Livserfarenheter….

Saker som händer medan man gör något annat. Eller kanske sådant man blir helt överväldigad av.
Det som liksom blir det man är. Eller i alla fall relaterar till.
Så säger vi, att identiteten formas av det vi är med om och av de relationer vi har.
Allra viktigast tror vi det är, det vi är med om när vi är små. Sånt vi inte minns med ord men som kanske våra kroppar pratar om tills den tycker att vi fattat.

Men om man har en historia av erfarenheter som, om man tittar på dem rent objektivt och utan att själv vara inblandad, skulle anses som skadliga, rent av livshotande eller åtminstone av sådan karaktär att de antagligen formar individen till en känslomässig krympling.
Om det är så – finns det då något hopp för den människan i vårt sätt att tänka?

Säg, att jag växt upp i en familj där det är regel att barn blir våldtagna, inte bara av sin far utan av män som dyker upp och köper sex via föräldrarna.
Säg, att det i samma familj bjuds droger av olika sort både till barn och vuxna. Och att jag inte behövt dagisplats eftersom en förälder varit hemma på heltid av olika skäl. Bland annat för att det ständigt föds nya barn.
Säg sedan, att jag klarat mig utmärkt rent intellektuellt genom skolans första sex-sju år. Och att jag sedan låtit bli att närvara för att jag stuckit till en annan stad, vistas med lite äldre kriminella ungdomar, prostituerar mig och överlever utan att någon myndighet ingriper förrän jag åker fast som sextonåring då jag blir omhändertagen och familjehemsplacerad – i en socialt väldigt välanpassad familj där jag inte förstår hur man tar sig in rent socialt och som dessutom inte förstår att jag förstår mer om delar av livet än de kan föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Jag rymmer såklart. Och blir så småningom placerad på ett ställe där man arbetar med asociala ungdomar med drogproblematik…. ja det fungerar ju inte fast jag kanske trivs och vill… för efter sex månader tar kommunen ett beslut att alla ungdomar ska vårdas hemma i öppenvård och jag har blivit arton och får en liten lägenhet där jag genast öppnar för alla jag känner. Och blir vräkt. Och sen…. ja finns det något hopp?

Inget av allt det där har hänt mig. Men det finns rätt många människor som har historier bakom sig som är livserfarenheter som vi menar är avgörande för deras identitet. Och som jag tror, att vi tror är hopplösa fast vi låtsas som om det inte är så.

Men… om det nu är hopplöst. Att man inte kan förändra sin historia. Det som hänt har ju hänt.
Då är det ju lika sant, att den historia vi själva lever är omöjlig att förändra. Skillnaden är bara, att vi har bestämt att våra erfarenheter är goda, användbara och fina på något sätt.
Medan den sorts erfarenheter som liknar berättelsen ovan är onda, oanvändbara och fula.

Tänk om det är det som är problemet. Alltså, det där att vi dömer ut en del sorts erfarenheter.
Tar oss rätten, att kalla en del sorts bagage för oanvändbart.

Jag skulle förresten tro, att en del sorts bagage som för ett antal år sedan ansågs väldigt fint, snabbt skulle hamna i papperskorgen som oanvändbart i våra dagar. En riddares ädla strid för det rätta…. att turnera med svärd och hämta sin jungfru. Hm. Man kan ju undra vilken sorts uppväxt som kunde resultera i något sådant….
Och är det verkligen användbar erfarenhet, sånt som vi som växte upp på sextiotalet har med oss? Sånt som handlar om att bygga upp det folkhem som vi nu frejdigt river ner? Hur förstår vi vår omvärld och hur förstår den oss?

Men tillbaka till det här med bagage.
Tänk om vi skulle packa upp våra väskor allihopa samtidigt. Utan skam och utan domare som viskar i våra öron vad som är användbart och vad vi borde försöka dölja.
Och sedan blanda alltihop i en salig röra så att vi inte visste riktigt vem som ägde vad. Så att vi inte kan veta om drogerfarenheten hör till den som är hemlös eller den som har en hög befattning inom något fint företag.
Och så att vi kan få upptäcka, att all livserfarenhet är just det. Erfarenhet. Som, om man låter bli att döma den kan vara ovärderlig för omvärlden.
Så att vad vi än har med oss i bagaget så kan vi vara säkra på att vara välkomna.
… för att vi har bagage som gör den där högen till en än mer värdefull bas för de människor som delar erfarenheterna med varandra.

Då kanske det inte är hopplöst.
Även om det fortfarande är helt omöjligt att ändra på det som varit.

….

Annonser
Published in: on 12 maj, 2011 at 10:12  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Tack!
    Precis vad jag behövde läsa en dag som den här! Kramar

  2. Åh! Välkommen hit du mångnamnade!


Kommentarer inaktiverade.