Hon som var min hunger…

om inte jag fanns… hur skulle du då kunna finnas?   Men om det är jag som är världens centrum och du har lämnat mig… hur skulle då jag kunna finnas för att skapa dig?

Jag och du, du och jag… vem finns för vem?
Allra först, i begynnelsen var det ju jag som gjorde dig.
Javisst!
Jag var allt och allt var jag och allt som behövdes för mig kom till för att jag behövde det. För att jag måste det.

Jo, det var faktiskt så. Jag fanns före allt eftersom min hunger skapade världen.

Är det riktigt klokt det där?
Som om någon skulle kunna vara ursprunget.
alltings tillblivelse
som en gud fast människa.

Ja…
Tänk om det är så för var och en av oss. Att vi föddes och skapade vår värld utan att ana, att allt vi skapade var sådant som fanns för att någon gav oss det.
Så att när det kändes något outtalat märkligt i vår varelse, något vi inte visste namnet på, så skapade vi en famn av mjölk och närhet så att vi kunde leva i kärlek.
Allt vi ville var vad vi fick och det vi fick var skapat ur allt vi ville.
Varde mamma
och se, allt var skapat gott så att världen fullkomnats med allt vi fylldes av och som kom ur vår eviga kärlek.

Tänk om det var så…
och att vi då lärde oss, att vi var goda eftersom världen vi skapade var god.
Hur skulle den kunna vara något annat än god? Om den gav oss allt i ett enda andetag?
Om inte.
En ondskefull sanning.
En aning om något annat.
När vi redan kände smaken av vår tillfredsställelse mellan våra läppar, och vi sög in dess sötma…
och intet var där i våra munnar.

När famnen vi formade runt våra kroppar visade sig som bortvändhetens skugga. Ett något av intet som snärjde oss i ovisshetens vrede.
En aning om något annat.
En annan.

Som om mitt vara kunde skapas ur min fullkomlighet utan att skapas gott.
Som om.
Jag själv måste bära insikten om skapelsens kluvenhet.
Hon som är den jag gör i min kärlek
och hon som är ett intet
Två mödrar ur mitt inre. Och jag måste hålla henne kvar hos mig, hon jag skapat god. Hon som speglar min innersta längtan.


Aldrig att jag ska låta henne försvinna ur min åsyn.

Det är då jag börjar ana, det är då jag kanske inser. Nej.
Den oförenliga insikten.
Jag. Och någon Annan som finns där jag inte är.
Som lever också utan min önskan men som bär allt jag är och allt jag någonsin vill.
En någon som kan lämna mig
Och en annan som är skapad ur mitt mörker som kan ta hennes plats för att föda mig med intet. Med vetskapen om, att döden är att falla för alltid, ut ur allsmäktighetens famn.

Jag kan inte bära det.
Men verkligheten bär mig medan jag kvider min ensamhet.
Hon som var jag blev någon som lämnat mig.
Och jag undrar vem hon är
hon som kom ur min hunger.

Annonser
Published in: on 20 maj, 2011 at 04:16  Kommentarer inaktiverade för Hon som var min hunger…