Yrkesstolthet…

*reser sig upp och begär ordet*

Det är jag som är timmermannen bakom korsen. Ja, alltså, en gång var jag verkligen timmerman med ansvar för att ta hand om och förädla de trädstammar som levererades till kejsarens verkstäder.
En tid i världen var jag en sådan man bugar för.
Men jag gjorde ett misstag inför en rådsherre som inte kunde tåla att en handens man kunde stå högre i rang än en som han själv. Så jag fick se min tjänst i en annan mans händer.
Själv sattes jag till sågverk och simpel timmerräkning.
Tills en dag man kom och frågade efter pålar att fästa kroppar på.
Då var det inte kors man ville ha, utan bara vanliga pålar. Sådana man använder för att pina livet ur drägget.
Man spikar eller binder fast deras händer längst upp, ibland har man borrat hål genom pålen att fästa repet igenom. Somliga pålar är korta nog att tillåta att brottslingen står på marken medan man piskar honom. Andra pålar är längre. Man hissar upp den man ska döda så han inte når marken. Sedan får han hänga där tills man anser att han fått nog. Då dödar man honom.
Det händer också att man tar ner en halvdöd och låter honom kvickna till. Eller avlida liggande om det gått så långt. Han får en chans till kan man säga.
Det händer inte så ofta att någon överlever. Men det har hänt. Det är därför man alltid sticker dem efteråt. Ifall man nu bestämmer sig för att det verkligen ska vara en avrättning.

Men det var alltså två män som kom en dag och frågade efter en sådan påle. Eller rättare sagt efter material till en sådan pinopåle.
Jag bad dem beskriva mer exakt vad de ville ha. Vad den skulle göra för verkan och hur hållfast den måste vara.
De sa måtten och berättade om fästanordningar och olika sätt att låta pålen vara fäst vid marken.
Det var då jag kom på det.

– om man skulle lägga två pålar i kors…. göra urtag – en fog – och .. nej förresten, varför inte låta de dömda få visa upp sig lite extra.
Tänk er.
En mördare som får bära stocken han ska spikas fast på. Eller en bedragare som får släpa tyngden av sina brott på axeln. Genom staden så att människor får se honom sona sina gärningar.
Och så lägger man en korsarm på stocken, väl inpassad för hållfasthetens skull. En kil och ett par träpluggar…
Sen binder man fast den anklagade och dömde så att han får hänga med armarna utsträckta. Utan möjlighet att krypa ihop i sin smärta. Man kan till och med låta ett par spikar nagla fast hans armar.

Och det är klart att de såg det hela spelas upp som bilder när jag berättade. Jag är bra på att beskriva så att man förstår precis hur jag menar.
Så de köpte idén och jag tog fram materialet och lät några slavar göra grovjobbet innan jag själv tillverkade det första korset. Och det andra.

Sedan kom beställningar på ett antal jag inte längre kan hålla reda på.
Vi har tillverkat dem i sjutton år nu.
Alltid i samma höga kvalitet så att de går att återanvända många gånger innan spikhålen gröpt ur stammarna såpass att man måste kapa dem och låta dem bli vanliga avrättningspålar eller stockar för annat bruk. Inom kriminalväsendet finns många användningsområden för gott trä.

Som ni förstår har jag avancerat under de här sjutton åren. Den rådman som en gång avslöjade mig i en prekär situation har själv fått gå den svåra vägen genom staden med en påle på ryggen. Jag valde själv ut träet till korsarmen. Ett vackert trä med ådringar jag lät färga in så det skimrade i guldgult mot den blå himlen.

Så, att det var en av våra pålar som drogs genom staden av en kollega, nåja, en snickare från Galileén i går är inte så märkvärdigt. De gav honom en av de oljeindränkta. Man lägger dem i olja i några veckor så de är rejält tunga. Som om det inte skulle räcka att släpa en vanlig påle.
Sen fick han hänga med några rövare från landsvägen. Också de på mina skapelser.
Det är väl inte så mycket att orda om egentligen.Många som inte varit så oskyldiga har hängts upp och dött sina kvalfyllda dödar.
Och en och annan oskyldig har nog fått sitt.
Det är inte mer med det.
Korsen fungerar.

Och det är inte utan, att man kan vara rätt nöjd med sin livsgärning en sån här dag när tiotals av dem gjort vad de ska runt om i staden och sabbaten lagt sig som mildaste vila över var och en av oss som lever i rättfärdighet – efter bästa förmåga och, måste jag säga, en aning av den klokhet som hjälper oss fram här i livet.

*bugar och tackar för ordet*

… ur en samling berättelser kring ett kors

Annonser
Published in: on 30 juni, 2011 at 10:59  Kommentarer inaktiverade för Yrkesstolthet…  

Hallå… kan man få välja senaste modellen av cancer om man betalar med ett par tre extra parkeringsböter?

– Få se nu… jag tror jag tar det här. Är det bra kvalitet på det? Säger han och pekar på ett kors.
Ett i med huvudstången i cederträ och själva bjälken i ett lättviktsmaterial, det ser ut som hickory men det kan i själva verket vara något helt annat, det är vanligt att man gör dem i ett sämre material och helt enkelt ådermålar dem så att det ska se ut som något som borde kosta mer.
De återanvänds ju sällan, så det är inte så noga med materialet, bara det håller för ett par dygn och en till två tjocka spikar i varje ände.

– Ja, det är ett utmärkt val! Säger korsmakaren och nickar. Vill ni ha det levererat till någon speciell adress?
– Nej jag kommer att hämta det själv. I sinom tid.
– Jag förstår. Då lägger jag undan det så länge.
– Ja tack. Det går bra.
– Och namnet?
– Jesus.
– Jesus. Jaha. Mhm. Finns fler. Har ni något efternamn jag kan använda?
– Josefsson går bra. Från Nasaret.
– Och betalningen?
– Ja… vad kostar det?
– Trettio silverpenningar….men vi kan säga tjugoåtta för dig. För att du kommer från samma stad som jag.
– Då kände du kanske Josef… snickaren.
– Nej.
– Nåja. Fakturera summan… ställ fakturan till ståthållaren så kommer de med pengarna.
– Såpass.
– Såpass.

Ja… så var det ju inte. Och så är det inte. Man går ju liksom inte och väljer sitt kors.
Kliver in på en affär liksom, och vrakar runt bland eländena man kan drabbas av i livet.

– Hallå, kan jag få hjälp… är det här den senaste modellen av cancer? Kan man få den sent levererad? Ja, jag är såklart beredd att ge lite extra för det. Ska vi säga… tre parkeringsböter? Lite kemoterapi?
– Och jag skulle vilja boka mig för lite ADHD tack. Kan man få den med lite extra kreativitet?

Nej..
Det kommer ett paket.
Utan att man beställt det.
Utan glättat papper och utan returrätt.

Man packar upp det och finner något man inte vill ha.
Kanske försöker man göra sig av med det.
Låtsas som om det inte finns
eller vägra ta det.

Det är bara det, att det följer med överallt. Som vore det fäst vid något på den egna kroppen. Eller i hjärtat. Kanske i förlängda märgen. Osynligt och orättvist.
Eller iögonenfallande och uppenbart en gåva från en genetiskt drabbad familj.
Något man försöker förklara sig genom.
Eller trassla sig ut ur.

Om man inte gör det otänkbara.
Liksom låter sig lyftas upp på det, naglas fast vid dess struktur och låta sig leva dess begränsningar och begär.

För att det är det som är livet.

….

Published in: on 29 juni, 2011 at 11:09  Kommentarer inaktiverade för Hallå… kan man få välja senaste modellen av cancer om man betalar med ett par tre extra parkeringsböter?  

När man måste lämna det man trodde var kärlek…

Att inte kunna lägga ner vapnen
tvingas vända för att inte riskera att såra
eller bli sårad

En annan sorts verklighet så långt bortom det tänkbara att…
ja inte går det att veta.

Att intala sig, att det är rätt att ge upp sig själv för att … ja för att vad?
Om det handlade om någon annan människas överlevnad kunde det vara rätt.
Men om det handlar om makt?

Att ta ansvar för sitt eget
att se till, att den vrede som överlever sorg inte bär vapen
och när det ändå är så
att vända

Så att den egna skadan stannar i en enda kropp. Den egna.
Är det kärleksfullt? Eller vänligt?
Eller bara dumt

Och ekot…
Det är för sent. Jag har sett mönstret, men för sent.

…..

Published in: on 26 juni, 2011 at 08:18  Kommentarer inaktiverade för När man måste lämna det man trodde var kärlek…  

Tant Ebba har en klok unge hon…


En av mina vänner har en liten tjej som är sju år… snart åtta förresten. Hon är klok som en bok och vet att fråga om det hon behöver veta för att fylla i det hon inte vet av sig själv. Fast ibland vet hon mer av sig själv än det går att få svar på.
Som när hon och jag träffades häromdagen.

– Du Korpen…
– Ja (för man är ju artig och svarar på tilltal)
– Om en människa har alla grejjer som behövs för att göra allt. Klippa gräs och sånt. Då behöver han ju aldrig fråga om hjälp.
– Nej…
– Stackars den.
– Va?
– Ja för då blir han ju alldeles ensam.
– Hm. Det har du ju rätt i.
– Men du Korpen.
– Ja.
– Varför köper alla var sin då?

Ja det kan man ju undra.

– fast jag vet det. Dom är rädda.
– Jaså? Hur menar du? (frågar jag för att jag misstänker, att hon har ett bra svar som jag själv knappast skulle komma på)
– Mm. Dom är rädda för att vara ensamma.
– Va??
– Ja. För om man har allt så behöver man aldrig veta att ingen vill låna ut något och då behöver man inte tro att folk tycker illa om en. Och då vet man ju inte att man är ensam.

Nej just. Då vet man inte det.

– Men du Korpen.
– Ja.
– Man är lika ensam ändå sörru.

Ja. Det är man. Det är man sannerligen.
Klok unge det där!

….

 

Published in: on 26 juni, 2011 at 09:32  Kommentarer inaktiverade för Tant Ebba har en klok unge hon…  

en fråga om kärlek – eller kanske bara någon sorts projektion att identifiera sig med….

 

Hon satt mittemot mig och ville bara reda ut saker och ting. Eller ta hand om något som inte kändes bra.
Det var ju bra. Jag uppskattar, att människor vill hålla kommunikationen fri från sånt som skaver. Möjligen kunde jag tycka att det var ett lite illa valt tillfälle. Jag var trött efter kvällens rätt intensiva jobb. Vi höll på att plocka i ordning, några skulle åka med mig hemöver och det var redan rätt sent.
Men visst. Hon ville prata. Och jag visste att vi hade saker att reda ut. Och nog kunde det vara gott att få säga något.

Det var bara det, att jag trodde vi skulle prata om sådant som handlade om oss. Om hur vi låtit bli att prata i klartext om saker och ting.
Men.
Så var det inte.
Hon berättade för mig hur jag sårat andra människor. Inte henne. Nej inte alls. Hon var inte alls sårad. När jag ändå svarade på det jag såg i hela hennes kropp och hörde i varje ord… och uttryckte, att jag var ledsen för att jag sårat henne… så förnekade hon. Och jag kunde inte göra så mycket åt det. Annat än att tro vad hon sa. En sorts förvirrad tro.

Men sedan är det ju klart, att jag blev skakad. Det är klart, att hela mitt inre gungade när jag hörde vad hon sa om saker som hänt de senaste veckorna. Sådant som varit obekvämt för andra som hon förstått hade mått mycket dåligt.
Det var bara det, att det var sådant vi redan hade talat om, jag och de inblandade. Jag hade trott, att det varit utrett, genompratat, bearbetat och lämnat. Men nu fick jag höra, att det visst legat kvar och att man talat om det med henne på ett sådant sätt, att hon kände, att hon måste ta upp det med mig.
Det är klart, att jag då började tvivla på mina egna sinnen, mitt eget förnuft och min egen förmåga att se och förstå vad jag själv varit med om.

Många timmar använde jag sedan, för att försöka se vad jag inte sett, förstå det jag inte förstått, förklara för mig själv, det oförklarade och för att hitta min skuld. Den jag alltså borde se. Eller åtminstone förstå.
Dagen efter ringde jag upp de människor jag tydligen sårat. Eller fått veta, att jag hade gjort illa.
Det var bara det, att de förnekade problemen. De menade, precis som jag själv gjort, att det jag nu ville tala om redan var färdigt. Utrett. Lämnat.
Något var väldigt fel.
Och jag som redan försökt förklara utifrån en egen skuld, en egen oförmåga och ett eget ansvar började förstå något annat.

Något jag inte ville veta.

Om en människa behöver förmedla hur det känts när hon blivit kränkt eller sårad kan hon behöva berätta det utan att ha förmågan att säga det i ord. Så sårad kan man vara, att orden tagit slut. Förnekelsen har trätt in för att rädda jaget från något som hotar att förinta det.
Ett sätt att ändå förmedla budskapet är, att göra så att någon annan får känna på hur det är att bli just så sårad.
Man gör alltså mot någon annan just det man själv blivit utsatt för. För att någon ska förstå.
Inte den som en gång sårade…då skulle det vara hämnd, och det här är långt bortom hämndens möjlighet. Här är det fråga om ett starkt rop på hjälp att bära något omöjligt.

Tänk om det var så.
Att det här var ett sådant budskap.
Jo, jag misstänkte att det kunde vara så. Inte för att jag på något sätt kunde veta. Men för att jag sett henne göra mot andra så som hon gjorde mot mig. Eller fått det berättat att hon gjort så. Fast jag inte trott det jag hört.
Det där, att ta någon avsides för att ”i bästa välmening” berätta, att hans beteende sårar andra eller är omöjligt för några andra att handskas med.. inte för henne, men för andra.
Något som faktiskt är helt omöjligt att försvara sig mot. Man blir helt handlingsförlamad. Och tyngd av det omöjliga i att vara sådan som gör att andra mår dåligt utan att någon egentligen talar om vari det omöjliga består.

Tänk om det är vad hon tvingats utstå.
Om hon varit utsatt för den sortens uppfostrande korrigeringar genom sitt liv. Att de människor hon varit beroende av och älskat, har kontrollerat henne genom att berätta hur hon sårat andra genom att vara sig själv… ett själv som måste förnekas för att det tydligen förgiftar och sårar…
Om hon blivit instängd i den sortens fängelse som består i, att ständigt vara rädd … och därför behöver göra detsamma för att på något sätt bli befriad.

Som en hemlig akt av omedveten omsorg om ett litet olyckligt barn.

Nej jag vill inte veta.
Jag vill helst av allt bara vända mig om och lämna både henne och de människor runt henne som lärt sig att tiga och samtycka. Eller som ser till att vara fri genom att fullkomligt okontrollerat kontrollera sådant som hon behöver i sitt ämbete.

Som om det bara finns två sätt att handskas med det hela. Att tystna eller att sabotera. Eller en kombination som innebär att både vara tyst och att se till att sabotera utan att det går att komma åt det.
Man kan ju gömma sig bakom en psykisk labilitet, något som kallas sjukt, eller kanske ett tvångssyndrom som visserligen är en realitet men som nog inte skulle behöva vara så besvärande…

Nej.
Så vill jag inte behöva försvara mig. Inte vill jag gömma mig och inte vill jag tystna. Och om det enda som återstår är att sabotera… ja då vänder jag hellre hela min andra sida till och går. Lämnar.

Men kanske finns en tredje väg.
Att verkligen förstå hur oerhört trängd hon kanske är, kvinnan med den varma blicken och de kloka orden. Så trängd, att all klokhet rinner bort med värmen som liksom smälter all verklighet så att det enda som återstår är att försöka kontrollera genom att utsätta någon för det man själv blivit utsatt för.
Om det är så.
Och jag kan stanna kvar. vara där. Sörja vår oförmåga att mötas utan att fastna i tystnad eller hat. Om jag kanske kunde hitta ut ur min egen sårade bitterhet för att kunna reflektera något annat än mig själv… Om jag kunde spegla henne i stället för att fastna i mig själv. Så att hon kunde se sig själv utan rädsla.

Om jag tror att jag kan?
Nej.
Jag tror inte att jag kan.
Men jag kan ju vilja.
Det är bara det, att viljan säger, att orden behöver sägas. De där som trevande försöker förmedla det outsägliga. Det där, att budskapet har gått fram. Att om det var så, att jag behövdes för att någon skulle förstå… hur det känts. Så har vi överlevt. Inte mer än så.
Vi har överlevt.

Men jag tror inte vi någonsin kommer att ha det samtalet.
För att mina ord redan är infärgade med sådant jag inte har makt att förändra.
För att vad jag än säger, vad jag än försöker förmedla eller låta bli att förmedla, så är det redan för sent. Kanske fyrtio år för sent.
Eller mer.

Inget jag äger kan lösa oss ur den oförsonlighet som är fäst bortom tid och rum.
Jo… jag kan se hur jag själv binder ris åt min egen rygg. Jag kan fästa blicken på min egen smärta för att i någon mån befria oss från det vi ändå inte kan tala om.

Kanske måste jag gå.
inte bara stundtals. Nej; för mycket lång tid. Möjligen för alltid. Vårt alltid.

Och kanske går jag då utan att ett ögonblick ens ha anat sanningen.
Ja.. bortsett från min egen.
Den som ropar, att det räcker nu. Mer än så är omänskligt.

Så om jag lämnar.
är det för att jag är människa.
Och som människa är det enda jag kan hoppas på något som ligger bortom min egen kontroll.

Livet bortom.

,,,,,

Målningar Erin Martinez

Published in: on 25 juni, 2011 at 01:21  Kommentarer inaktiverade för en fråga om kärlek – eller kanske bara någon sorts projektion att identifiera sig med….  

Sju gånger i evigheten.nu

Det är det där med att förlåta. Sju gånger sjuttio gånger sägs det att man ska.
Men vad betyder det egentligen?
För inte är det väl så, att man bara ska låta människor såra, stjäla, sabotera… och inte bry sig om det. Liksom bara släta över och låtsas. Som att det inte gjorde ont. Eller som att det inte gjorde något.
Förresten går det inte. Man kan inte låtsas. Inte i längden.

Jo nog har jag försökt. Låtsas alltså.
Slutat möta blicken. Låtit bli att känna. Gått åt ett annat håll. Hållit andan och klistrat fast ett neutralt leende över hela ansiktet och varit oändligt artig.
Kanske har det lurat någon.
Just lurat… och spätt på det som så småningom blir en sur och bitter brygd av självförakt.
Inte är det väl det som är att förlåta.
Nej.

Om något ska bli förlåtet måste det också få kännas. Göra så ont som det gör. Och lidas, sörjas och ältas. Tills all saft är pressad ur den sura frukten och samlad i den bägare som ska bli till det skummande vin som är den förlåtelse som kommer med den tid som är sanning.

Den sortens förlåtelse kan man ta ansvar för själv. Också om den man förlåter inte ber om det. Jo det är klart, att det blir svårare när man måste förlåta någon som inte vill vara delaktig. Men… Jo man kan låsa upp dörrar även för de människor som inte vill passera trösklar.
Man kan själv gå ut i friheten även om andra stannar inomhus. Annat folk kan ha andra dörrar.

Förresten är det rätt ofta så, att den man förlåter själv måste förlåta. Om jag blivit sårad är det rätt troligt att jag själv också sårat.
Vi har mötts i rädsla och dragit vapen i förtvivlan.
Lyft händer mot varandra och ropat ord för att skrämma till flykt.
Du sårar mig och jag sårar dig.
Vem ska förlåta vem?
Sju gånger sjuttio gånger evigheten.

Men säg att vi förlåter varandra. Säg, att vi tar emot förlåtelsen. Låt oss leka, att jag ber dig och du ber mig och att vi båda nickar och menar, att allt är förlåtet.
Hur blir det då nästa gång vi möts i samma fråga?
Om du menar, att du har din ståndpunkt och jag vidhåller min.
Om din övertygelse är lika fast som min och vi båda har fäst den vid våra inre människor.
Har vi då förlåtit varandra för att vi inte kan se på tillvaron med samma ögon eller har vi bara kommit överens om, att vi ska låtsas vara överens?
Och vem är det i så fall som har rätten att låta sin inre människa bestämma sanningen för en annan människa?

Så…
vad menas med förlåtelse?
Är det en väg till frihet eller är det ännu ett sätt, att upprätthålla maktstrukturer så att de som är starka har rätten att bestämma ordningen och ge sken av att vara älskade – eftersom de är förlåtna.

Men om. Om förlåtelse faktiskt betyder att ge någon fri. Att verkligen mena, att det som sårat är återlämnat utan bitterhet… Om det betyder, att rädslan för att visa sitt inre inte längre styr…för att den som bad om förlåtelse verkligen förstod smärtan. Om.
Sju gånger sjuttio gånger måste man alltså förstå, att man sårat en människa.
Och ta emot smärtan när någon förlåter.
Insikten.

Vem förtjänar kärleken?
Vem kan kräva att få leva fri?

Sju gånger i evigheten.nu

…..

Published in: on 24 juni, 2011 at 10:11  Kommentarer inaktiverade för Sju gånger i evigheten.nu  

Man slickar såren…

…och går vidare.
Visst brukar man säga så. Men.
De där slickade såren läker inte så bra. Ju mer man slickar dem, ju rödare blir de. Röda, infekterade och ömma.
Medan man går vidare. Och undviker att göra sånt som irriterar det slickade såret.
Man kanske till och med undviker de människor som påminner om, eller var inblandade i det som sårade.
Och så blir man lite mer ensam. Lite mer försiktig och lite mer rädd. Lite mer för varje dag det där såret fortsätter att vätska och svälla.

Men hur skulle man annars göra?
Låta bli att slicka? Stanna kvar och låta det blöda?
Be om plåster eller kanske till och med överlåta det till någon som kan tvätta och sätta några välplacerade stygn.

Tja… det är väl det man gör.
Eller?

Tänk om man skulle göra med köttsår som man så gärna gör med själssår.
Snabbt gömma undan den skadade kroppsdelen. Kanske ta sin kofta eller en stor filt eller bordsduk och låtsas att den ska tvättas. Och raskt smita in på en toalett eller ett tomt kontor och nödtorftigt sätta lite tejp eller en gammal strumpa över såret sedan man omsorgsfullt försökt slicka bort blodet. Eller nåja… kanske ta en näsduk eller toapapper om man är lite kräsmagad.
Det skulle se ut det.
Eller rättare sagt, det skulle ju inte se ut, eftersom ingen skulle se. För om det vore som det är med de själsliga såren, så skulle alla de där försöken att dölja eländet passera helt obemärkt. Alla skulle se bort lite diskret. Le och låtsas som inget alls när blodet rinner och strumpbyxorna åker av för att nödtorftigt viras kring en arm eller ett ben.

Och sen skulle ingen märka, att man haltar svårt eller inte längre kan använda båda händerna vid tangentbordet. Nejdå, det skulle heta, att man bara var lite trött. Eller möjligen lat.
Så småningom skulle det komma antydningar om, att man kanske borde se över arbetsuppgifterna. Byta arbetsplats rentav.
Och om såret infekterats och börjat lukta.. ja då fick man nog stanna hemma ett tag. kanske ganska länge. Och bli utförsäkrad.
För att man inte kunde säga som det var.
Och ta hand om de där glasbitarna eller rostiga spikarna som fortfarande var lätta att skada sig på eftersom ingen vågat säga att arbetsplatsen kanske inte var så … ja, alltså. Att miljön liksom inte. Typ.

För att då skulle man riskera, att bli utpekad som känslig. Obekväm. Obalanserad.
Och tvingas dölja en annan sorts sår.
Själsliga varianter av rostiga spikar där rostiga spikar gör som mest ont.

En sak bara…
är det någon större skillnad?
Egentligen.

….

Published in: on 22 juni, 2011 at 01:55  Kommentarer inaktiverade för Man slickar såren…  

När sanningen är en lögn och själva lyckan inte känner sitt hjärta

 

– Du förstår, jag har varit en del av en sekt.
– Jaha…. Knutby…?
– Nej. Knutby är en liten ort i Uppland… som har en levande frikyrklig församling som en gång nog fungerade som en sekt. Jag tror inte dom gör det längre. Jag bodde visserligen i närheten, men visste inte ens att de fanns när jag själv var en del av en verklig sekt. Fast jag nog inte själv skulle kallat den så. Jag var helt enkelt en del av en grupp människor som arbetade för en sak. En enda sak. Befrielsen som samtidigt var Upprättelsen för Folket. Som vi var en del av. Det Enda Folket.

– Låter otäckt.
– Nej. Eller ja. Men det var inte otäckt. Det var … ja… det var som om det var sanningen. Den enda.
– Hm.
– Men vad var det som var sanningen? Rent specifikt?
– Ja…

Men där tar det stopp. Helt enkelt. Stopp.
Det finns inga ord. Eller. Det finns ord. Det är bara det att de är låsta. Man kan inte tala om Sanningen med människor som är utanför. Inte ens när man själv avslöjat den. Lämnat den. Eller åtminstone lever som om.
Som om. Man kunde. Lämna.

– Du förstår, det finns inget att säga. Allt är redan slut. Jag har lämnat. Ja. Utanför….
– Menar du, att du … ja alltså, att du fortfarande. Mm.
– Nej jag är inte. Den finns inte. Jag. Nej jag vet inte. Det är inget jag kan prata om såhär. Jag var där och det var då. Nu är jag här. Och du är inte. Där. Du vet… utanför är man ingen.
– Så då är du ingen nu?

Så säger hon det. Att jag är ingen. Som en fråga. Och ingen har svaret.
– Ja.

Det är så vi har det. Jag är ingen och hon är. Jag skulle kunna hata henne för det om jag var.
Nu är jag inte. Och alla mina argument är begravda i askan under det längesedan brända huset i skogen. Om askan kunde tala. Kunde jag.
Men så är det bara i sagorna.

– Tror du fortfarande på det där som var sanningen? Frågar hon.
– Tror… säger jag.

– Tro. Vad är tro? Om det bara kan sluta. Det är klart att jag tror på det som är Sant. Vad skulle jag annars tro på? Lögnen?
– Jamen vad är sant och vad är lögn? Jag menar, tror du som du trodde
då?

– Ja. Jag tror som jag trodde då. Men orden har ett annat innehåll och jag orkar inte finnas i närheten av något som liknar det jag levde i då. Fast jag tror det är samma Gud och samma jag och samma mål. Frihet. Bara det att jag numera tänker, att frihet är något man delar med alla människor. Alla. Utan. Undantag. Och att det är lögn att några måste dö för att andra ska bli fria att leva.
– Ja det är klart.
– Är det?

– Ja det är väl klart att människor inte ska dö för att någon annan ska vara fri?
– ja jag tycker också det. Men ser något annat. Alltid något annat. Att vi dödar varandra för att vi menar att det är rätt. Att jag blir dödad för att jag inte orkar eller vill eller ens kan stanna där det är så.
– Jag förstår inte…
– Nej. Du måste inte förstå.
– Jo det måste jag för jag vill inte vara en del av den sortens död.

– Men… du, kan du lämna allt du tänker, allt du är och allt du äger? Om det är nödvändigt alltså.
– Varför skulle det vara nödvändigt?
– För att man måste kunna göra det.
– Hur menar du?
– Att allt jag måste är något du inte måste. Och om vi ska dela något är det nödvändigt att ingen av oss måste.
– Äh… prata i klartext. Jag fattar inte.
– Nej jag vet. Du fattar inte. Och det är min sorg. Så är det. Men ta det här med kåpor.
– Va?
– Ja i kören. Du vet, vi ska ha kåpor ibland.
– Ja… än sen då?
– Just det. Och när det är växelsång och man ska upprepa något som i sig själv inte har någon mening.
– Jamen det har ju en mening …
– det får en annan mening om man en gång tvingats upprepa ord för att till slut glömma att något kan ha en mening.
– Jaha. Jaså.
– Nej du förstår inte.

Och det är väl så det är. Inte ens de ytliga tecknen… Det där som skvallrar om det inre. Att upprepningen och härmningen är en del av en process där det till slut är en enda människas vilja som är Sanningen. Att det går att manipuleras till fullkomlig lydnad utan att man förstår att det är det som sker. Att det går att dö utan att någon märker det.
Inte ens man själv. Och hur skulle det vara möjligt att berätta något om det ingen vill veta om sig själv? Att allt som är sant kan vara en enda människas vilja till makt och att varje tanke kan vara styrd…
Nej man vill inte veta.
Lika lite som någon som blir misshandlad av den man älskar, vill veta, att den man älskar är en som misshandlar. Det är klart, att man vill, att sanningen ska vara en annan.

– Du vet, jag trodde att jag var lycklig.
– Hur kan man tro det om man inte är det?
– Ja det är just det. Hur kan man vara lycklig utan att vara det.

När allt kan vara en lögn
också sanningen
och man kan vara lycklig
utan att vara det

Published in: on 20 juni, 2011 at 10:37  Kommentarer inaktiverade för När sanningen är en lögn och själva lyckan inte känner sitt hjärta  

..och varje mänska ska leva i frihet…

Jo, man är olika, alltid olika. Och vi gillar ju olika.
Har vi sagt.
Men sen säger jag, att jag mår illa av något du tycker om.
Då ska jag förstå, att det är gott det där du gillar. Som jag mår illa av. Att det egentligen är gott.
Och du bryr dig inte om, att lyssna. Eller om du lyssnar, så vill du inte höra.
Att jag tycker, att det räcker om du tycker om det du tycker om. Jag kan få tycka om det jag tycker om. Det räcker så.
Sen kan vi ändå samexistera. Stå kvar. Vara tillsammans. Olika.
Men du måste få mig att tycka som du.
Vilja ha det du har. Eller åtminstone låta bli att tala om, att jag inte uppskattar. Du vill att jag ska låtsas att jag gillar. Som om det inte räcker att jag är jag. Och väljer själv. Kanske att stanna. Kanske att gå.

Nej. Om jag väljer något annat än det du väljer, då säger du att det är en protest mot dig.
Som om allt jag gör sker i relation till dig. Som om jag själv inte har någon betydelse i mig själv. Som om det jag känner inte är värt att ta hänsyn till. Nej, allt jag gör handlar om dig. I din värld.

Så när jag låter bli något, eller väljer att gå när du stannar, då får jag efteråt veta, att jag inte behöver protestera. Att jag skämt ut dig, att jag väl kunde stannat för så farligt var det inte och måste jag alltid demonstrera….
Som om mina val skulle vara en demonstration.

Förstår du, att när du, på det här sättet, gör dig själv till centrum, så gör du det omöjligt för oss att dela friheten. Du blir mitt fängelse. Och då väljer jag att lämna dig.
Inte för att jag då blir fri. Inte först.
Nej, först måste jag förlåta dig.
Inifrån mig själv veta, att jag ger dig fri. Så att jag inte gör mot dig, så som du gjorde mot mig.
Det är det som är det svåra.
Att jag måste ge dig friheten, att fortsätta vilja tvinga mig in i din verklighet. Så att jag inte försöker förändra dig. Så som du försöker förändra mig.
Det är min frihet. Att låta dig vara olika.
Och att välja min väg.

Om du då följer mig, går med mig och fortsätter säga det du säger.Göra det du gör. Och mena, att jag demonstrerar när jag bara gör det jag vet är rätt för mig själv… ja då måste jag låta dig. Förlåta dig.
Men låta dig förstå, att du inte längre kan göra mig illa.
Klarar jag det?

Att låta dig vara det du är, där du är.
Med kärlek.

Nej. Det är klart att jag inte klarar.
Jag har ingen kärlek.
Äger ingen vänlig förlåtelse.

Ändå vet jag, att det är den vägen.
Den där vägen till frihet.

 

….

Published in: on 18 juni, 2011 at 08:35  Kommentarer inaktiverade för ..och varje mänska ska leva i frihet…  

Aning

Det är när ögonblicken inte längre vilar, när ögonen snabbt försvinner bortom. De där aningarna av fjärilslätta bokstäver och vissheten som inte får benämnas.
Det är då.
Orden måste. Bokstäverna.
Att forma orden som berättar verkligheten. Inte frågar efter den. Inte besvarar något. Men ser det som är. Som ord.

– Det är det där med hälarna. Hur de möter marken. Rytmen. Säger hon och väntar.
Svaret. Hon vet svaret.
Den där tystnaden.
Den som omgärdar varje sekundsnabb blick. Ännu inte uttalad. Ännu ingen lögn. Ändå fylld av det som inte är. Inte är. Är inte. Sanning.

Så är tilliten omintetgjord av rädsla, just den rädsla som lika desperat klamrar sig fast vid tilliten som en gång byggdes av den sorts sanning som aldrig dömer. Men ser.

-Vad är du rädd för? Frågar hon. Och vet, att frågan är ställd mot den vägg av förtvivlan som byggs av frågor. Ännu en sten. Hennes sten i muren av skuld.
Och hon tänker, att hon själv bär färg av täckelse. Som om hon skulle vara medskyldig. Vävd in i den varp andra solvat, trätt och sträckt.
Murar och väv.
Som fängelse och snärjande nät där det skulle vara hus och bädd av kärlek.

Så svårt det är när frågor måste döljas i tystnad.
Samma tystnad som vittrar tillit.

– Det är det där med hälarna. Hur de möter marken.

Mer än så blir inte sagt när rädslan andas kroppsvärme.
Inte mer än så.

….

Bild: Tanja Beer

Published in: on 14 juni, 2011 at 10:04  Kommentarer inaktiverade för Aning