Regelaltaret….

I gamla testamentet står en massa regler om hur man måste leva för att få räknas som tillräckligt ren för att vara ett Guds barn. Dessutom måste man vara frisk, ha rätt sexuell läggning och inte vara behäftad med några funktionshinder.
Det står också en lång rad otäcka konsekvenser – straff – för att man bryter mot de där reglerna. Man ska döda folk för att dom har fel frisyrer och äter fel mat. Det är helt i sin ordning att köpa slavar och att sälja döttrar… Ja det finns en lång rad regler för hur man ska bete sig eller helt enkelt vara född till/begåvad med för att vara ett Guds barn.
En hel massa människor har inte en chans.

Och så kanske det var i det samhället, i den kulturen och i den tiden. En minoritet som kunde uppfylla huvuddragen i regelverket (som är något annat än lagen) för att de antingen var smarta nog eller födda i rätt familj, överlevde och blev bärare av den historia vi läser.
Väldigt många hamnade utanför. Offrades på regelverkets altare eller höll sig helt enkelt långt bortom de höga herrarnas lagråd.

Men…
om man tänker efter är det väl inte så stor skillnad mot vad vi lever i vår egen tid, i vår egen kultur.

Vi stenar visserligen inte människor som har avvikelser – men utesluter dem från vår gemenskap och tittar bort när de blir dödade eller våldtagna. Låter offren ta skulden och släpper förövarna fria för att de är av en finare sort.
Sjuka har inte rätt till sin bostad om de ska få mat för dagen och människor med funktionshinder får vackert svälta de dagar de inte klarar av att lyfta handen till munnen.
Vi offrar våra medmänniskor på samma regelaltare som de gamla Israeliterna. Bara det att vi bytt ut regler och straffsatser.
Systemet är detsamma.

Några få, tio procent, som äger makt och rikedomar tar sig rätten att beröva de allra fattigaste deras sista skärv.
Och vi som befinner oss i medelklassen blundar och strävar framåt för att åtminstone inte bli utan hem och mat för dagen. Vi försöker leva efter det regelverk som tvingar oss att trampa neråt och bjuda uppåt.

Vem ska resa sig och offra sin egen bekvämlighet, sitt eget liv för att bjuda in de som inget har?
Vem ska ha kraft nog, att vidröra de fattigaste så att de återfår människovärdet?
Vem av oss ska bjuda in flyktingar, hemlösa och människor som är beroende av assistans och hjälpmedel för att ge av vår egen gemenskap och finna glädjen i deras?
Vem av oss ska resa oss upp och säga, att ingen enda människa ska stå utanför när vi dukar vårt lands middagsbord – vår världs gemensamma fest. Vardagens fest, den som ger oss livet.

Jag vet inte om det finns en enda människa som skulle klara av att ropa så högt.
En enda bland miljoner, som skulle kunna upprätta fred, ge frihet, bota och försona?
Nej.
Jag tror inte längre, att det finns någon sådan människa.
Jag tror bara, att vi har varandra.
Här.
Där vi står.

Men … kan jag ens säga att jag själv lever ett annat liv än det som offrar mina medmänniskor på regelaltaret?
Kan jag det?

Kan jag det.

……

målningar: William Hatherell,  Nadia Pero

Annonser
Published in: on 23 maj, 2011 at 09:30  Kommentarer inaktiverade för Regelaltaret….