det där att släppa kadenserna…


Det är det där med musiken i varje rörelse, harmoniernas rörelse i ljudrummet, det som avslöjar sig i relationerna mellan allt som Är.
Det där att finna fullkomligheten i själva varat, där tonarterna prövas mot varandra, där man kan upptäcka de oavslutade fraserna och försöka förnimma lättheten i att låta dem vara som de är. Utan att tvinga dem att förenas i intellektets stela formslut.
Det där att släppa kadenserna och vila i klangen av något större.

Det är där, när man stannar i själva klangen utan att försöka fånga den i kadenser eller skalor, det är då det ibland sker, det som örat inte kan uppfatta, men sinnet ändå förnimmer. Det där märkliga, att ton läggs till ton utan intervaller men fullkomligt och evigt stämda i en enda allomfattande tonart, större än allt en människa kan omfatta. En sorts symfonisk enhet som sammanfattar allt levande med allt som dött och allt som ännu inte har fått sitt liv i tiden.

Det är just där det blir omöjligt att låta rädslan begränsa kärleken.
För att hela ens varelse, allt som är kött och allt som är ben, allt som finns i tanken och varje förnimmelse i sinne och psyke måste förenas med klangen som fyller varje cell och varje andetag.
Den klang som Är.

Just så.
Den klang som Är.

Annonser
Published in: on 14 maj, 2011 at 09:52  Kommentarer inaktiverade för det där att släppa kadenserna…