en vanlig dag…

När hon vaknade den morgonen hade någon ställt ett stort glas med en rödaktig vätska framför henne.
Hon visste omedelbart, att det var något hon måste dricka, antagligen alltsammans oavsett vad det smakade.Ett stort glas.

Hon tittade noga på det. Först glaset, eller kanske kallades det en bägare när det stod på fot och inte direkt var gjort av glas utan av någon sorts opak massa. Alabaster? Nej… tjock kristall? Hon visste inte, kanske var det bara någon sorts konstglas, fabriksgjord massproduktion. Rätt snyggt faktiskt. Storleken gjorde det väl också till ett gränsfall. Ett glas skulle väl innehålla ungefär lika mycket som en gammaldags pilsner? Det här rymde säkert mer än en halvliter. En stor stark? Nästan en hel flaska vin?

– undrar om det är vin. Sa hon högt rätt ut i luften. Men tänkte att det inte såg ut som vin. Mer som… ja men det kunde det ju inte vara… blod. Rödbrunt liksom.

Sedan såg hon den lilla lappen som låg instucken under glasets fot.
”Drick mig” stod det.
Det var ju det hon visste när hon såg glaset. Att hon skulle dricka det.
Äckligt.
Ja förresten, det kunde hon ju inte veta innan hon smakat. Men skulle hon smaka?
Hon hade hört talas om människor som druckit diverse okända drycker och det hade inte gått bra. Vad som helst kunde ju gömmas i en bägare. Droger, gift, kroppsvätskor. Urk. Tänk om någon spottat i glaset. Eller lagt sömnmedel eller kokain eller något annat otäckt i det. För att få henne att göra det hon inte ville.
Sånadär glas skulle man kanske ändå låta bli.

Men nu stod det ju där.
Hon hade faktiskt aldrig träffat någon som blivit förgiftad. Inte som hon visste i alla fall.
Man kunde ju smaka lite. Bara ta in i munnen och spotta ut utan att svälja.

Hon tog tag i bägaren, en hand runt foten och en runt kupan. Det var rätt tungt. Och den röda drycken var fylld ända upp till kanten så det skulle varit lätt att spilla ut något av den på mattan. Hon ville inte ha röda fläckar på sin fina matta. Så hon var försiktig.
Och sippade lite på kanten.
Sött.
Inte för sött. Men sött. Gott. Ah. Mm.
Lite till.
Nog ofarligt att dricka lite. Bara lite.
Så gott. Åh, så gott!
Vill ha mer!!

Och så tog hon en rejäl klunk av det goda och kände hur det spred sig i hela hennes kropp. Lite i taget. Som varmt liv.
– Ja, tänkte hon. Det här är livet! Haha!! Jag dricker liv.
Hon fnissade och frustade lite. Ja, faktiskt, hon frustade för första gången i sitt liv. Sånt man ser på film. Eller tänker sig att valrossar gör.
– Ha! jag frustar!!!
Och så fnissade hon lite till och tänkte, att en klunk till inte skulle göra någon skada.

Och det gjorde den ju inte. Inte som hon kunde märka i alla fall. Det var gott. Sött och gott och säkert inte farligt. Så hon drack sig fullkomligt mätt. Nästan hela bägaren… och lite, lite till.
Sen tänkte hon inte så mycket mer på det. Eller jo, det är klart att hon funderade. Vem det var som ställt dit det där goda. Varför hon inte vaknat av det. Om det kanske var en dröm.
Men hon levde sig genom sin dag som vanligt. Träffade sina människor, gjorde det hon skulle och gick så småningom hem rätt nöjd.
En vanlig dag helt enkelt.
Men det är klart… hon måste ju kolla det där glaset. Om det stod där.

Det var bara det, att så fort hon kom in genom ytterdörren var det som bortblåst. Ja kanske inte glaset, men tanken på det. Det var det där med barnen, och maten och dammsugaren och katteländet som hade kräkts bakom soffan och sen måste man göra undan disken och bädda sängarna som fick stå i morse och barnens tänder och sagan och sen var klockan för mycket men man måste ju glo på nyheterna så man har någon koll och var det inte en deckare också jo men.
Och det är klart, att efter en sådan kväll stupade hon i säng utan en enda tanke på något annat än att hon antagligen skulle få för lite sömn om hon inte genast…

Nästa morgon stod bägaren där igen.


Fylld.
Med det där röda.

Och hon drack utan tanke på att hejda sig.
drack till botten glittrade mot henne och hon kunde känna mättnaden. Den där ljuvliga mättnaden som när man plundrat ett träd på vildhonung.

Konstigt.
Hon hade väl aldrig ätit vildhonung. Vad nu det var.
Vild honung? Vilda bin? Ja men hon var ju rädd för sånt som surrade och stack. Så varför trodde hon att hon ville ha vildhonung?
Som om hon visste?

Märkligt.
Den där bägaren kanske ändå var lite lurig.
Vildhonung.
Som väckte en längtan hon inte ens visste att hon kunde ha.
Hon skakade på sig.
Som om hon inte ville veta.

Ändå längtade hon redan till…
och den dagen fäste hon ofta blicken i fjärran
som för att finna trädet
det där trädet
längst inne i hennes längtan

….

Bilder: Edward Burnes-Jones. 

Annonser
Published in: on 10 maj, 2011 at 10:02  Kommentarer inaktiverade för en vanlig dag…