Den dagen ville hon inte öppna ögonen när ljudet av lövsångarens mjuka toner nådde in genom den öppna balkongdörren.

Hon ville inte veta grönskan, ville inte se sjön glittra i solen och höra vågskvalpet ropa hennes namn.
Det var som om själva våren, den som nyss slagit ut all vintrighet krävde hennes svar. Just i dag måste hon svara.

Svara och öppna sitt hjärta för det liv som skulle blomma om sommaren och bära frukt i den höst hon inte visste om hon skulle se.

Tänk om hon kunde låta synen stanna vid mörkret.
Tänk om hon kunde låta kroppen multna i jorden utan vetskap om hoppet.

Om tanken kunde bli stilla i det frö som livet lät vila i den hand som ägde det.

Trastens sång i natten hade ju redan tystnat. Gryningen kom utan ord och dagen ville inte längre ropa sin ankomst.

Varför skulle hon.

Så många vårar hade hoppats i hennes hjärta. Så många vintrar hade fått somna och varje sommar hade hon sänkt sin kropp i glittervattnet för att livet ville det.
Också de somrar när andetagen stillnat och livet liksom bleknat mot himlen hade hon vetat något om mening och fullkomlighet. Men nu…

Ännu en tid av växande grönska inför hennes ögon.
ett altare offrat åt fruktbarheten

Själv ville hon bara somna i den evighet som är av intet och aldrig ska bli något mer än sig själv uppfylld.
En trötthet större än något annat var det som fyllde hennes salighet.
Den sortens längtan var okänd
tröttheten vid livet

Om telefonen kunde ringa
om någon kunde säga sitt sista ord av hopplöshet
så hon kunde vara säker
förvissad om mörkret
det som alltid skulle bevara henne
hel

Annonser
Published in: on 30 maj, 2011 at 08:46  Kommentarer inaktiverade för