Det var det där med gränser


Det fanns en gräns…
Den där gränsen som skulle betyda ”hit men inte längre” men som var hur lätt som helst att passera eftersom ingen hade satt upp minsta lilla staket eller ens vaktade över den. Ingen kamera fanns som registrerade huruvida någon närmade sig, inga vaktkurer och ingen varningsklocka.
Bara ord.
De där orden som sa att det var förbjudet enligt någon outtalad överenskommelse eller för att det sades att man inte skulle må bra av att överskrida den. Ibland sa någon något om att andra skulle kunna ta illa upp eller till och med bli skadade om gränsen passerades.

Den där gränsen. Hur den nu såg ut.
Förresten verkade det som om olika människor menade att gränsen gick på olika ställen.
Somliga tycktes inte ens veta om den och passerade dagligen den plats där andra menade, att man nog skulle dö om man ens råkade komma i dess närhet.

Men alla menade ändå, att de visste precis. Och att gränserna nog ibland kunde töjas. Men att de var nödvändiga.
Ja visst var de nödvändiga!? För vad skulle hända annars? Sa man. Och skakade på sina huvuden medan man förhöll sig till den där gränsen som ibland var många olika och ibland minsann en enda väl markerad linje som borde lysa som en fyrbåk i natten.
Speciellt för andra som inte såg den.

Hon själv visste inte riktigt om hon någonsin sett en gräns. Eller jo, det hade hon väl. Huden var ju en gräns mellan inre och yttre. En mycket påtaglig gräns som helst inte skulle överskridas. Det gjorde ont.
Och väggar och tak var väl andra gränser. Tydligt innanför eller utanför. Precis som staket och häckar. Ena sidan och andra sidan.
Gränser som gjorde det tydligt att det fanns två sidor alltså.
Men sådana gränser som handlade om det märkliga, att man inte fick säga sin mening, inte fick tala sitt eget språk eller ens känna sina egna känslor?
Sådana gränser hade hon aldrig förstått sig på.

Inte heller hade hon kunnat se de osynliga linjer som avgränsade människor. Gjorde dem till det ena eller det andra. Somliga lyckade och andra misslyckade. Och var gick de gränser somliga ansåg sig utsända att påpeka när det gällde tillåtna och otillåtna sätt att uttrycka sin särart. Sin personlighet och sin begåvning?

”det finns ju gränser för…”
hade hon hört många gånger. Men inte hade hon sett några väggar eller staket. Bara rädslor och makthunger. Och ingetdera föreföll henne vara hållbara nog att bygga hus eller relationer av.

Jo, nog måste man ha någon sorts gränser. Någon typ av ordning. En möjlighet att skydda sitt hjärta och sin själ när andras hjärtan och själar har andra motiv och andra behov än de egna. När liv krockar med liv liksom.
Men om gränserna begränsade möjligheterna att leva? Om de sa, att liv inte någonsin fick krocka med liv och att själar aldrig skulle behöva sörja eller hjärtan bli sårade…
Om gränserna tog bort själva livets möjligheter?

Vem skulle beröva ett barn möjligheterna att resa sig upp mot en kantig stol, de vingliga första stegen på ett hårt golv, för att barnet skulle kunna slå sig, skrapa skinnet och kanske skrika i vrede och smärta? För att skydda det mot … livet?

Nej hon kunde inte förstå annat, än att liv handlade om att ta risken att överskrida de egna begränsningarna – lära sig gå, tala, kommunicera… om man ska växa och bli sig själv sådan man skulle kunna vara om….

Men det var de där gränserna…
och nu visste hon inte om hon måste vända om.

Hon visste, att hon inte skulle kunna stanna orörlig. Hon anade, att varje rörelse innebar, att hon skulle vidröra någon av de osynliga linjer som andra dragit för att själva orka leva.Och hon hade inte kärlek nog, att stanna kvar i de bilder hon blivit i andras ögon.
Själv sårad av det osynliga sårade hon andra
och inget gick att benämna
ingen förlåtelse kunde uttalas eftersom ingen ville vara den som erkände sin sårbarhet.

Det var den där gränsen…
de där outtalade linjerna som skulle bilda rummet som kallas kärlek

Så kunde det vara
vägen ut ur paradiset som en öppen dörr
osynlig för ögat
men fylld av smärta
det lidande som kallas tro och byggs av rädsla
så att dörren ut till friheten är samma dörr som leder till det fängelse som förvarar människor på livstid

de människor som kallas gränslösa
för att de aldrig förstått rädslans mönster

och nu visste hon inte om hon måste

sitt liv.

Annonser
Published in: on 28 maj, 2011 at 09:59  Kommentarer inaktiverade för Det var det där med gränser