och kärleken böjer sig över livet som fjolårsgräs över våren

Men vad betyder det då, att leva i frid. Hålla fred. Bevara kärleken levande…
Alla de där finorden som är så lätta att säga men så svåra att förstå.
Om de nu ska förstås.
Kanske ska de bara levas.

Men hur?
Och jag lyssnar till de erfarenheter som trängs där minnen läggs till minnen och där det är så lätt att kalla rädsla för sanning.
Jag lyssnar och hör, att jag lärt mig, att frid nog ska vara något mycket stilla, en sorts frånvaro av rörelse, ja… nästan frånvaro av liv. Ett tillstånd av att inget känna och inget begära.
Och jag har erfarit förtryckets fred, där samtycket är enda vägen att undkomma bitande ironi och där varje ord måste vägas på guldvåg och förkastas om det inte smeker makten på rätt sätt.
Och nog har jag hört talas om kärleken som något som utplånar varje andetag, som binder och bevakar och som menar sig äga mer än befria.

Så jag frågar. Ropar till bergen i fjärran, viskar i vinden och söker i multnat fjolårsgräs.
Vad betyder de? De där orden som nog är själva livet.

Inte vet jag om jag får några svar.
Jag vet bara, att bergen förändras inför mina ögon när molnen skymmer solen och när snöstormen begraver dem i vitaste vitt. Ändå står de där. Som vore de gjutna i frid.

Likaså känner jag vinden mot mitt nakna ansikte. Hör den svara mitt viskande ord med sitt eget. Så olikt mitt.
som vore freden sagd som rörelsen som bär varje ord utan tvekan

Och fjolårsgräset har dött för vårens skull.
som kärleken viker sig över livet

Inte vet jag mer än så.

Annonser
Published in: on 17 maj, 2011 at 04:05  Kommentarer inaktiverade för och kärleken böjer sig över livet som fjolårsgräs över våren