om det outhärdliga lidandet


Det händer, att man upphöjer lidande till något vackert och åtråvärt. Att man förgyller kors och målar bilder av kroppar som mer ser ut att njuta än att plågas under det att piskorna viner och sjukdomar härjar.
Jag har till och med hört människor prata om lidande som något man blir fin eller god av.
De vet inte vad de pratar om.
I alla fall inte om det är ett lidande utöver vanliga getingstick eller kanske en stukad fot.

Att man bygger en hel religion kring ett bestialiskt avrättande är obehagligt. Om det nu är så.
Om religionen dessutom ligger bakom det där romantiserade lidandet är det riktigt illa.
För om en människa lider är det mycket otäckt, att bli tvingad att identifiera sig med ett sorts masochistiskt uppgående i smärtan om man ska ha något i trons värld att göra.

Verkligheten handlar om helt andra saker när man ser människors verkliga smärta och lidande – Att till exempel leva under hot och terror, få sitt ben bortsprängt eller stenas för att man brutit mot sharialagar. Eller om vi går till vår kultur – att leva bland oss med hotet om utvisning, att vara svårt sjuk och tvingas leva med konstant smärta. Att förlora ett barn eller att bli misshandlad i sitt äktenskap. Allt förenat med stor smärta och mycket lidande. Man blir inte vackrare eller bättre för att man måste genomlida sådant. Tvärtom, ofta leder det till både bitterhet, svåra psykiska trauman med djupa depressioner, posttraumatisk stress, fula ärr, bestående men och en gnagande ovilja över livets orättvisor..

Om man tar något av det, till exempel det där med att bli misshandlad i sitt äktenskap, och förgyller det…. Väver dyra linnemantlar som man färgar in med blodröda droppar, kanske några rubiner, målar vackra skyar och ställer underliga pelare runtomkring som för att markera makten… Om man sedan hittar på vackra sånger som besjunger den oskuldsfulla kvinna som blir slagen till döds av den starke mannen formad i renaste marmor…
Och gör en religion av att slå sin kvinna blodig för att hon då får lida så som den upphöjda har lidit…
Och menar, att hon visserligen dog från sin kärlek men återuppstod i en renare form, en som helt ägnade sig åt barnen och åt att rädda andra kvinnor ur deras (förgyllda) misshandel….

Absurt.
Hur god hon än var innan hon blev misshandlad. Även om hon skulle varit en gudakvinna.
Absurt.

Men i den kyrka jag tillhör och älskar har vi en tendens att upphöja själva smärtan och lidandet på just det sättet.
Göra det till något åtråvärt. Bli den som blir slagen, korsfäst och så vackert upphöjd.
När verkligheten antagligen är något vi inte ens skulle orka se på TV.

Om korset ska betyda något måste det få en annan innebörd än ett romantiserande av det våld som pågår i världen.
Om korset verkligen skulle betyda något, skulle vi avsky att det någonsin blev uppfunnet. Precis som vi skulle avsky att kvinnor blir misshandlade och att minor spränger människor i småbitar.

Jesus kom inte till världen för att vi skulle upphöja lidandet utan för att vi skulle bli fria att välja något annat.

Och om någon invänder, att lidandet nog inte försvinner för att vi slutar förgylla kors så är det helt sant. Lida får vi göra så länge människor väljer att vara gudar som tar sig rätten att döma över andra och över sig själva. Lidandet lär inte försvinna alltså. Men kanske skulle perspektiven förändras om man lät befrielsen bli det centrala.
Så att evangeliet verkligen kunde vara ett glatt budskap.Till dess tror jag vi ska vara väldigt försiktiga med att tro, att det vi som kallar oss Kristna har något att erbjuda som är bättre än något annat människor väljer att tro på. I alla fall så länge vi menar att vi har sanningen i våra ord.

Om Gud finns, så Är Gud alltid större.
Jo jag tror att det är så

Och jag tror att människor som förgyller det outhärdliga gör det för att det inte är uthärdligt att se hur det är.
Om Gud Är
då Är Gud också det outhärdliga

Utan att vi behöver göra en guldkalv att dansa kring.

….

Annonser
Published in: on 6 juni, 2011 at 08:41  Kommentarer inaktiverade för om det outhärdliga lidandet