I begynnelsen

För mycket länge sedan, långt innan tiden var uppfunnen, medan hav och land ännu var obekanta med varandra var det på det viset, att allt som fanns var ordnat på ett annat sätt i en annan rörelse än den vi nu är vana vid.
Det kanske måste vara så, när varken tid eller rum är linjära. Vi skulle kanske kalla det kaotiskt eller oordnat, en omöjlig struktur att leva i.
Men då, i den tid som inte var tid visste man annat.

I den här ordningen var det helt normalt, för att bara ta ett exempel, att stenar var kvicka, rörde sig med lätthet utan att fundera över varken tyngdlagar eller stumhet. För nog talade de! Hur kunde de låta bli? Allt annat var ju av språk, så det är klart de också var fyllda av sitt tungomål.
Det var ett evigt ropande, en ständig lek med meningsbyggnader och underfundig grammatik.
Inte så som vi talar, inte i vår ordning, det skulle varit omöjligt i en icke linjär verklighet. Lika omöjligt som att vi plötsligt skulle förstå det språk som ljuder i ackord i den dimensionen av otid.

Här, ungefär i allt som skedde, rörde sig vid denna evighets ytterkant en samling stenar där man kunde skönja något som ändå liknade den ordning vi i tiden vet något om.
Där fanns nämligen just en samling. En samling stenar som tycktes höra samman på något sätt som alla de andra stenarna inte visste något om.

En av stenarna var större än de andra. Bara en sådan sak! Att ha definierat sin storlek! Gjort konturer och jämförelser – vilket i sin tur måste innebära att andra också gjort konturer och jämförelser. En grupp stenar med konturer.
Och den störste av dem visste, att fånga sin storhet. Inte bara i det att den hade volymen, utan också rättigheterna. De som följde med storheten. Att han kunde krossa allt som var mindre.
Ingen visste väl egentligen vad krossa betydde. Inte ens den störste visste med säkerhet. Han hade aldrig sett något krossat. Inte som han visste i vart fall. Men det lät bra. Det lät som stenar som blev små sandkorn. Krossade till intet.
– Men öknarna är större… invände en lärka utan att stenbumlingen tog någon notis om det.

– Lyssna! Ropade han. Som om det skulle betyda något i evigheten. Inte kan man lyssna i evigheten, där hörs allt alltid och inget sägs som inte redan har sagts för alltid.
Men den store ropade och tänkte, att nog vore det väl underligt om ingen lyssnade till honom som var så stor.
Som att han uppfunnit ingen.
Som alltså kunde vara någon som lyssnade om det vore riktigt illa.
Men riktigt så illa visade det sig ju att det inte var. Han såg genast hur något materialiserade gränser. Några små stenblock, kanske de där tankarna han hade haft för mycket länge sedan men låtit vara. De där inympade känslorna av mening i relation till omening.

Förresten var det mycket han hade tänkt vid sidan om allt han varit. Till exempel tänkte han att han skulle kasta en duva mot himlen när han själv var formad i ett ord som grönskade ungefär som det vi känner som ängsmark. Och när han talades som regn kunde han tänka att han ville bränna det han såg.

Om någon nu har svårt att förstå hur en sten kan vara ett ord och hur ett ord kan falla som regn och hur regnet kan tänka eld så är det som det är. Evigheten har också svårt att förstå tiden. Det är inget vi kan göra så mycket åt.
Här i tiden talar vi i symboler. Ord är torra bokstäver på ett papper medan de betyder något helt annat än det de är.
I den tid den stora stenen var en verklighet fanns inga symboler. Där var ord sin verklighet och inget som fanns var något annat än sitt ord så länge det uttalades.
Därefter kunde man vila i sitt vara.
Men utan gräns.
Det var det den stora stenen ville se på ett annat sätt. Som om verkligheten kunde vara mer eller mindre. Bättre eller sämre. Så att ord kunde begränsas till vad de benämnde och därmed mista sin allsmäktiga bestämmelse.

– Jag är störst. Se mig och förstå att inget finns som är större!
Utropade stenen.
Och de små satelliterna runt honom ekade som han tänkte, som om de helt enkelt var det han var men lite utanför honom för att bevisa att han var något i relation till något annat.
Så att man kunde se honom.
– titta så stor han är!
– han är våran storsten!
– vi tror att han är gud! Ja han är störst så han är gud!

Och märkligt nog hände det som inte skulle kunna hända där allt är det sagda och ordet är sanning.
Fler och fler fick syn på honom.
Fler och fler dansade kring honom tillsammans med hans lärjungar så att de som varit några få i ett enda andetag blev ett helt släkte.
De som trodde på någon som var störst. Som fanns mer än som ett ord som ständigt ropade sin destination.
En som visste något som ingen annan visste.
Och som ropade
– Stanna!
– Stanna!

…..
Meteoritbild: Henrik Böll

Annonser
Published in: on 1 maj, 2011 at 11:46  Kommentarer inaktiverade för I begynnelsen