så många mår så dåligt på så många arbetsplatser…

Det är ju klart…
man söker sig inte gärna till en arbetsplats där det är tydligt, att ledarskapet utövas med hjälp av sådant som att väcka skuld, sprida osäkerhet, se till att människor blir rädda för att eventuellt tycka fel…
Nej man gör ju inte det.
Men hur lätt är det, på en skala, att upptäcka det innan man sökt jobbet?
Vilka frågor behöver man ställa för att få vilka svar som skulle avslöja strukturerna?
Nej just det. Det är oerhört svårt. Ingen arbetsplats presenterar sig väl med sina problem?
Om man ens erkänner dem.

Tänk själv…
– Välkommen Anna! Vad roligt att du vågat dig hit!
– Tack! Ja jag läste ju i annonsen att ni hade vissa problem med ledarskapet här och blev nyfiken.
– Ja. Jag som är personalansvarig här har ju lite svårt att få cheferna att lyssna. Det är lite som att tala med en frånvarande deg faktiskt… öhm, har du någon erfarenhet från bageribranchen kanske?
– Nej men jag bakar lite hemma ibland.
– Ja men det låter ju bra. Ja, sen har vi ju den här strukturen med avdelningschefen på den avdelning där vi söker folk. Han har lite svårt att säga sin mening på ett bra sätt. Så du får inte bli förvånad om du blir inkallad till ett privat samtal där du får höra att du är obekväm. Det är hans sätt att styra förstår du. Det betyder bara att du ska tiga med det du tycker och låta honom bestämma tillsammans med den han valt ut. Det kan bli du. Som blir utvald alltså. Ett tag. Men det brukar inte betyda mer än att han vill veta var du har dina svagheter och styrkor. Så att han kan oskadliggöra dig om han behöver. Han är ju så rädd för att mista kontrollen så… ja sen brukar han också se till att lägga ut skuld. Ta det inte så personligt, men han är liksom oförmögen att säga saker rakt och tydligt så han använder den där metoden att påstå att andra tycker saker men inte vågar säga för att de är så rädda.
– Oh, ja det har jag ju erfarenhet av. Det ska bli spännande att handskas med! Men hur mår personalen då?
– Ja det är ju en rätt prekär situation med alldeles för mycket att göra på för få individer och eftersom vi inte har en tydlig arbetsbeskrivning så gör alla allas arbete lite hursomhelst. På det sättet får man ju ingen överblick. Och kan inte heller känna sig nöjd eftersom man aldrig får något färdigt.
– Jaha! Vad härligt att få gå in i en sådan stress! Jag hoppas verkligen att mina meriter räcker!

Skulle ju vara roligt…

Men om man upptäcker att man sitter på den arbetsplatsen. Och inte har en personalansvarig som vet om det eller orkar se det… och själv inte vet hur man ska ta sig ur skulden, stressen, bördan av att hur man än gör riskerar man att göra fel…
Och om man dessutom inte ser någon möjlighet att hitta ett annat jobb.
Vad gör man?

Ja vad gör man?

Skriker?
Ställer sig upp och tar ordet i en personalsamling och analyserar ledarskapet och strukturen i arbetsordningen?
Stannar hemma och hoppas att det ska gå över?
Arbetar sig fram till avgrunden och hoppar i den och blir djupt deprimerad?

Ja vad gör man?

…..

Annonser
Published in: on 8 maj, 2011 at 08:16  Comments (6)  

6 kommentarer

  1. Right on the spot – pricksäkert! Jajamänsan säger jag!

  2. Säger upp sig. Och det är en viktig utmaning att lära sig avsluta en destruktiv relation. Som ett jobb kan vara…

    Tack för en text att le åt – i allvar.

  3. kyrkorådet är faktiskt ansvariga för sin personal och alla ska ha en arbetsbeskrivning!!!Var obekväm och om det inte hjälper ja,säga upp sig??Göra en egen arbetsbeskrivning och säga STRYK det jag INTE ska göra för min tid räcker inte till!!Ta strid eller vika undan ja det är frågan???

    • Jag tror de här problemen finns i alla organisationer där människor slutar sätta ord på det som verkligen sker. Och därmed kan låta bli att ta ansvar för sin egen situation. Min text handlar inte i första hand om kyrkan eller någon annan specifik arbetsplats utan mer om strukturer som är rätt vanliga.

      • Ja. Det var ju författarens inlägg det här ovan. Från mobil som inte är inloggad. / steina

  4. Bra text!
    Men det är sällan man förstår varför man mår sämre och sämre på sin arbetsplats. Hur det kan komma sig att man själv har slitit av sig hela kalufsen, när resten av organisationen har sin kvar.


Kommentarer inaktiverade.