Skitful

-Jo, jag är skitful.
– Jaså?
– Ja jag är så ful att man skulle kunna ha mig som exempel på själva ordets innebörd. Ful.
– Mhm.
– Fan.
– Va?
-nu skulle du ha sagt att det inte är så och så skulle du ha peppat mig och jag skulle ha tyckt att du är en skit som inget förstår och blivit förbannad och gått härifrån och slagit dörren efter mig.
– Jaha. Jaja. Då säger vi väl det då.
– Va?
– Att det inte är sant att du är ful och att du skulle titta lite mer noggrant i spegeln och upptäcka att du är en sötnos.

Vi satt i mitt mottagningsrum. Hon, en lång smal ung kvinna med långt ljust hår och omsorgsfullt plockade ögonbryn. Jag själv, en lika lång och smal tant med en frisyr som mest liknade ett paket svinto hopsnott i en tofs i nacken.
Hon med tårar i ögonen och tuggummi i munnen. Jag med en aning av ett leende och så uttryckslösa ögon jag någonsin kunde hitta i min rätt stora repertoar av närvaro.
Jo, hon hade kommit för att hon var så missnöjd med sig själv. Och ja, vi hade pratat om hennes utseende i många och långa haranger och timmar. Och kommit dithän, att både hon och jag visste, att nu var det dags att ta nästa steg.

Det där språnget från yta till djup.
Jag visste dessutom, att hon trodde, att hon inte kunde klara sig utan mig och att hon dessutom hade tänkt, att jag skulle göra henne helt igenom perfekt.
Jag visste dessutom, att hon antagligen skulle komma att hata, vilja förgöra och på det tvinga mig att göra det hon önskade på det att jag skulle uppstå som en gudinna inuti henne och göra henne till mig medan hon blev sig själv.

Så det var en del jobb att göra.
Och eftersom hon hade humor kunde hon handskas med det på ett, för mig ganska trevligt sätt mitt i allt.
Men att jag skulle strunta i hennes utseende och dessutom gå med på att säga det hon hade önskat att jag skulle säga av mig själv… och inte se ut som om jag tyckte hon skulle stanna i rummet till varje pris…

Det var nog lite svårt för henne att ta på något annat än djupaste eländigaste allvar.
Och det var liksom det som var meningen. För att vi skulle komma någonstans.
Manipulation?
Tja, man får kalla det vad man vill. Saken är den, att om man inte går med det som är motståndet i den här sortens problem, då får man själv problem.

Så vi fortsätter väl där vi slutade

– Sötnos? Gud vad du är patetisk.
– Mm
– Mm!!?? Men vad har hänt med dig?
– Jo. Jag tänker, att antingen vill du att vi ska bråka om hur du ser ut. Och då kan jag göra det om det är viktigt för dig. Eller också kan vi hoppa över grälet och göra det jag tror du kommer hit för att göra.
– Vaddådå?
– Försöka möta dig hur du än ser ut.
– Men jag är så ful
– Då får du vara det tills vi har tittat färdigt på det fula.
– Usch.
– Ja. Det kan vara usch. Då får det vara det.

Äntligen.
Jag ser henne stanna. Bli stilla. De där tårfyllda vidöppna ögonen slappnar av lite. Tårarna kommer av sig men där finns plötsligt en skymt av något som nog kan vara sorg, eller kanske en djup längtan. Det som väcks i mig känns varmt. Som att det äntligen finns möjlighet för mig att känna, att jag tycker om henne. Inte bara så som man tycker om någon vem som helst, utan så som man tycker om någon som man kommit ganska nära. Som man vill lära känna på riktigt.

Resten av det samtalet handlade egentligen inte om något speciellt.
Hon berättade om en resa hon gjort och visade en ring hon köpt.
Och sedan var samtalet slut.
Eller nästan slut.
För vi skulle ju säga hejdå också.
Och just då.
Precis just när hon skulle gå ut genom dörren vände hon sig mot mig och sa, att
– det där håret jag hade, svintogrejjen i nacken, skulle behöva en ordentlig genomgång. Bara så att jag visste.
Och jag nickade och sa, att
– då ses vi på tisdag.

Just så. En rejäl genomgång skulle det bli.
Om hon fick vara ful så skulle jag få klara av att bli både utredd och penetrerad. Utan att ett hårstrå skulle böjas på mitt huvud.
– Märkligt jobb man har, tänkte jag, och log.

….

Annonser
Published in: on 3 maj, 2011 at 08:36  Kommentarer inaktiverade för Skitful