Aning

Det är när ögonblicken inte längre vilar, när ögonen snabbt försvinner bortom. De där aningarna av fjärilslätta bokstäver och vissheten som inte får benämnas.
Det är då.
Orden måste. Bokstäverna.
Att forma orden som berättar verkligheten. Inte frågar efter den. Inte besvarar något. Men ser det som är. Som ord.

– Det är det där med hälarna. Hur de möter marken. Rytmen. Säger hon och väntar.
Svaret. Hon vet svaret.
Den där tystnaden.
Den som omgärdar varje sekundsnabb blick. Ännu inte uttalad. Ännu ingen lögn. Ändå fylld av det som inte är. Inte är. Är inte. Sanning.

Så är tilliten omintetgjord av rädsla, just den rädsla som lika desperat klamrar sig fast vid tilliten som en gång byggdes av den sorts sanning som aldrig dömer. Men ser.

-Vad är du rädd för? Frågar hon. Och vet, att frågan är ställd mot den vägg av förtvivlan som byggs av frågor. Ännu en sten. Hennes sten i muren av skuld.
Och hon tänker, att hon själv bär färg av täckelse. Som om hon skulle vara medskyldig. Vävd in i den varp andra solvat, trätt och sträckt.
Murar och väv.
Som fängelse och snärjande nät där det skulle vara hus och bädd av kärlek.

Så svårt det är när frågor måste döljas i tystnad.
Samma tystnad som vittrar tillit.

– Det är det där med hälarna. Hur de möter marken.

Mer än så blir inte sagt när rädslan andas kroppsvärme.
Inte mer än så.

….

Bild: Tanja Beer

Published in: on 14 juni, 2011 at 10:04  Kommentarer inaktiverade för Aning