i regelverket (som är något annat än lagen) för att de antingen var smarta nog eller födda i rätt familj, överlevde och blev bärare av den historia vi läser.
Väldigt många hamnade utanför. Offrades på regelverkets altare eller höll sig helt enkelt långt bortom de höga herrarnas lagråd.

Men…
om man tänker efter är det väl inte så stor skillnad mot vad vi lever i vår egen tid, i vår egen kultur.

Vi stenar visserligen inte människor som har avvikelser – men utesluter dem från vår gemenskap och tittar bort när de blir dödade eller våldtagna. Låter offren ta skulden och släpper förövarna fria för att de är av en finare sort.
Sjuka har inte rätt till sin bostad om de ska få mat för dagen och människor med funktionshinder får vackert svälta de dagar de inte klarar av att lyfta handen till munnen.
Vi offrar våra medmänniskor på samma regelaltare som de gamla Israeliterna. Bara det att vi bytt ut regler och straffsatser.
Systemet är detsamma.

Några få, tio procent, som äger makt och rikedomar tar sig rätten att beröva de allra fattigaste deras sista skärv.
Och vi som befinner oss i medelklassen blundar och strävar framåt för att åtminstone inte bli utan hem och mat för dagen. Vi försöker leva efter det regelverk som tvingar oss att trampa neråt och bjuda uppåt.

Vem ska resa sig och offra sin egen bekvämlighet, sitt eget liv för att bjuda in de som inget har?
Vem ska ha kraft nog, att vidröra de fattigaste så att de återfår människovärdet?
Vem av oss ska bjuda in flyktingar, hemlösa och människor som är beroende av assistans och hjälpmedel för att ge av vår egen gemenskap och finna glädjen i deras?
Vem av oss ska resa oss upp och säga, att ingen enda människa ska stå utanför när vi dukar vårt lands middagsbord – vår världs gemensamma fest. Vardagens fest, den som ger oss livet.

Jag vet inte om det finns en enda människa som skulle klara av att ropa så högt.
En enda bland miljoner, som skulle kunna upprätta fred, ge frihet, bota och försona?
Nej.
Jag tror inte längre, att det finns någon sådan människa.
Jag tror bara, att vi har varandra.
Här.
Där vi står.

Men … kan jag ens säga att jag själv lever ett annat liv än det som offrar mina medmänniskor på regelaltaret?
Kan jag det?

Kan jag det.

……

målningar: William Hatherell,  Nadia Pero

Published in: on 23 maj, 2011 at 09:30  Kommentarer inaktiverade för Regelaltaret….  

…mest i hela världen

Och än en gång blev det sagt det där om kärleken.
Att älska varandra. Den där nästan. Som ska älskas som vore det jag själv som älskade mig själv.
Jo det är klart, jag älskar mig själv mest i hela världen. Med en fullkomligt egoistisk självklarhet.
Men säger nog gärna, att det inte alls är så.
Utan hummar med i den där kören av människor som plågar sin omgivning med att upplysa andra om våra fula näsor och otillräckliga insatser. Vi som har som mantra att påstå, att först måste man lära sig älska sig själv för att det över huvud taget ska vara möjligt att älska någon annan.

Fast jag har insett något annat så hummar jag med. I alla fall ett tag. Sedan rodnar jag, harklar mig lite och säger att; ”jodetärsåattdetdär nog inteärsant”
Det finns ingen människa som inte älskar sig själv mer än någon annan, i alla fall inte om det inte handlar om de egna barnen. Som man ibland älskar lika mycket som sig själv.
Alla som någon gång varit med om att stå inför det ofattbara att rädda sig själv eller någon annan, att man måste släppa taget om någon för att själv inte gå under… alla som varit där vet, att man släpper taget och räddar sig själv.
Och får leva med, att man inte orkade det omöjliga.

                                                           bild:Charley Harper


Kanske det bland de döda finns de som älskade mer än så. Någon som inte släppte taget. Någon som offrade sig själv.
Möjligen finns några bland oss som har den kärleken, den där som handlar om att vara så trygg i kärleken, att det är möjligt att ge allt, också livet.
Om det finns en Gud kanske det finns ett liv som är större än döden för de människor som går i döden för någon annan.
För oss andra finns bara hoppet om, att också den som inte…
om vi nu ska tala om evigheten.

Om kärlek är, att ge sig själv, allt man är och allt man tror att man äger… för att någon annan ska leva..
.. jag vet inte, men av någon anledning tänker jag på motsatsen.
Att låta bli att ge.
Att hålla på sitt eget, det man tror på, det man känner, vet, älskar och hoppas.
Och säga, att det är kärleksfullt att skona andra från nakenheten.
Det fula som kanske får sitt uttryck i en avskydd näsa eller det där missnöjet med de egna prestationerna.

”Nej jag tycker inte om mig själv så jag kan tråkigt nog inte älska dig” betyder då…
”Nej, jag törs inte vara naken inför dig, så jag döljer mig själv bakom en ful näsa och en vädjan om att du ska stå ut med mina dåliga prestationer”

Fast innerst inne, längst in i hjärtat bor kanske den där längtan som är som ett frö av den sortens kärlek som visar sig utan rädsla.
Den som sträcker ut handen och säger ”kom, du får älska mig” och möts av en annan hand som svarar med hela sin närvaro i samma ljuvliga enkelhet: ”ja, jag älskar att du älskar att jag älskar dig och jag vill ge mig själv till din kärlek”

och jag vill tro, att den sortens kärlek glöder som elden samtidigt som den bär hela universums mest isande kyla, att den bär mörkret inneslutet i ljuset och att inget är främmande för den – varken hunger eller törst, sorg eller glädje, vrede eller kvillrande längtan.

Men om kärleken måste kväva mörkret, dölja vreden och dämpa glöden…
då lämnar jag den gärna åt intet
medan jag själv vaggar huvudet i händerna
som vore hoppet en avgrund
och gråten torr som en öken

Published in: on 22 maj, 2011 at 06:18  Kommentarer inaktiverade för …mest i hela världen  

Hon som var min hunger…

om inte jag fanns… hur skulle du då kunna finnas?   Men om det är jag som är världens centrum och du har lämnat mig… hur skulle då jag kunna finnas för att skapa dig?

Jag och du, du och jag… vem finns för vem?
Allra först, i begynnelsen var det ju jag som gjorde dig.
Javisst!
Jag var allt och allt var jag och allt som behövdes för mig kom till för att jag behövde det. För att jag måste det.

Jo, det var faktiskt så. Jag fanns före allt eftersom min hunger skapade världen.

Är det riktigt klokt det där?
Som om någon skulle kunna vara ursprunget.
alltings tillblivelse
som en gud fast människa.

Ja…
Tänk om det är så för var och en av oss. Att vi föddes och skapade vår värld utan att ana, att allt vi skapade var sådant som fanns för att någon gav oss det.
Så att när det kändes något outtalat märkligt i vår varelse, något vi inte visste namnet på, så skapade vi en famn av mjölk och närhet så att vi kunde leva i kärlek.
Allt vi ville var vad vi fick och det vi fick var skapat ur allt vi ville.
Varde mamma
och se, allt var skapat gott så att världen fullkomnats med allt vi fylldes av och som kom ur vår eviga kärlek.

Tänk om det var så…
och att vi då lärde oss, att vi var goda eftersom världen vi skapade var god.
Hur skulle den kunna vara något annat än god? Om den gav oss allt i ett enda andetag?
Om inte.
En ondskefull sanning.
En aning om något annat.
När vi redan kände smaken av vår tillfredsställelse mellan våra läppar, och vi sög in dess sötma…
och intet var där i våra munnar.

När famnen vi formade runt våra kroppar visade sig som bortvändhetens skugga. Ett något av intet som snärjde oss i ovisshetens vrede.
En aning om något annat.
En annan.

Som om mitt vara kunde skapas ur min fullkomlighet utan att skapas gott.
Som om.
Jag själv måste bära insikten om skapelsens kluvenhet.
Hon som är den jag gör i min kärlek
och hon som är ett intet
Två mödrar ur mitt inre. Och jag måste hålla henne kvar hos mig, hon jag skapat god. Hon som speglar min innersta längtan.


Aldrig att jag ska låta henne försvinna ur min åsyn.

Det är då jag börjar ana, det är då jag kanske inser. Nej.
Den oförenliga insikten.
Jag. Och någon Annan som finns där jag inte är.
Som lever också utan min önskan men som bär allt jag är och allt jag någonsin vill.
En någon som kan lämna mig
Och en annan som är skapad ur mitt mörker som kan ta hennes plats för att föda mig med intet. Med vetskapen om, att döden är att falla för alltid, ut ur allsmäktighetens famn.

Jag kan inte bära det.
Men verkligheten bär mig medan jag kvider min ensamhet.
Hon som var jag blev någon som lämnat mig.
Och jag undrar vem hon är
hon som kom ur min hunger.

Published in: on 20 maj, 2011 at 04:16  Kommentarer inaktiverade för Hon som var min hunger…  

och kärleken böjer sig över livet som fjolårsgräs över våren

Men vad betyder det då, att leva i frid. Hålla fred. Bevara kärleken levande…
Alla de där finorden som är så lätta att säga men så svåra att förstå.
Om de nu ska förstås.
Kanske ska de bara levas.

Men hur?
Och jag lyssnar till de erfarenheter som trängs där minnen läggs till minnen och där det är så lätt att kalla rädsla för sanning.
Jag lyssnar och hör, att jag lärt mig, att frid nog ska vara något mycket stilla, en sorts frånvaro av rörelse, ja… nästan frånvaro av liv. Ett tillstånd av att inget känna och inget begära.
Och jag har erfarit förtryckets fred, där samtycket är enda vägen att undkomma bitande ironi och där varje ord måste vägas på guldvåg och förkastas om det inte smeker makten på rätt sätt.
Och nog har jag hört talas om kärleken som något som utplånar varje andetag, som binder och bevakar och som menar sig äga mer än befria.

Så jag frågar. Ropar till bergen i fjärran, viskar i vinden och söker i multnat fjolårsgräs.
Vad betyder de? De där orden som nog är själva livet.

Inte vet jag om jag får några svar.
Jag vet bara, att bergen förändras inför mina ögon när molnen skymmer solen och när snöstormen begraver dem i vitaste vitt. Ändå står de där. Som vore de gjutna i frid.

Likaså känner jag vinden mot mitt nakna ansikte. Hör den svara mitt viskande ord med sitt eget. Så olikt mitt.
som vore freden sagd som rörelsen som bär varje ord utan tvekan

Och fjolårsgräset har dött för vårens skull.
som kärleken viker sig över livet

Inte vet jag mer än så.

Published in: on 17 maj, 2011 at 04:05  Kommentarer inaktiverade för och kärleken böjer sig över livet som fjolårsgräs över våren  

Kärleken är starkare än döden

Så är det. En relation tar inte slut för att någon i relationen dör. Den lever vidare i kärleken. Den tar inte slut. Den tar plats som sorg och längtan. Som smärta och tårar av förtvivlad meningslöshet. Tills själen upptäckt, att relationen finns kvar som en del av det som är livets själva kärna.

Vi är aldrig så ensamma som i sorgen när någon vi älskat har dött.
Ändå är vi just då mitt i den kärlek vi lever av.
Jag finns inte utan dig – så känns det.
Men kärleken säger: ”Jag finns för att jag älskar dig som lämnat mig”
Mellan oss två, mig och den jag sörjer, finns ett band som är starkare än döden.
Ett jag och ett du och ett flöde mellan oss.
Vi är alltid tre.
Jag och du och det som är kärleken mellan oss.

I den fullkomligaste av alla relationer skulle det flödet ständigt bestå enbart av det som är kärlek. Jag skulle älska dig som älskade mig och kärleken skulle bli vår person, vårt vara. En i tre och tre i en.

Men i våra liv är vi inte fullkomliga
Kärleken binder oss samman men det är så svårt att tro på den.
Det är så svårt att tro, att det räcker med att sträcka ut sina händer och vara som ett barn som vet, att det är älskat.
För det är kanske det som är att älska.
Att tro, att man är älskad och därför ge sig själv helt åt den man är älskad av.
Jag tycker så mycket om dig, jag vill alltid vara hos dig, jag vill dela din glädje, din smärta och din sorg… Så säger kärleken till den som svarar på samma sätt.

Om man kan se kärleken som något starkare.
En annan sorts personlighet, ett väsen eller en närvaro som inte beror av oss men som lever av sig själv.
Om man kan lyssna till kärleken som talar lika tyst som ett fallande löv om hösten och som vingslaget från en fjäril om våren.
Om man kan förnimma dess närvaro som en skugga i vintersnön och som västanvinden om sommaren.
Bara låta den vara de händer som tar emot när man faller i förtvivlan eller öppnar sig i glädje.
Om.

Då kanske kärleken viskar sanningen.
Alltid starkare än döden

Published in: on 16 maj, 2011 at 08:41  Comments (2)  

Identitet…..

Mitt jag och mitt vara, allt det som benämner mig och formas till det jag vet om mig själv.
Identitet.
Vad är det egentligen? Mer än en term, ett ord för något psykologer och psykoterapeuter strider om att veta mest om.

Nej jag har inget svar, ingen definition som är bättre eller mer sann än någon annan. Jag har bara min egen sanning.
Den som säger, att det där att vara människa alltid handlar om relationer.
Ett jag i relation till ett du som inte med nödvändighet behöver vara en människa eller ens en levande varelse av kött och blod. Men ändå ett du.
Jag finns inte utan en relation att finnas i.

Som spädbarn kan jag inte överleva utan en famn, en någon som tar hand om allt det jag behöver. I den famnen finns jag, blir jag, och är jag.
Sen flyttar famnen in i min självständighet. Och jag är någon för att jag kan det någon annan först kunde.
Och jag fäster min självständighet och mitt jag vid alla de famnar, alla de människor och djur och miljöer jag varit en del av. Jag är den jag är – men jag vet vem jag är bara utifrån det jag funnits i relation till.

Så om jag växt upp här i norr, med mörker och ljus, många årstider och rätt glest med folk så har min identitet en massa ord och bilder av mig i förhållande till just den miljön. Jag kommer att beskriva mig med ord ur min verklighet.
Har jag erfarenhet av liv och rörelse, en bullrig familj med stor trädgård kommer jag att beskriva mig med andra ord än om jag vore uppväxt som enda barn i en by med tre gårdar där jag är det enda barnet som fötts sedan tjugo år.
Jag själv vet vem jag är för att jag funnits någonstans där människor, djur och miljö speglat mig så som just de kunnat spegla mig, utifrån de förutsättningar som råder just där.

Det kanske är därför det är så viktigt med de små minnen vi tar med oss som ting. Skålar och anteckningsblad, saker vi egentligen kanske inte tycker om att släpa på, men som påminner oss om vilka vi är – när relationen vi blev till i inte längre är där för oss. När vi lämnat en plats, när någon dött eller om vi varit med om något som betytt något vi vill fortsätta att vara.
När jag ser skålen i fönstret är det inte bara skålen jag ser, jag ser mig tillsammans med mormor, känner hennes klänningstyg och hör henne i mitt hjärta. Jag vet vem jag är i relation till henne och den relationen är en bit av min identitet. En del av det jag är i relation till också om hon inte längre lever.

Och idag är jag fylld av den relation jag har till min hund. Han som dog i går och lever som tomhet i dag. Den där tomheten som behöver finnas tills mitt jag hittat relationen som lever i minnena, i erfarenheterna och det som var mitt jag tillsammans med honom. En del av min identitet har formats tillsammans med honom. Och nu ska jag fortsätta vara det han och jag haft tillsammans – men utan att han är här med sin fysiska närvaro.
Och märkligt nog är det så, att just i detta svåra är det som om identiteten stärks, blir synlig och nödvändig att förhålla sig till.

Vem är jag när jag ser på mig i de relationer jag lever i och har formats av?
Vad är det jag söker när jag närmar mig människor?
Vem är det jag presenterar när jag visar mig och när jag ber att få vara en del av en ny relation?
Och vad är det jag saknar när någon lämnar mig?

Allt det ska sorgen lära mig mer om.
Allt det där svåra som handlar om att allt jag är, är jag i relation till något annat.
Utan er är jag ingen. Också om ni lämnar mig….

Published in: on 15 maj, 2011 at 07:54  Comments (2)