…mest i hela världen

Och än en gång blev det sagt det där om kärleken.
Att älska varandra. Den där nästan. Som ska älskas som vore det jag själv som älskade mig själv.
Jo det är klart, jag älskar mig själv mest i hela världen. Med en fullkomligt egoistisk självklarhet.
Men säger nog gärna, att det inte alls är så.
Utan hummar med i den där kören av människor som plågar sin omgivning med att upplysa andra om våra fula näsor och otillräckliga insatser. Vi som har som mantra att påstå, att först måste man lära sig älska sig själv för att det över huvud taget ska vara möjligt att älska någon annan.

Fast jag har insett något annat så hummar jag med. I alla fall ett tag. Sedan rodnar jag, harklar mig lite och säger att; ”jodetärsåattdetdär nog inteärsant”
Det finns ingen människa som inte älskar sig själv mer än någon annan, i alla fall inte om det inte handlar om de egna barnen. Som man ibland älskar lika mycket som sig själv.
Alla som någon gång varit med om att stå inför det ofattbara att rädda sig själv eller någon annan, att man måste släppa taget om någon för att själv inte gå under… alla som varit där vet, att man släpper taget och räddar sig själv.
Och får leva med, att man inte orkade det omöjliga.

                                                           bild:Charley Harper


Kanske det bland de döda finns de som älskade mer än så. Någon som inte släppte taget. Någon som offrade sig själv.
Möjligen finns några bland oss som har den kärleken, den där som handlar om att vara så trygg i kärleken, att det är möjligt att ge allt, också livet.
Om det finns en Gud kanske det finns ett liv som är större än döden för de människor som går i döden för någon annan.
För oss andra finns bara hoppet om, att också den som inte…
om vi nu ska tala om evigheten.

Om kärlek är, att ge sig själv, allt man är och allt man tror att man äger… för att någon annan ska leva..
.. jag vet inte, men av någon anledning tänker jag på motsatsen.
Att låta bli att ge.
Att hålla på sitt eget, det man tror på, det man känner, vet, älskar och hoppas.
Och säga, att det är kärleksfullt att skona andra från nakenheten.
Det fula som kanske får sitt uttryck i en avskydd näsa eller det där missnöjet med de egna prestationerna.

”Nej jag tycker inte om mig själv så jag kan tråkigt nog inte älska dig” betyder då…
”Nej, jag törs inte vara naken inför dig, så jag döljer mig själv bakom en ful näsa och en vädjan om att du ska stå ut med mina dåliga prestationer”

Fast innerst inne, längst in i hjärtat bor kanske den där längtan som är som ett frö av den sortens kärlek som visar sig utan rädsla.
Den som sträcker ut handen och säger ”kom, du får älska mig” och möts av en annan hand som svarar med hela sin närvaro i samma ljuvliga enkelhet: ”ja, jag älskar att du älskar att jag älskar dig och jag vill ge mig själv till din kärlek”

och jag vill tro, att den sortens kärlek glöder som elden samtidigt som den bär hela universums mest isande kyla, att den bär mörkret inneslutet i ljuset och att inget är främmande för den – varken hunger eller törst, sorg eller glädje, vrede eller kvillrande längtan.

Men om kärleken måste kväva mörkret, dölja vreden och dämpa glöden…
då lämnar jag den gärna åt intet
medan jag själv vaggar huvudet i händerna
som vore hoppet en avgrund
och gråten torr som en öken

Annonser
Published in: on 22 maj, 2011 at 06:18  Kommentarer inaktiverade för …mest i hela världen