Identitet…..

Mitt jag och mitt vara, allt det som benämner mig och formas till det jag vet om mig själv.
Identitet.
Vad är det egentligen? Mer än en term, ett ord för något psykologer och psykoterapeuter strider om att veta mest om.

Nej jag har inget svar, ingen definition som är bättre eller mer sann än någon annan. Jag har bara min egen sanning.
Den som säger, att det där att vara människa alltid handlar om relationer.
Ett jag i relation till ett du som inte med nödvändighet behöver vara en människa eller ens en levande varelse av kött och blod. Men ändå ett du.
Jag finns inte utan en relation att finnas i.

Som spädbarn kan jag inte överleva utan en famn, en någon som tar hand om allt det jag behöver. I den famnen finns jag, blir jag, och är jag.
Sen flyttar famnen in i min självständighet. Och jag är någon för att jag kan det någon annan först kunde.
Och jag fäster min självständighet och mitt jag vid alla de famnar, alla de människor och djur och miljöer jag varit en del av. Jag är den jag är – men jag vet vem jag är bara utifrån det jag funnits i relation till.

Så om jag växt upp här i norr, med mörker och ljus, många årstider och rätt glest med folk så har min identitet en massa ord och bilder av mig i förhållande till just den miljön. Jag kommer att beskriva mig med ord ur min verklighet.
Har jag erfarenhet av liv och rörelse, en bullrig familj med stor trädgård kommer jag att beskriva mig med andra ord än om jag vore uppväxt som enda barn i en by med tre gårdar där jag är det enda barnet som fötts sedan tjugo år.
Jag själv vet vem jag är för att jag funnits någonstans där människor, djur och miljö speglat mig så som just de kunnat spegla mig, utifrån de förutsättningar som råder just där.

Det kanske är därför det är så viktigt med de små minnen vi tar med oss som ting. Skålar och anteckningsblad, saker vi egentligen kanske inte tycker om att släpa på, men som påminner oss om vilka vi är – när relationen vi blev till i inte längre är där för oss. När vi lämnat en plats, när någon dött eller om vi varit med om något som betytt något vi vill fortsätta att vara.
När jag ser skålen i fönstret är det inte bara skålen jag ser, jag ser mig tillsammans med mormor, känner hennes klänningstyg och hör henne i mitt hjärta. Jag vet vem jag är i relation till henne och den relationen är en bit av min identitet. En del av det jag är i relation till också om hon inte längre lever.

Och idag är jag fylld av den relation jag har till min hund. Han som dog i går och lever som tomhet i dag. Den där tomheten som behöver finnas tills mitt jag hittat relationen som lever i minnena, i erfarenheterna och det som var mitt jag tillsammans med honom. En del av min identitet har formats tillsammans med honom. Och nu ska jag fortsätta vara det han och jag haft tillsammans – men utan att han är här med sin fysiska närvaro.
Och märkligt nog är det så, att just i detta svåra är det som om identiteten stärks, blir synlig och nödvändig att förhålla sig till.

Vem är jag när jag ser på mig i de relationer jag lever i och har formats av?
Vad är det jag söker när jag närmar mig människor?
Vem är det jag presenterar när jag visar mig och när jag ber att få vara en del av en ny relation?
Och vad är det jag saknar när någon lämnar mig?

Allt det ska sorgen lära mig mer om.
Allt det där svåra som handlar om att allt jag är, är jag i relation till något annat.
Utan er är jag ingen. Också om ni lämnar mig….

Annonser
Published in: on 15 maj, 2011 at 07:54  Comments (2)  

2 kommentarer

  1. Jag är som helgens väder. Ett enda stort regnmoln som antingen duschar allt som finns i närheten, eller som hotar om att göra det. Snyft.

    Jag älskade att läsa detta om relationer. Om att de fortsätter, fast någon försvinner. Och att inga möten blir ”onödiga”. Alla relationer formar mig. Även de trasiga och relativt korta. Inget är förgäves eftersom jag älskar människan som är jag.

    Tack för att du bloggar Steina. Kram.

    • Kramar tillbaka. Skönt att ha varandra är det!


Kommentarer inaktiverade.