…men är du inte lite paranoid?

-Jag är ganska säker på, att man talar om mig när jag inte är närvarande. Att man hittar saker att prata om, analysera och hitta på förklaringar till. Rätt ytliga. Enkla. Kanske ursäktande. Men förödande för mig som inte vet vad de tänker eftersom inget av det ska nå mina öron.
– Men är du inte lite paranoid i det här. Inte gör vuxna människor så?
– Jo men är du naiv eller? Det är just det man gör när man anser sig extra snäll. Extra omtänksam. Då analyserar man människor bakom deras ryggar och utgår från att den analys man gör är den rätta.
– Ja, inte för att jag riktigt förstår men… vad är det för analyser då?

-Tja… om någon är frånvarande kan det heta, att han eller hon är det för att markera sitt missnöje. Och då kan man prata om det, om missnöjet. Och hitta på en historia om något som kan ha utlöst det missnöjet. Och så kanske personen i fråga inte alls är missnöjd utan bara trött eller bokad någon annan stans.
– Men det är väl bara att fråga människan var han eller hon var eller?
– Nej det anses ofint. Som att man då har dolda motiv.
– Jamen i det här fallet har man ju det. Förstår jag. Man vill egentligen inte veta. Man vill bara få sin egen teori bekräftad?
– ja! Precis. Och då är det meningslöst att säga något, eftersom allt ändå tolkas efter det man redan bestämt. Så om man säger, att man var trött så betyder det i deras öron att man skyller på att man var trött och egentligen var missnöjd. Berättar man att man var bokad på annat håll, då betyder det, att man bokade något annat för att man var missnöjd och ville ha något att skylla på. Sanningen är inte intressant.
– Vad otäckt.

– Ja det är otäckt. Man blir helt utlämnad till att vara en slasktratt för andras behov. En projektionsskärm.
– Men är du inte det i ditt yrke då?
– Jo, jag är ju psykoterapeut precis som du…
– Och då tycker vi att vi borde kunna handskas med det där. Haha. Ja.
– Men det kan man inte om man inte är ledare av processen. Den som har makt att forma samtal och att tydliggöra strukturer.
– Nej. Som vanlig gruppmedlem är man i stor utsträckning förhindrad, att sätta andra gränser än de väldigt personliga. De som inte har med gruppstrukturen att göra – och ofta styr gruppen individens möjligheter att bli tydlig med sin egen särart. Om gruppen behöver en syndabock eller en projektionsskärm – kan vara en idol också… då kan det vara kört.

– Men hur ska man utbilda chefer och ledare…
– Jadu.
– För det är väl där det sitter?
– Jo. Eller i alla fall delvis. Jag tror man måste göra folk i allmänhet lite mer medvetna om sånthär.
– är det inte för svårt… för vanligt… öh. Folk.
– Men du… kan man förstå intrigen i House kan man nog förstå sig på det här med projektioner också. Och lära sig prata om det. Om sig själv och andra. Och kräva, att man har ett levande prat om integritet, självrespekt, respekt för andra… och att man hjälps åt att låta bli att göra teorier om andra som inte får tillfälle att berätta hur det är…

– Ja.
– Såklart.

– Men det är för hemskt vad man är hjälplös ändå….

…..

Annonser
Published in: on 7 juni, 2011 at 08:32  Kommentarer inaktiverade för …men är du inte lite paranoid?