Snäll?

– det är inte så viktigt. Gör som ni vill ni.
Sa han alltid. Men lät oss förstå, att det fanns rätt och fel beslut. Ja inte så, att han någonsin uttalade sin åsikt under tiden vi pratade oss fram till hur vi ville ha det. Nej, då teg han eller undvek att tycka något. Men efteråt visste vem som helst som hade minsta känsla, att han antingen var nöjd eller missnöjd.
Och det är klart, att vi försökte hålla honom nöjd. De gånger vi misslyckades med det var det inte roligt. Knappt uthärdligt.
Så vi försökte tolka hans tystnad. Läsa hans kroppsspråk och tyda hans sparsamma hummanden.
Så småningom blev vi ju världsmästare på det där.
I alla fall tyckte vi det.

Andra omkring oss brukade rätt ofta säga, att vi hade det så bra. Han var ju så snäll, menade de och fortsatte sedan gärna med att berätta om hur de själva hade det. Deras berättelser om hur de fick argumentera, kanske till och med bli osams för att ändå till slut kompromissa eller ge upp om sitt eget.
Jo.
Men
Det fick ju vi också. Ge upp alltså. Om vårt eget.
Kunde vi inte säga. Eller det kunde vi väl, men det var sällan någon som förstod, att om man inte behöver argumentera eller hålla fast vid någon åsikt för att markera gränser eller ta en diskussion för att komma fram till något båda kan omfatta utan att lägga sig platta… när man liksom måste förhålla sig till någon som kallas snäll för att han aldrig säger vad han tycker men sprider sitt missnöje när man gjort något han inte någonsin skulle säga, att han var missnöjd med men som man förstår, att man borde vetat, känt och anpassat sig till…
Ja alltså, man ger upp sig själv. Lägger sig som en svamp runt den som ändå har makten. Och så länge man ändå fortsätter säga sin mening och uttrycka sin vilja får man räkna med, att den som andra kallar snäll kommer att utsöndra nedlåtande misstro och tvivel i själva luften man andas.
Alltid med ett svagt leende på läpparna.

Snälla människor ska ju le.
Alla sockersöta pastellbilder av Jesus ler just på det sättet. Svagt. Ljusblått och ljusrosa. Bulliga moln och böljande gräs.
Otydliga gester och obefintlig vilja.
Men så otroligt kväljande snällt.

Det är bara det, att om Jesus vore sådan som somliga bilder vill göra gällande, då skulle hela bibeln vara en enda stor lögn.
Om det är den sortens snällhet, som tiger och sprider missmod, som är räddningen för människor som är förtryckta, fattiga och förtvivlade..
Fast…man måste väl kanske förstå, att om den som har makt använder sådant som kallas snällhet men döljer något annat, så är den människan också en av alla rädda.
En någon som bäddat in sig i försvar som pinar både den egna själen och de människor som skulle behöva något annat än svaga leenden och pyrande missnöje.

Någon gång skulle jag vilja dissikera det där begreppet.
Snäll.
För nog måste det finnas ett annat sorts snäll. Ett som vill människor väl, som är vänligt och fyllt av ett äkta leende. Ett som når ända fram?
Ett snäll som tar hänsyn till andras vilja, andras gränser och andras hjärtan utan att ändå släppa den egna viljan och de egna gränserna. Ett som öppnar hjärtan utan att använda manipulation eller vapen?
Eller är det bara en utopi? En dröm om en gemenskap där respekten för varandra inte hindrar människor från att uttrycka sig själva och sin särart? Där människor får älska varandra utan att bli sockersött ljusblå och mjäkigt lena i munnen?

Kanske är det så.
En dröm om ett annat sorts liv där tryggheten består i ärlighet och öppna hjärtan.
Där ingen måste vara ”snäll” för att skydda sig själv eller för att uppnå sin hemliga vilja utan att behöva uttala den.

Inte är det lätt

att vara människa….

Annonser
Published in: on 29 maj, 2011 at 08:13  Kommentarer inaktiverade för Snäll?