fullkomligt handikappanpassad

Så var det det här med tillgänglighet.
Att inte kunna ta sig.
Grus och trappor och annat omöjligt.
Och apotek som har en brant lutning från gatuplan upp till innerdörr – och en grej man ska dra i, mitt i backen, för att man ska få upp den där innerdörren.
Undrar vem som kom på det.
Man måste vara oerhört stark för att orka stanna mitt i uppförslutet, orka hålla rullstolen med ena handen för att sträcka sig upp och dra i snöret med andra handen sedan raskt ta tag och få igång rörelsen uppåt igen. Och hinna in genom dörrarna innan de stängs igen.
Och det blir ju inte bättre om man kör elrulle. Jo, själva öppnandet går ju bra. Men när man kommit in genom dörrarna upptäcker man en massa små bord och hyllor som står i vägen. Antingen får man riva ner inredningen eller låta bli att hämta ut sin medicin. Snyggt jobbat!

Eller om man till äventyrs skulle vilja ta sig in i någon av pastoratets alla kyrkor. Något ljushuvud har bestämt att det inte får vara asfalt mellan parkering och kyrkport. Det måste vara grus. Djupt mjukt grus. Och jag skulle vilja se den som orkar rulla en manuell rullstol (eller barnvagn för den delen) genom djupt mjukt finkornigt grus. (Ja det skulle inte vara bättre med grovt, men här är det alltså finkornigt) Kyrkogårdarnas grusbäddar är inte bättre de. Dessutom rensas och krattas de så att hjulen sjunker ner en halv decimeter i eländet om man till äventyrs skulle försöka ta sig till någon grav.
HImla fin tillgänglighet.
Kan någon vänlig själ sätta ansvarig människa i en rullstol för en dag för att det ska bli tydligt vad jag menar.

Och nej… det här inlägget är ingen novell. Det är en dålig följetong. En såndär som vandrat genom telefonlinjer till ansvariga för tillgängligheten. Och som ekat tillbaka som hånfullt ingenting.
… det är ju inte straffbart att låta bli att avhjälpa de här ”mindre” problemen.
Men alltså… för mig är det här stort. Kränkande och sorgligt.
Att inte kunna ta mig in på apoteket utan hjälp.
Och att inte i ensamhet kunna söka mig till tystnaden och den livgivande förundran jag behöver i kyrkan.
Det är … ja jag finner inte ord…

Men.. inte blir det bättre av att sitta här och sörja.
Jag får helt enkelt anpassa mig.
Strunta i kyrkan
och skicka efter medicinen.
Stanna hemma och fördjupa mig i ensamheten.
Den är inte så dum den heller.

– fullständigt handikappanpassad alltså….

…..

Annonser
Published in: on 6 maj, 2011 at 02:31  Comments (1)  

One Comment

  1. Bläiga saker. Tur att apoteket nere på ”lasarettet” har plant golv utanför.
    Min kyrka har asfalt, men inte öppet. (Och inte asfalt utan grus utanför provisoriska porten som används nu. Hm. Och inte handikapptoa där heller.)

    På Gotland har jag träffat på strandgrus utanför kyrkan. Alltså grus i samma storlek som här, men slipade runda stenar! Det är som att gå i torkade bönor! Hur halkigt som helst. Så jag anar din frustration.


Kommentarer inaktiverade.