det är klart man kan bestämma sig för att vara tacksam…

Det är klart, att det går att bestämma, att man ska vara tacksam. Eller vänlig. Eller vresig om man nu tycker att det är en bra idé.
Det är klart, att man kan bestämma sitt eget beteende. Och i viss mån själv lägga in det känslomässiga innehållet. I alla fall om man är någorlunda vuxen. Och har någon sorts balans och ett förråd av känslomässigt hyfsade erfarenheter att koppla in sig på.

För det är ju så, att när man bestämmer sig för en hållning, en känslomässig och intellektuell hållning, så gör man det utifrån de möjligheter och erfarenheter man har.
Så att, om man har erfarenheter som mest av allt övertygat om, att andra människor antagligen vill något gott, som att dela med sig, vara nära, älska, roa och bli roade – och själv lyckats vara en del av det med både humor, medkänsla och öppenhet, då har man kanske ganska lätt att välja den hållningen.
Att vara öppen, empatiskt tillgänglig, använda sitt intellekt för att tänka sig känslomässigt mjuka lösningar på svårare situationer och att själv kunna uttrycka sig så tilliten lyser igenom…. kräver erfarenheter som gjort det möjligt.

Å andra sidan, om man av erfarenhet vet, att människor är härsklystna, gärna trampar neråt och smeker uppåt, konkurrerar om uppmärksamheten och värderar människor efter vad de är bra på… ja då har man kanske lärt sig ett beteende som gör livet uthärdligt. Man kanske själv blir duktig på att trampa och smeka, kanske får en vass stämma och ser till att trängas bland de mäktiga. Eller tvärtom. Man lär sig ett försvar, kanske hittar sätt att bli osynlig, att komma undan för att slippa bli krossad under en fotsula och hittar en massa fel på sig själv för att förklara varför man inte lyckas…

Det där med att bestämma sig för att känna något, eller ha en hållning… jo visst är det möjligt att göra det. Men kanske är det lätt för den som haft goda erfarenheter, att tro, att det alltid känns lätt att välja de känslor som är sköna… tacksamhet, glädje, delaktighet, tillitsfullhet…. för att de känns sköna när man kan vila i dem.

Men om man aldrig kunnat vara glad utan att snegla på dem som finns runtomkring, för att se om det är tillåtet, om delaktigheten betyder detsamma som att tvingas vika sig för en annans maktlystnad, om tillit nästan alltid handlar om att bli kuvad…. då är just det där med ”sköna känslor och en tacksam hållning” bland det mest obekväma man kan välja.

Att öva på att stanna i glädjen, öppet visa sitt leende, kan kännas som, och vara, att riskera sin existens, sitt jag, sin innersta kärna och sitt liv.
Att våga släppa taget och följa med i en gemenskap kan vara, att riskera sin möjlighet att bevara sig själv, att tvingas in i något man fasar för mer än för döden… att gå in under en despotisk vilja utan att veta om man någonsin blir fri…
Att välja närhet före avstånd, kan vara en kamp. En mycket smärtsam kamp.

Ändå gör vi det. Väljer, att våga det vi hoppas är mer än rädsla.
Av någon anledning fortsätter vi längta också om vi aldrig sett det vi längtar efter.
Av någon outgrundlig mening, vet vi också när vi aldrig kommer fram till tacksamheten, att den finns där som en vacker sten att ha i handen. Och bara vetskapen gör att hjärtat värker.
Som om smärtan måste finnas där för att vi inte ska glömma.

Jo, det går att stänga också den smärtan. Det är möjligt att välja att inte känna. Att ignorera allt det där som själen vet och hjärtat ropar.
Det går att stänga det så till den grad, att det enda som återstår är döden.
Och då är det som att döden varken är din eller min.
Det går lika bra att döda dig som att själv vara död. Det är samma sak. Och tacksamheten är inget annat än det som rinner ut ur våra kroppar när vi skurit dem blodiga.

”se där är livet som rinner ut ur vår kropp” säger vi då.
och delar kroppen som burit vårt liv

smärtan?

Ja den har vi lagt i allt det vi bryter
bröd
och gemenskap

….

Annonser
Published in: on 3 juni, 2011 at 08:23  Kommentarer inaktiverade för det är klart man kan bestämma sig för att vara tacksam…